Randel
Cartier
Hej alla,
jag heter Kristian och det är dags för mig att komma ut ur garderoben: Jag är anal-retendent. Jag har under många år haft en romantisk dröm om att verkligen kunna ha en, eller gärna flera, riktiga beaters. Och då menar jag inte beater som i en klocka man har på sig var och varannan dag, d.v.s. en vardags-klocka, utan en RIKTIG beater. Gärna en klocka som är värd en del pengar för att det ska kännas ännu mer rebelliskt på något sätt. Jag har mången gång föreställt mig hur underbart härligt det vore med en beater som varit märkt av tidens tand, där dings och repor på en arkitekts manér bara "ärligt redovisar" att klockan varit med om något, att den har en själ! Där dessa dings och repor nästan blir lite manligt, där man som ägare påminns om hur de uppkommit, vad man gjorde just då och där de likt en lustmärdares sparade troféer liksom blir en påminnelse om en upplevelse. Beatern, för mig, skulle ju då dessutom vara en klocka som jag riktigt nonchalant bara behöll på mig när jag skulle göra någon form av kroppsarbete, där min oräddhet inför att skada klockan inför andra skulle tyda på både ett stenhårt självförtroende och en sådan självklarhet i att klockor ju faktiskt är till för att användas och inte bara fjoll-aktigt ligga på en hylla någonstans eller endast bäras på ett dammigt kontor där den största skaderisken är att läderarmbandet kan råka ut för ett "papercut" från något nyuskrivet, trist avtal eller annat. I min värld skulle beatern och jag ha samma förhållande som en nära vän, eller kanske en hund eller något: Vi skulle vara helt oskiljaktiga efter allt vi gått igenom, och allt skulle bara bli bättre med åren.
Men, självklart funkade ju inte allt det där på mig...Jag tänkte att jag skulle gå lite försiktigt fram och införskaffa en väldigt billig klocka för att öva på, för vad spelar det för roll om något skulle hända med den? Så, det blev en SKX007. Lycklig var jag den dag som den damp ner i brevlådan, och mina förväntningar var skyhöga. Med stor vördnad monterade jag på ett lämpligt Nato, men det gick åt h*lvete redan första dagen: Natot börjar fransa sig i ena kanten. Hur snyggt är det, tänkte jag...så, jag bytte Nato. Sedan gick det ännu längre: Jag insåg snabbt att klockan just nu, i detta givna ögonblick är oskuld: Inte en enda lite hairline fanns på den, och jag KUNDE inte. Jag KUNDE inte låta något hända med den. Det kändes lite som när ens första barn ska lära sig att cykla: Klart grabben ska få gå macho-vägen och lära sig av sina misstag, hur svårt ska det vara? På MIN tid använde man minsann inte hjälm, och plåster på knäna härdar ju bara. Men icke...likväl står man där och trycker hjälmen över huvudet på grabben, sätter på knäskydd, tejpar fast skumgummi på knäna och låter honom cyklas i max 2km per timme, som vore han lika bräcklig som ett Fabergé-ägg. Detsamma blev resultatet med min tänkta beater: Den låg där på hyllan (2 meter över marken, långt ifrån barnens klåfingriga händer), på mjukt underlag, och aldrig att jag tog den på mig vid trädgårdsarbete eller något annat riskfyllt. Nädå, istället blev det en lugn runda till kontoret, ett dopp i poolen osv. tills jag tröttnade...
Så, hur många här inne är det EGENTLIGEN som verkligen ha en beater som en riktig beater? Är det bara jag som får cykla på skammens cykel för oss anal-retendenta?
jag heter Kristian och det är dags för mig att komma ut ur garderoben: Jag är anal-retendent. Jag har under många år haft en romantisk dröm om att verkligen kunna ha en, eller gärna flera, riktiga beaters. Och då menar jag inte beater som i en klocka man har på sig var och varannan dag, d.v.s. en vardags-klocka, utan en RIKTIG beater. Gärna en klocka som är värd en del pengar för att det ska kännas ännu mer rebelliskt på något sätt. Jag har mången gång föreställt mig hur underbart härligt det vore med en beater som varit märkt av tidens tand, där dings och repor på en arkitekts manér bara "ärligt redovisar" att klockan varit med om något, att den har en själ! Där dessa dings och repor nästan blir lite manligt, där man som ägare påminns om hur de uppkommit, vad man gjorde just då och där de likt en lustmärdares sparade troféer liksom blir en påminnelse om en upplevelse. Beatern, för mig, skulle ju då dessutom vara en klocka som jag riktigt nonchalant bara behöll på mig när jag skulle göra någon form av kroppsarbete, där min oräddhet inför att skada klockan inför andra skulle tyda på både ett stenhårt självförtroende och en sådan självklarhet i att klockor ju faktiskt är till för att användas och inte bara fjoll-aktigt ligga på en hylla någonstans eller endast bäras på ett dammigt kontor där den största skaderisken är att läderarmbandet kan råka ut för ett "papercut" från något nyuskrivet, trist avtal eller annat. I min värld skulle beatern och jag ha samma förhållande som en nära vän, eller kanske en hund eller något: Vi skulle vara helt oskiljaktiga efter allt vi gått igenom, och allt skulle bara bli bättre med åren.
Men, självklart funkade ju inte allt det där på mig...Jag tänkte att jag skulle gå lite försiktigt fram och införskaffa en väldigt billig klocka för att öva på, för vad spelar det för roll om något skulle hända med den? Så, det blev en SKX007. Lycklig var jag den dag som den damp ner i brevlådan, och mina förväntningar var skyhöga. Med stor vördnad monterade jag på ett lämpligt Nato, men det gick åt h*lvete redan första dagen: Natot börjar fransa sig i ena kanten. Hur snyggt är det, tänkte jag...så, jag bytte Nato. Sedan gick det ännu längre: Jag insåg snabbt att klockan just nu, i detta givna ögonblick är oskuld: Inte en enda lite hairline fanns på den, och jag KUNDE inte. Jag KUNDE inte låta något hända med den. Det kändes lite som när ens första barn ska lära sig att cykla: Klart grabben ska få gå macho-vägen och lära sig av sina misstag, hur svårt ska det vara? På MIN tid använde man minsann inte hjälm, och plåster på knäna härdar ju bara. Men icke...likväl står man där och trycker hjälmen över huvudet på grabben, sätter på knäskydd, tejpar fast skumgummi på knäna och låter honom cyklas i max 2km per timme, som vore han lika bräcklig som ett Fabergé-ägg. Detsamma blev resultatet med min tänkta beater: Den låg där på hyllan (2 meter över marken, långt ifrån barnens klåfingriga händer), på mjukt underlag, och aldrig att jag tog den på mig vid trädgårdsarbete eller något annat riskfyllt. Nädå, istället blev det en lugn runda till kontoret, ett dopp i poolen osv. tills jag tröttnade...
Så, hur många här inne är det EGENTLIGEN som verkligen ha en beater som en riktig beater? Är det bara jag som får cykla på skammens cykel för oss anal-retendenta?
(vilket man lätt gör efter ett par timmar psykoterapi), sen kör man järnet
