Passade under de senaste tre dagarna på att gå IHU Urmakarskolans prova-på-kurs, för urmakaraspiranter kan man väl säga.
Allra först min spontana känsla: vilken kanonkurs! Vilka utomordentligt trevliga lärare! Vilka fina lokaler, och inte minst vilket bra upplägg! Genomarbetat och genomtänkt. Njöt mig igenom dessa tre dagar, mycket har snappats upp, och glädjen med klockorna har vuxit ytterligare. Vi fick även möjlighet att såväl tala med urmakarstudenterna som beundra deras verk. Mycket trevligt och inte minst imponerande!
För oss armbandsurintresserade så tänker vi kanske inte i första hand på väggur när vi säger urverk, men det är där utbildningen startar. Stora kugghjul och i sammanhanget rejäla grejer. Detta var det vi började med dag ett. Isär och ihop. Efter det följde fickursverk ETA 6497-2, med utförlig beskrivning för isär och ihop. Fasen så kul!!!! För att inte tala om tillfredsställelsen när den tickade igång efter att ha monterats ihop.
Dag två kom sedan hantverket in på riktigt. Filövning stod på programmet. Fila, fila och fila lite till. Långdra och svarva. Nita och långdra igen. Reflektion; urmakarbranschen är konservativ. Visst finns det elektriska verktyg, men mycket görs för hand. Enormt imponerande! Mycket rolig dag med stort engagemang från alla deltagare.
Dag tre ett steg närmare armbandsuren igen. Varsin skrotlåda med diverse skräp i. Gamla VISA-klockor, någon Facit och diverse annat obskyrt. Men alldeles utmärkt att dissekera. Hur knäpper man loss ett baklock? Hur får man ur ställaxeln? Hur ser man hur glaset är monterat? Hur fasiken får man loss glaset? Visare, tavla och och kronografknappar som lossnat. Hur hanteras dessa? Montera plastglas som måste klämmas ihop, använda glaspress osv. Lärorikt och kul!
Utöver detta mycket intressanta diskussioner med såväl lärare som studenter. Hur mycket olja ska man använda vid anoljning? Varför går vissa klockor exaktare än andra,vad är det som ligger bakom? Hur fungerar en hakgång? Vad är skillnaden mellan en schweizisk hakgång och en engelsk? Ska en klocka som inte används frekvent förvaras i winder, eller inte? När behöver man serva egentligen? Och mycket mycket mer.
Jag kan bara säga: En upplevelse om 100%! Vore jag något yngre hade jag gärna gått utbildningen.
Bjussar på en anekdot också. Så klart var jag inte den enda klocksnackaren på plats. En nyfunnen vän hade med sig sin nyköpta 16610. Visste just inget om den mer än att den skulle gå bra enligt uppgift. Suget var stort att se hur den mådde. Witschimaskinen visade att amplitud och BE var som de skulle. Men är den vattentät då? Hmmm. Vad är det där för maskin där i hörnet? Ser ut som en provtryckningsmaskin. Undra hur den funkar? Har vi någon att fråga? Nej. Inte nu. Ingen minns en fegis. Kör! Program 9, ned till 200 meter. Ehm, den borde nog sitta monterad typ så i maskinen. Ner med huven. Nu åker vi. Pys. Undertryck. Resultat OK, verkar funka. Pssst. Övertryck. Prov avbrutet. Vafan! Den jäveln är ju inte tät! Skit! Tillfrågad urmakare berättar att glasets tätning är sådant att det fjädrar under övertryck utifrån vilket gör att maskinen tror att klockan läcker. Den måste alltså ställas in så att den vet detta innan provet påbörjas.
Jaså... Jamen då skickar vi ned den i vatten och testar då. Ingen bra idé. Det gör man först när verket tagits ur om misstanke finns för risk för vatteninträngning. Såklart.
Nedan följer ett bildkollage från dagarna. Bildtexter ovan resp bild.
Verktyg till att börja med.
Dagens väggur. Värsta schyssta Westerstrands. Ingen gammal moraklocka tillverkad av någon bonde.
Halvvägs isärtagen.
Hur var det nu den satt ihop? Bäst att ta ett skott från andra hållet också...
Nästa steg. ETA 6497-2. Manuellt fickursverk. Äntligen!
Isärtagen. Utom låsmekanismen för ställarmen. Den var inget för rookiesar. Genomgående skruv med gängan i mötande bit på undersidan. Låt bli den, sade en tydlig instruktion. Notera att rubinen är borttagen. För er som inte mekat kan jag avslöja att den är liten. Som en flugskit ungefär...
Delar som tagits bort. Rubin bredvid verket.
Redo för återmontering. Instruktioner och anteckningar tillhands...
Simsalabim! Klart. Och det fungerar, som sagt, utan minsta mankemang ens!
Nästa steg. Filövning. Ska bli ett solur.
Långdraget och ritsat. Just det. Körnslaget ska göras innan strålarna görs. Annars får de inte samma centrum. Nä, det stämmer...
Lärobok införskaffad. Check.
Steg 2. Skuggkastare. Dags att svarva.
Spetsig var direktivet.
Spetsig och slipad.
Och så ska den nitas på baksidan. Sen ska den långdras. Igen. Okej.
Efter så jäkla mycket jobb så funkar den ju inte ens!!!
Boken täcker ju alla klockor. Eller?
Sista steget. Dissekera gammalt skräp. Notera ledsen klocka.
Lätt match.
Efter operation. Dassig fokus, men notera glad klocka!
Skräp nummer två.
Rätt illa medgången. Notera push-pilen. Bra att veta. Ställarmen i intryckt läge, ner med knappen, ut med axeln.
Men vridringen var en envis rackare. Inte var det bara "plopp" i alla fall. Experthjälp visade handgreppet.
Hammare för att demontera glaset!? Ja, men inte denna, utan en i trä. Knack, och glaset borta.
En pusher lossnade under inspirerade försök att lossa vridringen. Följden ses nedan. En krokig arm. Attans. Hur löser men detta? Kanske går att rikta blev svaret. Hur? Improvisera. Visst, inga problem.
Lite lösa delar.
Och så monterad igen. Med glaset rakt, pusher riktad och återmonterad. Glad klocka igen. Dock med tumavtryck på glaset...
Tack för att du tog dig tid att läsa, och inte minst ett stort, stort tack till IHU Urmakarskolan.
Allra först min spontana känsla: vilken kanonkurs! Vilka utomordentligt trevliga lärare! Vilka fina lokaler, och inte minst vilket bra upplägg! Genomarbetat och genomtänkt. Njöt mig igenom dessa tre dagar, mycket har snappats upp, och glädjen med klockorna har vuxit ytterligare. Vi fick även möjlighet att såväl tala med urmakarstudenterna som beundra deras verk. Mycket trevligt och inte minst imponerande!
För oss armbandsurintresserade så tänker vi kanske inte i första hand på väggur när vi säger urverk, men det är där utbildningen startar. Stora kugghjul och i sammanhanget rejäla grejer. Detta var det vi började med dag ett. Isär och ihop. Efter det följde fickursverk ETA 6497-2, med utförlig beskrivning för isär och ihop. Fasen så kul!!!! För att inte tala om tillfredsställelsen när den tickade igång efter att ha monterats ihop.
Dag två kom sedan hantverket in på riktigt. Filövning stod på programmet. Fila, fila och fila lite till. Långdra och svarva. Nita och långdra igen. Reflektion; urmakarbranschen är konservativ. Visst finns det elektriska verktyg, men mycket görs för hand. Enormt imponerande! Mycket rolig dag med stort engagemang från alla deltagare.
Dag tre ett steg närmare armbandsuren igen. Varsin skrotlåda med diverse skräp i. Gamla VISA-klockor, någon Facit och diverse annat obskyrt. Men alldeles utmärkt att dissekera. Hur knäpper man loss ett baklock? Hur får man ur ställaxeln? Hur ser man hur glaset är monterat? Hur fasiken får man loss glaset? Visare, tavla och och kronografknappar som lossnat. Hur hanteras dessa? Montera plastglas som måste klämmas ihop, använda glaspress osv. Lärorikt och kul!
Utöver detta mycket intressanta diskussioner med såväl lärare som studenter. Hur mycket olja ska man använda vid anoljning? Varför går vissa klockor exaktare än andra,vad är det som ligger bakom? Hur fungerar en hakgång? Vad är skillnaden mellan en schweizisk hakgång och en engelsk? Ska en klocka som inte används frekvent förvaras i winder, eller inte? När behöver man serva egentligen? Och mycket mycket mer.
Jag kan bara säga: En upplevelse om 100%! Vore jag något yngre hade jag gärna gått utbildningen.
Bjussar på en anekdot också. Så klart var jag inte den enda klocksnackaren på plats. En nyfunnen vän hade med sig sin nyköpta 16610. Visste just inget om den mer än att den skulle gå bra enligt uppgift. Suget var stort att se hur den mådde. Witschimaskinen visade att amplitud och BE var som de skulle. Men är den vattentät då? Hmmm. Vad är det där för maskin där i hörnet? Ser ut som en provtryckningsmaskin. Undra hur den funkar? Har vi någon att fråga? Nej. Inte nu. Ingen minns en fegis. Kör! Program 9, ned till 200 meter. Ehm, den borde nog sitta monterad typ så i maskinen. Ner med huven. Nu åker vi. Pys. Undertryck. Resultat OK, verkar funka. Pssst. Övertryck. Prov avbrutet. Vafan! Den jäveln är ju inte tät! Skit! Tillfrågad urmakare berättar att glasets tätning är sådant att det fjädrar under övertryck utifrån vilket gör att maskinen tror att klockan läcker. Den måste alltså ställas in så att den vet detta innan provet påbörjas.
Jaså... Jamen då skickar vi ned den i vatten och testar då. Ingen bra idé. Det gör man först när verket tagits ur om misstanke finns för risk för vatteninträngning. Såklart.Nedan följer ett bildkollage från dagarna. Bildtexter ovan resp bild.
Verktyg till att börja med.
Dagens väggur. Värsta schyssta Westerstrands. Ingen gammal moraklocka tillverkad av någon bonde.
Halvvägs isärtagen.
Hur var det nu den satt ihop? Bäst att ta ett skott från andra hållet också...
Nästa steg. ETA 6497-2. Manuellt fickursverk. Äntligen!
Isärtagen. Utom låsmekanismen för ställarmen. Den var inget för rookiesar. Genomgående skruv med gängan i mötande bit på undersidan. Låt bli den, sade en tydlig instruktion. Notera att rubinen är borttagen. För er som inte mekat kan jag avslöja att den är liten. Som en flugskit ungefär...
Delar som tagits bort. Rubin bredvid verket.
Redo för återmontering. Instruktioner och anteckningar tillhands...
Simsalabim! Klart. Och det fungerar, som sagt, utan minsta mankemang ens!
Nästa steg. Filövning. Ska bli ett solur.
Långdraget och ritsat. Just det. Körnslaget ska göras innan strålarna görs. Annars får de inte samma centrum. Nä, det stämmer...
Lärobok införskaffad. Check.
Steg 2. Skuggkastare. Dags att svarva.
Spetsig var direktivet.
Spetsig och slipad.
Och så ska den nitas på baksidan. Sen ska den långdras. Igen. Okej.
Efter så jäkla mycket jobb så funkar den ju inte ens!!!
Boken täcker ju alla klockor. Eller?
Sista steget. Dissekera gammalt skräp. Notera ledsen klocka.
Lätt match.
Efter operation. Dassig fokus, men notera glad klocka!
Skräp nummer två.
Rätt illa medgången. Notera push-pilen. Bra att veta. Ställarmen i intryckt läge, ner med knappen, ut med axeln.
Men vridringen var en envis rackare. Inte var det bara "plopp" i alla fall. Experthjälp visade handgreppet.
Hammare för att demontera glaset!? Ja, men inte denna, utan en i trä. Knack, och glaset borta.
En pusher lossnade under inspirerade försök att lossa vridringen. Följden ses nedan. En krokig arm. Attans. Hur löser men detta? Kanske går att rikta blev svaret. Hur? Improvisera. Visst, inga problem.
Lite lösa delar.
Och så monterad igen. Med glaset rakt, pusher riktad och återmonterad. Glad klocka igen. Dock med tumavtryck på glaset...
Tack för att du tog dig tid att läsa, och inte minst ett stort, stort tack till IHU Urmakarskolan.
