min tjej är den 100ade, och jag håller själv med om att safirer och smaragder är snyggare. diamanter är dessutom betydligt mer vanligt förekommande även i naturen och har endast pga artificiell marknadsmanipulation ett högt pris. men nog om det.
det jag kanske mest ställer mig frågan nu är om är om det är någon poäng med att betala för märket?. en ring är ju långt ifrån lika avancerad och komplicerad att tillverka som ett urverk, dessutom är utgångsmaterialen, särskilt då stenarna strikt definierade av standarder och handlade på en marknad, så vad får man för pengarna förutom märket? Man kan nog lätt säga att man kan stenmässigt få minst det dubbla i storlek med samma stenkvalitet, om det inte är en märkesring.
Man kan dock fråga sig om så stor sten som möjligt är eftersträvansvärt. Är poängen med en ring att maxa materialvärdet? Rimligen inte. Man kanske vill ha en liten diskret sten och inte gå runt och vräka sig med en stor opraktisk diamant, men ändå känner att man vill lägga en ansenlig summa för att det symboliserar något stort. Man kan väl även tänka sig att en märkesring behåller sitt värde mer än en noname ring, även om poängen nu inte är att den kommer säljas. Jag tänker en gammal cartier för början 1900-talet är väl betydligt mer trevligt att ha i sin ägo än en no-name dito. Vidare måste det ju ligga något i hantverket, och självklart såsom med klockor i själva köpupplevelsen, trevliga boxar och cert etc. Sedan tycker jag att precis som att designen på en rolex är snyggare, mer klassisk och tidlös så gäller det även en ring från harry winston jämfört med guldfynd.
Så frågan är väl om man ska lägga samma summa på en no name ring och få en stor sten, eller på en märkesring och få en mindre sten så lutar jag just nu åt det senare. Argumentationen, i den utsträckning den är logisk eller inte, är ungefär densamma för att jag även hellre köper en rolex i stål än en tissot i 24k guld.
