Hallå,
Som vissa vet har jag en kärlek till bergen med klättring och skidåkning och allt vad hör till. Varje år försöker jag komma i väg söder ut för att antingen på sommaren klättra och bestiga berg eller på vintern gå en ski randonneetur. Nu i mitten av mars var jag nere i franska Sydalperna och gick en sexdagars tur. Jag bokade detta redan i höstas och fick med mig två polare, en klätterkompis (Jörgen) och en skidåkarkompis (Per). Per drog dessutom med sig sin polare Stefan och så var vi fyra svenskar. Till gruppen tillkom två fransmän, en kille och en tjej, bägge i trettioårsåldern som bägge var erfarna randonneers. Ledde vår grupp gjorde en bergsguide, Jean-Pat, som var en ny och mycket trevlig bekantskap för oss alla, en guide som satte säkerheten främst men även gjorde allt för att hitta fina toppar och snö och som inte drog sig för att ta en extra tur för än mer bra skidåkning. Han gillade detta själv så att säga!
Sedan Julen har jag legat i hårdträning för att vara i riktigt bra form då detta är en krävande tur och även på lite höjd som påverkar flåset. Bra kondition och benstyrka är det viktigaste anser jag, så för min del blev det mycket cykling/spinning som träning. Det ingen vill vara är svagast i gruppen, den personen får verkligen slita varg. Nu visade det sig att jag var en av de starkaste i gruppen så det var skönt.
Man bör ha förkunskaper för att göra en sådan här tur. Helst skall man ha erfarenhet av klättring och man bör även vara en duktig och rutinerad skidåkare då man skall kunna klara av att åka brant, vara stadig på benen och inte falla i känsliga partier samt klara alla typer av snöförhållanden.
Ski randonnee handlar om att med lätt alpin skidutrustning gå uppför och sedan skida nedför. Randonnee kan jämföras med toppturer men i randonnee transporterar man sig ofta även en sträcka. Den mest kända skii randonneturen är väl Haute Routen mellan Chamonix och Zermatt (ca 20 mil). Denna gjorde jag vintern 2012. Årets tur gick mellan Larche och Briancon. Planen var dock att vi skulle påbörjat turen i Mercantour (i bergen strax ovanför Nice!) och skulle ha gått 17,4 mil, men pga dåliga snöförhållanden ändrade vi turen. Nu blev det toppturer första två dagarna (dvs vi gick upp och besteg berg och återvände till samma utgångspunkt och transporterade oss vidare med folkabuss).
Utrustning
Utrustningen är extra lätt (skidor, bindning och pjäxor) men ser annars rätt mycket ut och fungerar som en slalomutrustning. Skillnaden är att bindningarna möjliggör att du kan släppa lös hälen och får då en led i tåpartiet. Därav kan man använda skidan typ som längdskidor uppför och på traverserna med ett hälparti som då fungerar som klack i olika höjder för att kunna gå brant uppför utan att sträcka ut hälsenan. Under skidorna klistrar man stighudar som är och fungerar som en konstgjord päls (förr hade man faktiskt sälhudar under skidorna!). "Pälsen" ligger i riktningen att man går medhårs och undviker bakhalt/glida bakåt då pälsen då ställer sig upp (mothårs). Detta fungerar fantastiskt väl och du kan säkert gå i uppåt 30/35 graders motlut i de flesta snöförhållanden utan att kana tillbaka. Klistret under stighudarna är av typen post-it och fungerar förvånansvärt bra under många år användande. Fram (och ofta även bak) har man krokar på hudarna som man hakar fast i skidspets (och ände).
Pjäxorna är inte riktigt lika styva som slalompjäxor och dessa har man löst spända vid klättring och har dessutom en walking-mode som gör att pjäxan är ledad i skaftet för förbättrad rörlighet vid klättring och fästes vid skidåkning.
Komplement till hudarna är skarjärn (snow knives på engelska). Om det är riktigt brant, isigt, vindpinat så sätter man på dessa och då får man ett fantastiskt bra grepp även i svåra förhållanden. Dessa fäster man i bindningen fram som är ledade och när man sätter ner foten pressas skarjärnet ner i isen. Blir det väldigt brant eller dåliga förhållanden tas skidorna av och placeras på ryggsäcken och vi sätter på oss stegjärn. Dessa har stora järntänder som pekar neråt och framåt tåppartiet som spännes fast under pjäxorna. Teleskopstavar är också bra att ha.
På ryggen bär jag en 45 liters klätter/ski randonnee ryggsäck med ombyteskläder, förstärkingskläder, vätska, klätterutrustning, proviant mm. Brukar väga runt 10-15 kg. Sova och äta gör man i giter/refuger, dvs härbärgen/fjällstationer som finns i byarna eller uppe i bergen. Man blir serverad mat (middag och frukost) i matsalen och sover i sovsalar (täcken och kuddar tillhandahålles).
Årets tur blev något av en lyxtur då vi bara rörde oss mellan giter (enda skillnaden mot refuger är att giter kan man nå med bil) vilket innebar att vi hade tillgång till varmt och rinnande vatten och toaletter (annars flaskvatten, ingen dusch och bara torrdass). Nu kunde vi duscha, vattnet var gratis (annars mellan 5-8 euro för 1,5 liter vatten (flygs upp till refugerna med helikopter, därav priset). Dessutom då vi befann oss på lägre altitud slapp vi bära klättersele (krävs när man är på glaciär och lätt kan falla ner i glaciärsprickor (dolda under snön), inte behövde varken isyxor eller klätterrep, vilket innebar att vi kunde färdas lätt. Minder flås dessutom då höjden inte hade lika stor inverkan.
Larche - Briancon
I syd Alperna är bergen ca 1000 meter lägre än vad jag är van vid i Chamonix området där jag mest brukar vara. Vad som dock utmärker sydalperna och speciellt det området vi var i är är lärkskogarna. Serre Chevalier är stora skidsystemet som ligger vid alpstaden Briancon och det mest utmärkande med skidåkningen är just skogsskidåkning i lärkskog. Lärk är ett barrträd likt en gran, men det är det enda barrträdet som årligen på hösten tappar sina barr. Detta medför att snön inte fastnar i trädet när det faller utan fortsätter ner till marken. Samtidigt binder träden upp snön som ligger kvar och dessutom gör det lite mindre lavinfarligt.
Vi klättrade mellan 1300 och 1800 höjdmeter per dag. Dagen såg oftast ut som sådan att vi klev upp kl 6.30, frukost 7 och kl 8 test av lavinsändare och avfärd. Klättring på sydsluttning (mindre snö, varmare i solen) och lunch uppe på bergstoppen (dessa kring 3000 meter) eller strax nedanför beroende på väder. Nedstigning på nordsluttning med lössnöåkning ner i orörd snö (varje dag i sex dagar!). Framme vid nästa git på eftermiddagen. Giterna låg långt in i dalgångarna vid vägens slut, bara något hus eller så. Husen vi bodde i var flera hundra år gamla och vi var långt från affärer och vi saknade helt mobiltäckning i tre dagar. På alla dagar var det endast sista dagen när vi närmade oss Briancon som vi såg andra människor uppe på berget.
Nu varning, bildtungt. Jag låter bilderna tala för sig så får ni komma med frågor om det är något ni undrar.
OK, en given fråga då. Vilken klocka bar jag? Jag hade som vanligt min Omega Aqua Terra med mig, men den låg faktiskt mest i min ryggsäck när vi väl var på färd. På armen hade jag min nya alpinklocka Suunto Core i aluminium som fungerade fantastiskt väl med avseende på höjd, barometer, loggande av färd etc.
Undertecknad;
Alla bilder är från turen!
//Rozzy
Som vissa vet har jag en kärlek till bergen med klättring och skidåkning och allt vad hör till. Varje år försöker jag komma i väg söder ut för att antingen på sommaren klättra och bestiga berg eller på vintern gå en ski randonneetur. Nu i mitten av mars var jag nere i franska Sydalperna och gick en sexdagars tur. Jag bokade detta redan i höstas och fick med mig två polare, en klätterkompis (Jörgen) och en skidåkarkompis (Per). Per drog dessutom med sig sin polare Stefan och så var vi fyra svenskar. Till gruppen tillkom två fransmän, en kille och en tjej, bägge i trettioårsåldern som bägge var erfarna randonneers. Ledde vår grupp gjorde en bergsguide, Jean-Pat, som var en ny och mycket trevlig bekantskap för oss alla, en guide som satte säkerheten främst men även gjorde allt för att hitta fina toppar och snö och som inte drog sig för att ta en extra tur för än mer bra skidåkning. Han gillade detta själv så att säga!
Sedan Julen har jag legat i hårdträning för att vara i riktigt bra form då detta är en krävande tur och även på lite höjd som påverkar flåset. Bra kondition och benstyrka är det viktigaste anser jag, så för min del blev det mycket cykling/spinning som träning. Det ingen vill vara är svagast i gruppen, den personen får verkligen slita varg. Nu visade det sig att jag var en av de starkaste i gruppen så det var skönt.
Man bör ha förkunskaper för att göra en sådan här tur. Helst skall man ha erfarenhet av klättring och man bör även vara en duktig och rutinerad skidåkare då man skall kunna klara av att åka brant, vara stadig på benen och inte falla i känsliga partier samt klara alla typer av snöförhållanden.
Ski randonnee handlar om att med lätt alpin skidutrustning gå uppför och sedan skida nedför. Randonnee kan jämföras med toppturer men i randonnee transporterar man sig ofta även en sträcka. Den mest kända skii randonneturen är väl Haute Routen mellan Chamonix och Zermatt (ca 20 mil). Denna gjorde jag vintern 2012. Årets tur gick mellan Larche och Briancon. Planen var dock att vi skulle påbörjat turen i Mercantour (i bergen strax ovanför Nice!) och skulle ha gått 17,4 mil, men pga dåliga snöförhållanden ändrade vi turen. Nu blev det toppturer första två dagarna (dvs vi gick upp och besteg berg och återvände till samma utgångspunkt och transporterade oss vidare med folkabuss).
Utrustning
Utrustningen är extra lätt (skidor, bindning och pjäxor) men ser annars rätt mycket ut och fungerar som en slalomutrustning. Skillnaden är att bindningarna möjliggör att du kan släppa lös hälen och får då en led i tåpartiet. Därav kan man använda skidan typ som längdskidor uppför och på traverserna med ett hälparti som då fungerar som klack i olika höjder för att kunna gå brant uppför utan att sträcka ut hälsenan. Under skidorna klistrar man stighudar som är och fungerar som en konstgjord päls (förr hade man faktiskt sälhudar under skidorna!). "Pälsen" ligger i riktningen att man går medhårs och undviker bakhalt/glida bakåt då pälsen då ställer sig upp (mothårs). Detta fungerar fantastiskt väl och du kan säkert gå i uppåt 30/35 graders motlut i de flesta snöförhållanden utan att kana tillbaka. Klistret under stighudarna är av typen post-it och fungerar förvånansvärt bra under många år användande. Fram (och ofta även bak) har man krokar på hudarna som man hakar fast i skidspets (och ände).
Pjäxorna är inte riktigt lika styva som slalompjäxor och dessa har man löst spända vid klättring och har dessutom en walking-mode som gör att pjäxan är ledad i skaftet för förbättrad rörlighet vid klättring och fästes vid skidåkning.
Komplement till hudarna är skarjärn (snow knives på engelska). Om det är riktigt brant, isigt, vindpinat så sätter man på dessa och då får man ett fantastiskt bra grepp även i svåra förhållanden. Dessa fäster man i bindningen fram som är ledade och när man sätter ner foten pressas skarjärnet ner i isen. Blir det väldigt brant eller dåliga förhållanden tas skidorna av och placeras på ryggsäcken och vi sätter på oss stegjärn. Dessa har stora järntänder som pekar neråt och framåt tåppartiet som spännes fast under pjäxorna. Teleskopstavar är också bra att ha.
På ryggen bär jag en 45 liters klätter/ski randonnee ryggsäck med ombyteskläder, förstärkingskläder, vätska, klätterutrustning, proviant mm. Brukar väga runt 10-15 kg. Sova och äta gör man i giter/refuger, dvs härbärgen/fjällstationer som finns i byarna eller uppe i bergen. Man blir serverad mat (middag och frukost) i matsalen och sover i sovsalar (täcken och kuddar tillhandahålles).
Årets tur blev något av en lyxtur då vi bara rörde oss mellan giter (enda skillnaden mot refuger är att giter kan man nå med bil) vilket innebar att vi hade tillgång till varmt och rinnande vatten och toaletter (annars flaskvatten, ingen dusch och bara torrdass). Nu kunde vi duscha, vattnet var gratis (annars mellan 5-8 euro för 1,5 liter vatten (flygs upp till refugerna med helikopter, därav priset). Dessutom då vi befann oss på lägre altitud slapp vi bära klättersele (krävs när man är på glaciär och lätt kan falla ner i glaciärsprickor (dolda under snön), inte behövde varken isyxor eller klätterrep, vilket innebar att vi kunde färdas lätt. Minder flås dessutom då höjden inte hade lika stor inverkan.
Larche - Briancon
I syd Alperna är bergen ca 1000 meter lägre än vad jag är van vid i Chamonix området där jag mest brukar vara. Vad som dock utmärker sydalperna och speciellt det området vi var i är är lärkskogarna. Serre Chevalier är stora skidsystemet som ligger vid alpstaden Briancon och det mest utmärkande med skidåkningen är just skogsskidåkning i lärkskog. Lärk är ett barrträd likt en gran, men det är det enda barrträdet som årligen på hösten tappar sina barr. Detta medför att snön inte fastnar i trädet när det faller utan fortsätter ner till marken. Samtidigt binder träden upp snön som ligger kvar och dessutom gör det lite mindre lavinfarligt.
Vi klättrade mellan 1300 och 1800 höjdmeter per dag. Dagen såg oftast ut som sådan att vi klev upp kl 6.30, frukost 7 och kl 8 test av lavinsändare och avfärd. Klättring på sydsluttning (mindre snö, varmare i solen) och lunch uppe på bergstoppen (dessa kring 3000 meter) eller strax nedanför beroende på väder. Nedstigning på nordsluttning med lössnöåkning ner i orörd snö (varje dag i sex dagar!). Framme vid nästa git på eftermiddagen. Giterna låg långt in i dalgångarna vid vägens slut, bara något hus eller så. Husen vi bodde i var flera hundra år gamla och vi var långt från affärer och vi saknade helt mobiltäckning i tre dagar. På alla dagar var det endast sista dagen när vi närmade oss Briancon som vi såg andra människor uppe på berget.
Nu varning, bildtungt. Jag låter bilderna tala för sig så får ni komma med frågor om det är något ni undrar.
OK, en given fråga då. Vilken klocka bar jag? Jag hade som vanligt min Omega Aqua Terra med mig, men den låg faktiskt mest i min ryggsäck när vi väl var på färd. På armen hade jag min nya alpinklocka Suunto Core i aluminium som fungerade fantastiskt väl med avseende på höjd, barometer, loggande av färd etc.
Undertecknad;
Alla bilder är från turen!
//Rozzy
Senast ändrad:
