Ända sedan jag började att intressera mig för klockor har en konstig känsla av att aldrig vara nöjd, stegvis ökat i styrka. För att vara ärlig så är jag en "pryl-bög" ut i fingerspetsarna och söker ständigt efter kvalitet och "det bästa man kan köpa". Skillnaden mot klockintresset är dock att känslan att vilja avancera och byta är starkare och kommer betydligt tätare än allt annat, är det ett tecken på beroende kanske?
Jag började att intressera mig för klockor runt 15 års ålder och köpte en billigare Seiko av okänd modell för att sedan byta till en Tissot Prc200 inom loppet av 6 mån. Tissoten föll mig i smaken och stannade något år men helt plötsligt fick jag infallet att byta till en Tissot Automatic III. När jag efter ett par månader fick för mig att byta igen så slutade jag med klockor av anledningen att jag tröttnade på att aldrig bli nöjd.
Efter några år utan klocka köpte jag en Longines Conquest, som efter 2 år blev en Hydroconquest och där kände jag mig nöjd. Jag hade en klocka som inte var billig, men ändå inte för dyr och jag gillade den skarpt. Då jag hade oflyt med HC´n bytte jag till EN Oris Aquis date som jag hade suktat efter länge och var överlycklig.
Orisen har suttit på min handled i ca 4 mån nu och jag gillar den fortfarande, ändå så infinner sig känslan av att den här klockan inte blir en keeper som kommer att följa mig genom livet och lämnas efter till någon annan.
Frågan jag ställer mig är om man någonsin blir mätt och hittar DEN klockan, precis som att man hittar kvinnan i sitt liv och stannar där?
Jag har alltid velat ha en Rolex SubC, men frågan är vad som händer om jag en dag köper den...
Nåja, fortsättning följer, någon annan som känner igen sig kanske?
Jag började att intressera mig för klockor runt 15 års ålder och köpte en billigare Seiko av okänd modell för att sedan byta till en Tissot Prc200 inom loppet av 6 mån. Tissoten föll mig i smaken och stannade något år men helt plötsligt fick jag infallet att byta till en Tissot Automatic III. När jag efter ett par månader fick för mig att byta igen så slutade jag med klockor av anledningen att jag tröttnade på att aldrig bli nöjd.
Efter några år utan klocka köpte jag en Longines Conquest, som efter 2 år blev en Hydroconquest och där kände jag mig nöjd. Jag hade en klocka som inte var billig, men ändå inte för dyr och jag gillade den skarpt. Då jag hade oflyt med HC´n bytte jag till EN Oris Aquis date som jag hade suktat efter länge och var överlycklig.
Orisen har suttit på min handled i ca 4 mån nu och jag gillar den fortfarande, ändå så infinner sig känslan av att den här klockan inte blir en keeper som kommer att följa mig genom livet och lämnas efter till någon annan.
Frågan jag ställer mig är om man någonsin blir mätt och hittar DEN klockan, precis som att man hittar kvinnan i sitt liv och stannar där?
Jag har alltid velat ha en Rolex SubC, men frågan är vad som händer om jag en dag köper den...
Nåja, fortsättning följer, någon annan som känner igen sig kanske?