Nu är det dags igen. Det blir mycket text och lite bilder. Två egna och några stulna. Det kommer att handla om vikten av att vara lagom påläst, och om några gamla kronografer i svart och vitt.
För mig ligger en stor del av tjusningen med klockor, och i synnerhet äldre klockor, i researchen. Man läser och läser. När morgonmötet på jobbet går in på sin andra halvtimme och det är fortfarande bara är samma trötta tugg, kan man fiska upp mobilen och försöka komma fram till vilken som är den bästa speedmaster-referensen istället. (Facit: 105.003) När tvååringen vill att man sitter kvar i rummet tills hon somnar, men under inga omständigheter vill att man sjunger en sång eller ens rör sig, kan man smyga fram paddan och med försiktig belysning på displayen undersöka om det fortfarande finns 60-tals-heuers som ger "bang for the buck". (Facit: ja) Och när man inte kan sova på lördagmorgonen (ja, jag är ju ung-gubbe...) kan man lika gärna gå upp och försöka förstå vad begreppet "kolumnhjul" egentligen innebär...
En nackdel med research är att man ibland kan förläsa sig. Det kan liksom bli mycket läst men just ingenting köpt i slutändan. Jag har t ex fortfarande aldrig ägt en speedmaster, eftersom jag läste sönder ämnet istället.
Därför är det bra att då och då lägga ut en förutsättningslös bytesannons och se vad som dyker upp. Då kan man till exempel snubbla över en sån här:
Och om man efter några PM bestämmer sig för att "titta närmare på den" efter tre öl vid honnörsbordet på en sthlms-gtg, ja, då åker man såklart hem med den också.
Men vad var det då jag kom hem med?
Movado Super Sub Sea. Coolt namn och en atom på baksidan. Det bådar gott. Väl?
Ja, Movado är ju inget okänt märke, även om det idag mest förknippas med smyckesur. För många är märket nog i princip är synonymt med modellen Museum, som faktiskt producerades icke-auktoriserat under de första åren (Vacheron Constantin gjorde originalet men sålde sedan rättigheterna till Movado). Märket ingår idag i en liten udda grupp tillsammans med Ebel, Concord och några parfymklockor.
Movado Museum
På sextiotalet var det dock annorlunda. Då var Movado ett systermärke till Zenith och tillsammans spelade man i de högre divisionerna. Det är för mig inte uppenbart vilka roller de båda märkena hade i samarbetet. Det verkar inte ha varit någon strikt hierarki som Rolex-Tudor, och inte heller någon genomtänkt varumärkespositionering som i dagens Swatch group. Istället tillverkade Zenith och Movado ganska likartade modeller, och flera av dem finns i rena tvillingvarianter där bara logon skiljer.
Insidan då? Verket i min klocka är 146HP, som omväxlande benämnas som "zenith inhouse", "zenith-martel" eller bara "martel" beroende på vilken klocka man hittar det i. Det ska vara ett av sextiotalets bättre manuella kronografverk, enligt någon källa i klass med omegas 321, och utvecklades från början av ett företag vid namn Martel.
Martel var för mig helt okänt. Lät som en blandning av
och
vilket förvisso verkar kul, men kanske inte riktigt high-end?
Jag kollade förstås upp ämnet noggrannare, och det visade sig vara ganska intressant. Från starten 1911 fokuserade Martel på avancerade urverk, och man lär bl a ha konstruerat det första kronografverket för armbandsur åt Universal Geneve år 1917. 1936 var man först med ett kronografverk med moderna "pushers" och tre kronografregister. Detta användes av både Universal Geneve och Zenith under namnet Compax.
Zenith Compax från tidigt 40-tal
Zenith, som idag är närmast liktydigt med kronografer (t o m den nya Espadan heter ju el primero), var nämligen ingen framstående tillverkare av kronografverk på 40- och 50-talen. Istället köpte man in dem, bl a från Excelsior Park och Martel. Men Zenith-Movado var ändå en högt aktad tillverkare, med strävan att bli en "äkta manufaktur", och då är det ju uteslutande inhouseproduktion som gäller. Det löste man enkelt genom att helt sonika köpa Martel i slutet av 50-talet. Utöver de fina kronografverken fick man då också tillgång till modernare automatverk, istället för de hammarautomater man dittills mestadels hade använt. Martels kronografverk 146 togs också över och användes nu zenith-märkt i klockor från både Zenith och Movado.
De absolut mest kända av dessa är de 2500 zenith (med tvåregistersvarianten 146DP) som hamnade hos den italienska handlaren A Cairelli. A Cairelli var leverantör åt det italienska flygvapnet, och eftersom nyckeln till absurda priser i klockvärlden är 1) italienska samlare och 2) militärkopplingar är de fläskigt prissatta på marknaden idag.
Zenith A Cairelli
I cairellis spår har även de mer överkomliga kusinerna blivit allt mer eftertraktade på marknaden. Zeniths variant av min klocka, med tre vita register, marknadsförs av vintagehandlarna som "föregångaren till de Luca" och är följaktligen het på kontinenten. De Luca, i sin tur, är inget vintageur utan en kultförklarad, retroflirtande 90-tals-el primero som fått mer och mer uppmärksamhet på sista tiden.
Patinerad Zenith "Pre de luca" för 3500€ från holländsk handlare, någon?
Zenith de Luca. 25-30 år nyare än min gamla Movado, men inte så olik...
Några år efter att Zenith A Cairelli, Movado Super Sub Sea och dess zenithmärkta bröder skruvades ihop i mitten av 60-talet, upphörde Zenith och Movado med all produktion av manuella kronografer. Orsaken var förstås att Zenith ville satsa allt på att marknadsföra det nya el primero-verket, världens första (ok, det är underlag för en egen, ännu längre post...) automatiska kronograf, som dessutom gick att skrämma upp i tidsenliga 36 000 bph. Ryktet säger att el primero i mångt och mycket var en martel-produktion och så kan det säkert vara. Verket har i vilket fall blivit synonymt med Zenith och säkrat märkets plats i klockhistorien, medan Movados glansdagar hamnat lite i skymundan.
Men nu verkar i alla fall även Movados fina vintagekronografer vara på väg att få det erkännande de förtjänar. När Christie's i höstas klubbade sin första online-auktion för kvalitetsur fanns i alla fall en Super Sub Sea med bland alla vintagerolex...
För mig ligger en stor del av tjusningen med klockor, och i synnerhet äldre klockor, i researchen. Man läser och läser. När morgonmötet på jobbet går in på sin andra halvtimme och det är fortfarande bara är samma trötta tugg, kan man fiska upp mobilen och försöka komma fram till vilken som är den bästa speedmaster-referensen istället. (Facit: 105.003) När tvååringen vill att man sitter kvar i rummet tills hon somnar, men under inga omständigheter vill att man sjunger en sång eller ens rör sig, kan man smyga fram paddan och med försiktig belysning på displayen undersöka om det fortfarande finns 60-tals-heuers som ger "bang for the buck". (Facit: ja) Och när man inte kan sova på lördagmorgonen (ja, jag är ju ung-gubbe...) kan man lika gärna gå upp och försöka förstå vad begreppet "kolumnhjul" egentligen innebär...
En nackdel med research är att man ibland kan förläsa sig. Det kan liksom bli mycket läst men just ingenting köpt i slutändan. Jag har t ex fortfarande aldrig ägt en speedmaster, eftersom jag läste sönder ämnet istället.
Därför är det bra att då och då lägga ut en förutsättningslös bytesannons och se vad som dyker upp. Då kan man till exempel snubbla över en sån här:
Och om man efter några PM bestämmer sig för att "titta närmare på den" efter tre öl vid honnörsbordet på en sthlms-gtg, ja, då åker man såklart hem med den också.
Men vad var det då jag kom hem med?
Movado Super Sub Sea. Coolt namn och en atom på baksidan. Det bådar gott. Väl?
Ja, Movado är ju inget okänt märke, även om det idag mest förknippas med smyckesur. För många är märket nog i princip är synonymt med modellen Museum, som faktiskt producerades icke-auktoriserat under de första åren (Vacheron Constantin gjorde originalet men sålde sedan rättigheterna till Movado). Märket ingår idag i en liten udda grupp tillsammans med Ebel, Concord och några parfymklockor.
Movado Museum
På sextiotalet var det dock annorlunda. Då var Movado ett systermärke till Zenith och tillsammans spelade man i de högre divisionerna. Det är för mig inte uppenbart vilka roller de båda märkena hade i samarbetet. Det verkar inte ha varit någon strikt hierarki som Rolex-Tudor, och inte heller någon genomtänkt varumärkespositionering som i dagens Swatch group. Istället tillverkade Zenith och Movado ganska likartade modeller, och flera av dem finns i rena tvillingvarianter där bara logon skiljer.
Insidan då? Verket i min klocka är 146HP, som omväxlande benämnas som "zenith inhouse", "zenith-martel" eller bara "martel" beroende på vilken klocka man hittar det i. Det ska vara ett av sextiotalets bättre manuella kronografverk, enligt någon källa i klass med omegas 321, och utvecklades från början av ett företag vid namn Martel.
Martel var för mig helt okänt. Lät som en blandning av
och
vilket förvisso verkar kul, men kanske inte riktigt high-end?
Jag kollade förstås upp ämnet noggrannare, och det visade sig vara ganska intressant. Från starten 1911 fokuserade Martel på avancerade urverk, och man lär bl a ha konstruerat det första kronografverket för armbandsur åt Universal Geneve år 1917. 1936 var man först med ett kronografverk med moderna "pushers" och tre kronografregister. Detta användes av både Universal Geneve och Zenith under namnet Compax.
Zenith Compax från tidigt 40-tal
Zenith, som idag är närmast liktydigt med kronografer (t o m den nya Espadan heter ju el primero), var nämligen ingen framstående tillverkare av kronografverk på 40- och 50-talen. Istället köpte man in dem, bl a från Excelsior Park och Martel. Men Zenith-Movado var ändå en högt aktad tillverkare, med strävan att bli en "äkta manufaktur", och då är det ju uteslutande inhouseproduktion som gäller. Det löste man enkelt genom att helt sonika köpa Martel i slutet av 50-talet. Utöver de fina kronografverken fick man då också tillgång till modernare automatverk, istället för de hammarautomater man dittills mestadels hade använt. Martels kronografverk 146 togs också över och användes nu zenith-märkt i klockor från både Zenith och Movado.
De absolut mest kända av dessa är de 2500 zenith (med tvåregistersvarianten 146DP) som hamnade hos den italienska handlaren A Cairelli. A Cairelli var leverantör åt det italienska flygvapnet, och eftersom nyckeln till absurda priser i klockvärlden är 1) italienska samlare och 2) militärkopplingar är de fläskigt prissatta på marknaden idag.
Zenith A Cairelli
I cairellis spår har även de mer överkomliga kusinerna blivit allt mer eftertraktade på marknaden. Zeniths variant av min klocka, med tre vita register, marknadsförs av vintagehandlarna som "föregångaren till de Luca" och är följaktligen het på kontinenten. De Luca, i sin tur, är inget vintageur utan en kultförklarad, retroflirtande 90-tals-el primero som fått mer och mer uppmärksamhet på sista tiden.
Patinerad Zenith "Pre de luca" för 3500€ från holländsk handlare, någon?
Zenith de Luca. 25-30 år nyare än min gamla Movado, men inte så olik...
Några år efter att Zenith A Cairelli, Movado Super Sub Sea och dess zenithmärkta bröder skruvades ihop i mitten av 60-talet, upphörde Zenith och Movado med all produktion av manuella kronografer. Orsaken var förstås att Zenith ville satsa allt på att marknadsföra det nya el primero-verket, världens första (ok, det är underlag för en egen, ännu längre post...) automatiska kronograf, som dessutom gick att skrämma upp i tidsenliga 36 000 bph. Ryktet säger att el primero i mångt och mycket var en martel-produktion och så kan det säkert vara. Verket har i vilket fall blivit synonymt med Zenith och säkrat märkets plats i klockhistorien, medan Movados glansdagar hamnat lite i skymundan.
Men nu verkar i alla fall även Movados fina vintagekronografer vara på väg att få det erkännande de förtjänar. När Christie's i höstas klubbade sin första online-auktion för kvalitetsur fanns i alla fall en Super Sub Sea med bland alla vintagerolex...