Med anledning av att jag har en del 4 på ingång, och Fixoflex tråd här, tänkte jag reposta en tråd jag skrev i grannforumet hösten 2011 om en perfekt klocka jag faktiskt hittade - Seiko 6139-6002, aka "Pogue".
---
Det är nu många år sedan jag bar min sista kvarts-klocka, och min fascination över mekaniska ur har vuxit förhållandevis snabbt den sista tiden, tillsammans med en blygsam samling klockor. Jag har dragits mot det enkla, harmoniska och ändamålsenliga. Rena tavlor, och avskalat har varit ledorden. Jag har bara automatiska klockor, då jag tilltalas av det symbiotiska i relationen - så länge jag gör min del (bär klockan) så gör den sin (visar tiden). Detta i kontrast till det parasitiska hos en manuell som kräver ständig uppmärksamhet, och kvartsuren som binder en till ett abonnemang av batterier.
Jag har hållit mig undan från komplikationer, jag vill att klockan ska visa tiden och inget annat, även om jag tilltalas allt mer av dag-datum visningen. Plötsligt blir tiden något mer än bara siffror, utan klockan verkligen kommunicerar med ord. Det är dessutom ett avsteg från den strikt seriella nedväxlingen av oscillatorn - sekunder blir minuter blir timmar blir dygn. Nu är det parallellt ett hjul som snurrar ett varv på 7 dygn, och ett som snurrar ett varv på 31. Tillsammans visar de samma kombination knappt två gånger per år (utan ägarens ingrepp, förståss).
Ur lite blandade köp och försäljningar började ett set av klockor utkristalliseras. Dock saknade jag i detta set en kronograf. Om man har en klocka för att ge tidsangivelser, så kändes detta som en uppenbar lucka. En kronograf känns också som en väldigt bra bilförarklocka, något som jag har svårt att motivera med annat än hjärtat. Efter försäljningen av min 6309 saknade jag både vintage och seiko (som faktiskt alla samlingar bör ha), och från första början har enda sättet att få in färg varit genom natoband. Jag har också reflekterat över att alla mina klockor är väldigt runda. Ändamålsenligt, absolut, men är det optimalt snyggt? Alla dessa coola boetter som gjordes på 70-talet, varför finns de inte kvar?
Det är ju fem saker på en gång! Det går ju faktiskt inte!
Men med ett växande klockintresse, så har begäret transcenderat klockan i sig, och blivit mer holistiskt - det kan vara en känd person som burit klockan, att den synts i en film, eller att den har historisk relevans. Det är inte nödvändigt, men det förhöjer värdet av klockan, i alla fall emotionellt. Eller så har man bara fallit för bra reklam, förståss.
I allt läsande, och i min aktiva ansträngning att inte köpa fler klockor blev begäret till slut för stort. En klocka dök upp om och om igen på K&S, till allt lägre priser. Den var snygg, i gott skick, och hade allt - kronograf, vintage, kantig boett, färg, historia, och i bra skick. Jag mailade säljaren och fick veta att den efter månaders tystnad plötsligt blivit tingad av två personer före mig. Till min tveksamma förtjusning fanns ett annat exemplar av samma klocka ute sedan ett tag tillbaka i förfärligt skick till nästan samma pengar. Eftersom jag inte har mer disciplin än så så kontaktade jag säljaren och köpte Klockan Som Ingen Vill Ha.
Klockan i fråga är en Seiko 6139-6002 aka "Pogue".
När jag hade öppnat paketet (det fanns inte tid för unboxing bilder) var det inte med någon bra känsla jag betraktade vad jag hade köpt. Än en gång hade jag misslyckats med att lägga band på mig själv. Jag hade lite ångest för att det var trots allt en del öl på krogen som jag nu istället bar på armen. Jag var irriterad på mig själv att jag hade köpt en klocka som jag egentligen inte ville ha, och framförallt inte i det skicket. Och jag var besviken både på natot som ingick (färgerna? herre gud!) och på länken. I annonsen hade den beskrivits som "rasslig", men det såg ut att vara bara att slänga.
Jag tog upp klockan och tittade lite på den. Ett användbart band hade jag i alla fall fått. Jag slogs av att det var lite mysigt med en klocka utan running seconds. Den gick som den skulle, utan att stressa med att tala om på sekunden vad klockan var (en precision som de flesta klockor i alla fall inte håller). Jag var alltjämt förtjust i dag och datumvisningen. Kronografen hade bara en subdial, vilket gjorde hela klockan väldigt ren och snygg. Och av det lilla jag hunnit läsa på om modellen, så var det här den snyggaste tavlan. Jag tittade lite närmare på länken och insåg att den nog skulle gå att rädda med lite milt våld och en tång. Länken var dessutom den ovanligare av de två som klockan såldes med (lite kul), och fantastiskt följsam.
Efter kortare tid än jag skulle vilja erkänna hade de dåliga känslorna ersatts av en mild förälskelse. Boetten, slitaget till trots är i opolerat skick. Kronografen nollställer helt perfekt, och urverket är som en tomteverkstad. Förutom dag och datum som är en trevlig detalj i sig (inramade av en upphöjd kromkant), så växlar minuträknaren på samma sätt som datumet, dvs ett klick i taget, inte kontinuerligt, vilket gör mig alldeles varm inombords. Quick-set av datumet sker genom att kronan trycks in - långt för dag, kort för datum. Storleken är helt perfekt, trots att den tillverkades för ett 35 år gammalt mode. Vilket för oss till nästa glädjande sammanträffande - jag och klockan har samma födelseår.
Sedan köpet har klockan fått i särklass mest handledstid, jag har läst allt jag kan hitta om den på nätet, och jag blir glad varje gång jag tittar på den. Historien om den är en stor bonus - ni känner säkert till att den är den första automatiska klockan i rymden, men vet ni att den också är marknadens första automatiska kronograf? Det vi idag tar för givet var dåtidens stora utmaning. Tre aktörer tävlade - Zenit, Heuer/Breitling/mfl, och Seiko. Zenit var först med att visa en prototyp, Seiko var först ut i handeln (Japan), och Heuer/Breitling/mfl var först att sälja globalt. Det enda som jag hade velat förändra var att indikatorringen inte gick att vrida, och att det inte var den välkända gula modellen, buren av såväl William Pogue som på handleden av självaste Flash Gordon. Och så lite bättre skick förståss. Så vad gör man? Jo, man köper en till, som är nästan fyra år äldre.
...Och idag kom den. Datumvisning på svenska var en mycket glad och välkommen överraskning, och väl fungerande, och mycket gott skick. Detta är utan tvekan den ultimata all-man man's watch, och numera en av mina favoritklockor alla kategorier.
---
Det är nu många år sedan jag bar min sista kvarts-klocka, och min fascination över mekaniska ur har vuxit förhållandevis snabbt den sista tiden, tillsammans med en blygsam samling klockor. Jag har dragits mot det enkla, harmoniska och ändamålsenliga. Rena tavlor, och avskalat har varit ledorden. Jag har bara automatiska klockor, då jag tilltalas av det symbiotiska i relationen - så länge jag gör min del (bär klockan) så gör den sin (visar tiden). Detta i kontrast till det parasitiska hos en manuell som kräver ständig uppmärksamhet, och kvartsuren som binder en till ett abonnemang av batterier.
Jag har hållit mig undan från komplikationer, jag vill att klockan ska visa tiden och inget annat, även om jag tilltalas allt mer av dag-datum visningen. Plötsligt blir tiden något mer än bara siffror, utan klockan verkligen kommunicerar med ord. Det är dessutom ett avsteg från den strikt seriella nedväxlingen av oscillatorn - sekunder blir minuter blir timmar blir dygn. Nu är det parallellt ett hjul som snurrar ett varv på 7 dygn, och ett som snurrar ett varv på 31. Tillsammans visar de samma kombination knappt två gånger per år (utan ägarens ingrepp, förståss).
Ur lite blandade köp och försäljningar började ett set av klockor utkristalliseras. Dock saknade jag i detta set en kronograf. Om man har en klocka för att ge tidsangivelser, så kändes detta som en uppenbar lucka. En kronograf känns också som en väldigt bra bilförarklocka, något som jag har svårt att motivera med annat än hjärtat. Efter försäljningen av min 6309 saknade jag både vintage och seiko (som faktiskt alla samlingar bör ha), och från första början har enda sättet att få in färg varit genom natoband. Jag har också reflekterat över att alla mina klockor är väldigt runda. Ändamålsenligt, absolut, men är det optimalt snyggt? Alla dessa coola boetter som gjordes på 70-talet, varför finns de inte kvar?
Det är ju fem saker på en gång! Det går ju faktiskt inte!
Men med ett växande klockintresse, så har begäret transcenderat klockan i sig, och blivit mer holistiskt - det kan vara en känd person som burit klockan, att den synts i en film, eller att den har historisk relevans. Det är inte nödvändigt, men det förhöjer värdet av klockan, i alla fall emotionellt. Eller så har man bara fallit för bra reklam, förståss.
I allt läsande, och i min aktiva ansträngning att inte köpa fler klockor blev begäret till slut för stort. En klocka dök upp om och om igen på K&S, till allt lägre priser. Den var snygg, i gott skick, och hade allt - kronograf, vintage, kantig boett, färg, historia, och i bra skick. Jag mailade säljaren och fick veta att den efter månaders tystnad plötsligt blivit tingad av två personer före mig. Till min tveksamma förtjusning fanns ett annat exemplar av samma klocka ute sedan ett tag tillbaka i förfärligt skick till nästan samma pengar. Eftersom jag inte har mer disciplin än så så kontaktade jag säljaren och köpte Klockan Som Ingen Vill Ha.
Klockan i fråga är en Seiko 6139-6002 aka "Pogue".
När jag hade öppnat paketet (det fanns inte tid för unboxing bilder) var det inte med någon bra känsla jag betraktade vad jag hade köpt. Än en gång hade jag misslyckats med att lägga band på mig själv. Jag hade lite ångest för att det var trots allt en del öl på krogen som jag nu istället bar på armen. Jag var irriterad på mig själv att jag hade köpt en klocka som jag egentligen inte ville ha, och framförallt inte i det skicket. Och jag var besviken både på natot som ingick (färgerna? herre gud!) och på länken. I annonsen hade den beskrivits som "rasslig", men det såg ut att vara bara att slänga.
Jag tog upp klockan och tittade lite på den. Ett användbart band hade jag i alla fall fått. Jag slogs av att det var lite mysigt med en klocka utan running seconds. Den gick som den skulle, utan att stressa med att tala om på sekunden vad klockan var (en precision som de flesta klockor i alla fall inte håller). Jag var alltjämt förtjust i dag och datumvisningen. Kronografen hade bara en subdial, vilket gjorde hela klockan väldigt ren och snygg. Och av det lilla jag hunnit läsa på om modellen, så var det här den snyggaste tavlan. Jag tittade lite närmare på länken och insåg att den nog skulle gå att rädda med lite milt våld och en tång. Länken var dessutom den ovanligare av de två som klockan såldes med (lite kul), och fantastiskt följsam.
Efter kortare tid än jag skulle vilja erkänna hade de dåliga känslorna ersatts av en mild förälskelse. Boetten, slitaget till trots är i opolerat skick. Kronografen nollställer helt perfekt, och urverket är som en tomteverkstad. Förutom dag och datum som är en trevlig detalj i sig (inramade av en upphöjd kromkant), så växlar minuträknaren på samma sätt som datumet, dvs ett klick i taget, inte kontinuerligt, vilket gör mig alldeles varm inombords. Quick-set av datumet sker genom att kronan trycks in - långt för dag, kort för datum. Storleken är helt perfekt, trots att den tillverkades för ett 35 år gammalt mode. Vilket för oss till nästa glädjande sammanträffande - jag och klockan har samma födelseår.
Sedan köpet har klockan fått i särklass mest handledstid, jag har läst allt jag kan hitta om den på nätet, och jag blir glad varje gång jag tittar på den. Historien om den är en stor bonus - ni känner säkert till att den är den första automatiska klockan i rymden, men vet ni att den också är marknadens första automatiska kronograf? Det vi idag tar för givet var dåtidens stora utmaning. Tre aktörer tävlade - Zenit, Heuer/Breitling/mfl, och Seiko. Zenit var först med att visa en prototyp, Seiko var först ut i handeln (Japan), och Heuer/Breitling/mfl var först att sälja globalt. Det enda som jag hade velat förändra var att indikatorringen inte gick att vrida, och att det inte var den välkända gula modellen, buren av såväl William Pogue som på handleden av självaste Flash Gordon. Och så lite bättre skick förståss. Så vad gör man? Jo, man köper en till, som är nästan fyra år äldre.
...Och idag kom den. Datumvisning på svenska var en mycket glad och välkommen överraskning, och väl fungerande, och mycket gott skick. Detta är utan tvekan den ultimata all-man man's watch, och numera en av mina favoritklockor alla kategorier.
