Dåså! Sista veckan på denna serie är kommen. Jag vill börja med att tacka skribenter och läsare. Kan lätt säga att resultatet blev bättre än vad jag hade tänkt mig och det har varit otroligt spännande att följa dessa två gångna veckor. Från Aurums nitiska vintagesamling till Davids äventyrslystna bildkavalkad. Att fria under vattnet är fanimej inte en vardag för många fiskar!
Nog om ”the past” (även om min gamla historielärare alltid påpeka att ”utan kunskap om historien kommer vi bara göra samma misstag i framtiden” och det stämmer faktiskt väldigt bra) så är det dags att se framåt! Denna vecka kommer ni få följa två medlemmars samlingar, kanske forumets yngsta?
Mitt namn är alltså Fabian och jag är ynka 20 år. En man (för det blir man väl när man får hår på pungen?) med jobb som butikschef och har redan vid ung ålder börjat intressera sig för klockor.
Häromdagen blev en post mycket uppmärksam här på forumet med en tes och frågeställning om hur andra ställde sig mot att äga fin och dyr klocka när samhället ser ut som det gör med ”rädda-barnen-reklamer” var annan minut på teve och tiggare i varje gatuhörn. Jag är som sagt väldigt ung och är medveten om att jag redan äger klockor av högt värde. Men för att kunnat ha råd med dessa klockor har jag haft dubbla jobb, både heltidsjobb plus nattjobb (nåja bara en kväll i veckan men ändå!). Och jag skulle vilja citera gamle Cornelis Vreeswijk där han i sin sång ”Po Rom Pom Po’n” sjunger som första rad i första versen: medborgare börja spara. Nu tycker Cornelis även att det är okej att sno pengar från barnens besparingar för att kunna sticka iväg till Palmas eller Pamplona men jag menar mer att vill man någonstans så får man ta sig dit själv, och det är inte omöjligt. Och där slutar dagens lektion om privatekonomi och går vidare till det roliga!
För 2.5 år sedan (ungefär precis då mitt intresse verkligen blev till liv) stod jag och en kompis och diskuterade vilken första riktiga klocka han skulle köpa. Han hade chans att köpa en fin Omega Ploprof 600m eller Rolex Submariner 16610. Jag menade strongt på att han skulle våga sig på grisjäveln Omega Ploprof medan min vän var något mer skeptisk, är det verkligen en sådan bra ”första-klocka”?
Det hela slutade med att han köpte Submarinern och kände sig helnöjd! Likväl jag hoppade på tåget efter år och köpte en submariner, en Rolex 5513, R-serie från 87 med plexiglas och vitguldsindex. Min rolex var fantastisk, den var i ett mycket bra skick, indexen hade en härlig gulnad färg och trots sin vintagekaraktär gick den som tåget och jag var aldrig rädd för att låta den få dyka ner till sin favoritmiljö – under vattnet, som annars inte alltid är att rekommendera med äldre klockor. Men precis som min vän började jag att tröttna på min lilla ubåt. Rolex Submariner är en ikonisk modell. Den är fantastisk. Men på något sätt kändes det som jag ville ha något annat. När Min vän därför plötsligt dök upp med en härlig Ploprof hoppade mitt hjärta till. Den är så ful och snygg på samma sätt. Den är helt brutal och annorlunda men fortfarande så vacker och funktionell. När jag därför veckan efter fick möjlighet att själv få äga modellen kunde jag inte tacka nej.
Nu sitter alltså jag och min vän med varsin ploprof och jag är iallfall helnöjd med min. En Submariner är fantastisk och jag vill äga en till i sinom tid men tyvärr var jag tvungen att låta den gå vidare (jag är ju trots allt bara 20 år och inte ekonomiskt oberoende) för att ha råd med mitt nyförvärv.
Det jag gillar med min Ploprof är att jag hitills bara hört 2-3 kompisar som tycker den är fin, resten tycker bara den ser klumpig och ful ut. Och det är DET som är charmen med ploprof. Du ska inte gilla den om du inte har en jävla aning om vad det är. Till och med drinkluder på krogen kan känna igen din Rolex submariner, men det är få som lägger märke till en dunderklunp som Ploprof. Med det sagt menar jag inte att Submarinern är sämre en än Ploprof. Bara att jag tror jag var ute efter något mer annorlunda för stunden. Min Submariner kändes för självklar för min ålder. Såg mest ut som en snorunge som fått fin klocka i studentpresent och den stämpeln ville jag gärna försöka undgå. Här är alltså klockan som oavbrutet suttit på handleden sedan 2 veckor tillbaka!
Nog om ”the past” (även om min gamla historielärare alltid påpeka att ”utan kunskap om historien kommer vi bara göra samma misstag i framtiden” och det stämmer faktiskt väldigt bra) så är det dags att se framåt! Denna vecka kommer ni få följa två medlemmars samlingar, kanske forumets yngsta?
Mitt namn är alltså Fabian och jag är ynka 20 år. En man (för det blir man väl när man får hår på pungen?) med jobb som butikschef och har redan vid ung ålder börjat intressera sig för klockor.
Häromdagen blev en post mycket uppmärksam här på forumet med en tes och frågeställning om hur andra ställde sig mot att äga fin och dyr klocka när samhället ser ut som det gör med ”rädda-barnen-reklamer” var annan minut på teve och tiggare i varje gatuhörn. Jag är som sagt väldigt ung och är medveten om att jag redan äger klockor av högt värde. Men för att kunnat ha råd med dessa klockor har jag haft dubbla jobb, både heltidsjobb plus nattjobb (nåja bara en kväll i veckan men ändå!). Och jag skulle vilja citera gamle Cornelis Vreeswijk där han i sin sång ”Po Rom Pom Po’n” sjunger som första rad i första versen: medborgare börja spara. Nu tycker Cornelis även att det är okej att sno pengar från barnens besparingar för att kunna sticka iväg till Palmas eller Pamplona men jag menar mer att vill man någonstans så får man ta sig dit själv, och det är inte omöjligt. Och där slutar dagens lektion om privatekonomi och går vidare till det roliga!
För 2.5 år sedan (ungefär precis då mitt intresse verkligen blev till liv) stod jag och en kompis och diskuterade vilken första riktiga klocka han skulle köpa. Han hade chans att köpa en fin Omega Ploprof 600m eller Rolex Submariner 16610. Jag menade strongt på att han skulle våga sig på grisjäveln Omega Ploprof medan min vän var något mer skeptisk, är det verkligen en sådan bra ”första-klocka”?
Det hela slutade med att han köpte Submarinern och kände sig helnöjd! Likväl jag hoppade på tåget efter år och köpte en submariner, en Rolex 5513, R-serie från 87 med plexiglas och vitguldsindex. Min rolex var fantastisk, den var i ett mycket bra skick, indexen hade en härlig gulnad färg och trots sin vintagekaraktär gick den som tåget och jag var aldrig rädd för att låta den få dyka ner till sin favoritmiljö – under vattnet, som annars inte alltid är att rekommendera med äldre klockor. Men precis som min vän började jag att tröttna på min lilla ubåt. Rolex Submariner är en ikonisk modell. Den är fantastisk. Men på något sätt kändes det som jag ville ha något annat. När Min vän därför plötsligt dök upp med en härlig Ploprof hoppade mitt hjärta till. Den är så ful och snygg på samma sätt. Den är helt brutal och annorlunda men fortfarande så vacker och funktionell. När jag därför veckan efter fick möjlighet att själv få äga modellen kunde jag inte tacka nej.
Nu sitter alltså jag och min vän med varsin ploprof och jag är iallfall helnöjd med min. En Submariner är fantastisk och jag vill äga en till i sinom tid men tyvärr var jag tvungen att låta den gå vidare (jag är ju trots allt bara 20 år och inte ekonomiskt oberoende) för att ha råd med mitt nyförvärv.
Det jag gillar med min Ploprof är att jag hitills bara hört 2-3 kompisar som tycker den är fin, resten tycker bara den ser klumpig och ful ut. Och det är DET som är charmen med ploprof. Du ska inte gilla den om du inte har en jävla aning om vad det är. Till och med drinkluder på krogen kan känna igen din Rolex submariner, men det är få som lägger märke till en dunderklunp som Ploprof. Med det sagt menar jag inte att Submarinern är sämre en än Ploprof. Bara att jag tror jag var ute efter något mer annorlunda för stunden. Min Submariner kändes för självklar för min ålder. Såg mest ut som en snorunge som fått fin klocka i studentpresent och den stämpeln ville jag gärna försöka undgå. Här är alltså klockan som oavbrutet suttit på handleden sedan 2 veckor tillbaka!