David
Bödeln
Det här uppdraget blir inte en lätt uppgift efter Aurums fantastiska inledning! Jag får se det som ett tillfälle att sänka ribban till fördel för skribenter som kommer efter mig. Jag tjuvstartar dessutom genom att posta innan jag går och lägger mig då det kommer att bli en hektisk morgon. Glad måndag och god vecka på er, alltså!
Den här veckan blir det inga historielektioner (förutom möjligtvis på fredag) och så gott som inget vintage. Det blir heller inte några jämförelser mellan tidigare eller senare modeller med öppna sexor, variation i färg på datumhjul eller några ändlösa (höhö) tirader om ändlänkar.
Varför?
Det är inte viktigt för mig. Visst måste jag ändå erkänna att jag är en klocknörd efter 600 poäng på andra försöket i den där trivia-app:en, men jag kan inte på något sätt betraktas som klocksamlare. Det skulle aldrig falla mig in att köpa två nästan likadana klockor. Jag struntar i om Eric Clapton eller Napoleon ägt en viss klocka. Jag skulle aldrig betala mer för en tillsynes likadan klocka som råkar ha en mer ovanlig variant av urverket. Framför allt skulle jag aldrig någonsin köpa en klocka jag inte hade tänkt ha på handleden till vardags.
Jag köper det jag för tillfället gillar, och det jag gillar varierar kraftigt från dag till dag.
Även vad gäller bakgrunden till mitt intresse måste jag svika. Jag kan inte med gott samvete säga att intresset började när jag som femåring ärvde ett fickur som min farfar hade haft hela livet på järnvägen eller att jag suktat efter en Submariner sedan jag som sjuåring läste mitt första nummer av National Geographic. Kanske kommer jag någon gång i framtiden att historierevidera min berättelse så att mitt klockintresse börjar med den händelse som jag kommer att bjuda på i morgon, men sanningen är att jag alltid har varit elektronikintresserad, inte mekanikintresserad.
Från dagistiden och framåt hade jag en lång rad Casio-klockor i plast med allt mer avancerade funktioner, t.ex. larm, kalendrar, flera tidszoner, miniräknare och till slut en med integrerad adressbok som kunde hållas mot en telefonlur för nummerslagning. Riktigt vad som hände efter det vet jag inte, kanske passade det inte riktigt in i skateboardkulturen men hur som helst så tror jag inte att jag hade någon klocka alls från mitten av högstadiet till mitten av gymnasiet.
Rätt vad det var hade jag bestämt mig för att skaffa en klocka, jag gissar att det berodde på ett tilltagande intresse för en annan typ av mode. Jag gav mig ut på stan med en budget på 500 kr. Efter att ha besökt varenda butik var resultatet ganska nedslående. Någon dag senare gick jag av en händelse förbi Stjärnurmakarna vid Backaplan. I skyltfönstret fanns en klocka med helt fantastisk färg på tavlan, snygga index, fin titan-boett och lagom uppseendeväckande länk.
Det var en soldriven Citizen Eco-Drive och den var sanslöst dyr. Efter en sömnlös natt var jag tillbaka för att prova klockan. Ytterligare en dag senare var jag tillbaka med CSN-pengar i hand och en plan som gick ut på att äta nudlar och framgångsrikt gratisåka spårvagn i två månader. Därmed är det även den enda klocka jag äger som inte är till fullo betald.
Jag har letat efter foton, men tyvärr hittar jag inte ett enda från tiden då klockan var ny där den överhuvudtaget syns, vilket är märkligt eftersom jag aldrig tog av mig den. Jag menar verkligen aldrig, jag tror att den enda gången jag öppnade låset under de första två åren var för att mikroanpassa länken ett snäpp.
De två tidigaste foton jag hittar är de här, då klockan redan hunnit bli ganska sliten, de polerade länkarna ser väldigt matta ut:
Efter skoltiden och diverse försök till näringsverksamhet gav jag mig ut på alla möjliga äventyr där klockan givetvis fick följa med, från ravinklättring i USA till surfläger längs hela östra Australien.
Här är ett foto från toppen av Diamond Head:
Efter uppåt 10 år höll batteriet inte längre laddning särskilt bra och efter ett tag stapplade den bara fram i direkt solljus. Jag hade den på armen i flera år till trots att den inte höll tiden och till slut stannade helt.
Sköldpaddsjakt på sandön Frasier Island:
Sexuella trakasserier av en vombat:
Kängurumatning:
En stubbsvansskink håller hårt i klockan:
Efter ett dyk (jag trodde då i min enfald att 100m betydde just 100m) immade glaset.
Klockan glömdes kvar hemma mer och mer ofta, samtidigt som det blev vanligare och vanligare att jag lämnade dykdatorn, en Suunto D9, kvar på armen även efter dyket, vilket till slut ledde till att den någon gång ca 2005 i princip blev min vardagsklocka.
Inte heller denna klocka finns det några bra bilder på, men jag har hittat några där den i alla fall syns.
D9:an är såld och glömd sedan många år, men Eco-Drive:en har jag givetvis kvar. Jag har i alla år pliktmässigt betalat försäkringen på någon hundralapp och bestämde mig ganska nyligen för att få klockan lagad.
De här två bilderna tog jag alldeles precis nyss.
Det här är det enda Citizen-uret jag någonsin gillat utseendet på och jag har aldrig sett något liknande. En sökning på de olika sifferkombinationerna på baklocket ger ingenting. Är det någon insatt som kan tolka dem och berätta mer?
Tyvärr byttes tavlan ut vid reparationen, i och med det har klockan tappat mycket av sin charm. Den nya tavlan är gråare och har ett tydligt kors från kant till kant. Hade jag känt till detta på förhand hade klockan självklart fått rosta i frid istället.
Den här klockan är den enda kvarts-klockan med mekaniska visare jag någonsin köpt, den enda soldrivna klockan jag ägt, min enda Citizen men framför allt är det klockan som tände en livslång fetischism för blåa urtavlor och andra blåa detaljer, i princip det enda som är hundra procent konsekvent i mitt klockintresse.
Den här veckan blir det inga historielektioner (förutom möjligtvis på fredag) och så gott som inget vintage. Det blir heller inte några jämförelser mellan tidigare eller senare modeller med öppna sexor, variation i färg på datumhjul eller några ändlösa (höhö) tirader om ändlänkar.
Varför?
Det är inte viktigt för mig. Visst måste jag ändå erkänna att jag är en klocknörd efter 600 poäng på andra försöket i den där trivia-app:en, men jag kan inte på något sätt betraktas som klocksamlare. Det skulle aldrig falla mig in att köpa två nästan likadana klockor. Jag struntar i om Eric Clapton eller Napoleon ägt en viss klocka. Jag skulle aldrig betala mer för en tillsynes likadan klocka som råkar ha en mer ovanlig variant av urverket. Framför allt skulle jag aldrig någonsin köpa en klocka jag inte hade tänkt ha på handleden till vardags.
Jag köper det jag för tillfället gillar, och det jag gillar varierar kraftigt från dag till dag.
Även vad gäller bakgrunden till mitt intresse måste jag svika. Jag kan inte med gott samvete säga att intresset började när jag som femåring ärvde ett fickur som min farfar hade haft hela livet på järnvägen eller att jag suktat efter en Submariner sedan jag som sjuåring läste mitt första nummer av National Geographic. Kanske kommer jag någon gång i framtiden att historierevidera min berättelse så att mitt klockintresse börjar med den händelse som jag kommer att bjuda på i morgon, men sanningen är att jag alltid har varit elektronikintresserad, inte mekanikintresserad.
Från dagistiden och framåt hade jag en lång rad Casio-klockor i plast med allt mer avancerade funktioner, t.ex. larm, kalendrar, flera tidszoner, miniräknare och till slut en med integrerad adressbok som kunde hållas mot en telefonlur för nummerslagning. Riktigt vad som hände efter det vet jag inte, kanske passade det inte riktigt in i skateboardkulturen men hur som helst så tror jag inte att jag hade någon klocka alls från mitten av högstadiet till mitten av gymnasiet.
Rätt vad det var hade jag bestämt mig för att skaffa en klocka, jag gissar att det berodde på ett tilltagande intresse för en annan typ av mode. Jag gav mig ut på stan med en budget på 500 kr. Efter att ha besökt varenda butik var resultatet ganska nedslående. Någon dag senare gick jag av en händelse förbi Stjärnurmakarna vid Backaplan. I skyltfönstret fanns en klocka med helt fantastisk färg på tavlan, snygga index, fin titan-boett och lagom uppseendeväckande länk.
Det var en soldriven Citizen Eco-Drive och den var sanslöst dyr. Efter en sömnlös natt var jag tillbaka för att prova klockan. Ytterligare en dag senare var jag tillbaka med CSN-pengar i hand och en plan som gick ut på att äta nudlar och framgångsrikt gratisåka spårvagn i två månader. Därmed är det även den enda klocka jag äger som inte är till fullo betald.
Jag har letat efter foton, men tyvärr hittar jag inte ett enda från tiden då klockan var ny där den överhuvudtaget syns, vilket är märkligt eftersom jag aldrig tog av mig den. Jag menar verkligen aldrig, jag tror att den enda gången jag öppnade låset under de första två åren var för att mikroanpassa länken ett snäpp.
De två tidigaste foton jag hittar är de här, då klockan redan hunnit bli ganska sliten, de polerade länkarna ser väldigt matta ut:
Efter skoltiden och diverse försök till näringsverksamhet gav jag mig ut på alla möjliga äventyr där klockan givetvis fick följa med, från ravinklättring i USA till surfläger längs hela östra Australien.
Här är ett foto från toppen av Diamond Head:
Efter uppåt 10 år höll batteriet inte längre laddning särskilt bra och efter ett tag stapplade den bara fram i direkt solljus. Jag hade den på armen i flera år till trots att den inte höll tiden och till slut stannade helt.
Sköldpaddsjakt på sandön Frasier Island:
Sexuella trakasserier av en vombat:
Kängurumatning:
En stubbsvansskink håller hårt i klockan:
Efter ett dyk (jag trodde då i min enfald att 100m betydde just 100m) immade glaset.
Klockan glömdes kvar hemma mer och mer ofta, samtidigt som det blev vanligare och vanligare att jag lämnade dykdatorn, en Suunto D9, kvar på armen även efter dyket, vilket till slut ledde till att den någon gång ca 2005 i princip blev min vardagsklocka.
Inte heller denna klocka finns det några bra bilder på, men jag har hittat några där den i alla fall syns.
D9:an är såld och glömd sedan många år, men Eco-Drive:en har jag givetvis kvar. Jag har i alla år pliktmässigt betalat försäkringen på någon hundralapp och bestämde mig ganska nyligen för att få klockan lagad.
De här två bilderna tog jag alldeles precis nyss.
Det här är det enda Citizen-uret jag någonsin gillat utseendet på och jag har aldrig sett något liknande. En sökning på de olika sifferkombinationerna på baklocket ger ingenting. Är det någon insatt som kan tolka dem och berätta mer?
Tyvärr byttes tavlan ut vid reparationen, i och med det har klockan tappat mycket av sin charm. Den nya tavlan är gråare och har ett tydligt kors från kant till kant. Hade jag känt till detta på förhand hade klockan självklart fått rosta i frid istället.
Den här klockan är den enda kvarts-klockan med mekaniska visare jag någonsin köpt, den enda soldrivna klockan jag ägt, min enda Citizen men framför allt är det klockan som tände en livslång fetischism för blåa urtavlor och andra blåa detaljer, i princip det enda som är hundra procent konsekvent i mitt klockintresse.
