plattfot
Rolex
Då var det dags för mig att få det avklarat, testa på en Grand Seiko – Klocksnacks vattendelare som ömsom hyllas och hånas.
Valet föll på en gammal goding, en Grand Seiko Self Dater 43999, tillverkad i januari 1965. Den modell av de gamla GS-klockorna som tilltalar mig mest om man adderar utseende, historia, urverk och framför allt bärbarhet.
Grand Seiko Self Dater (second generation GS) producerades av Suwa Seikosha co. mellan 1963 och 1966. Manuellt verk, utrustat med 35 stenar, bland annat i datumväxlingen och på en rad andra ställen vilka kanske inte egentligen behöver den säkringen. Modellen finns i två utföranden; den första – cal.43999 (430) med den lite långsammare gången om 180000 bph, Chornometermarkering på tavlan och gyllene lejon på baklocket. Den senare versionen; cal.5722 har uppdaterats med något snabbare gång – 198000 bph, och mer sofistikerad balansjustering. Man har på 5722an (på grund av debaclet rörande COSC-klassificering utanför Schweiz) valt (eller tvingats) ta bort Chronometermäkningen på tavlan och bytt ut lejonet mot GS-märkningen på baklocket som sitter på många (eller alla?) av de andra gamla GS-modellerna.
Föga förvånande har Molle bild på bägge modellerna sida vid sida som visar på skillnad på tavlan (lånad av Molle med tillstånd).
Det stegrande lejonet som idag är synonymt med Grand Seiko återfanns på en rad modeller, inte bara GS, tidigt 60-tal och var alltså från början inte den Grand Seiko-symbol det är idag. Mitt ex har medaljongen kvar i gott skick.
Grovtandad originalkrona
Sunbursttavla inte ens Kaplans kan kalla skadad
Hårigt handledsskott där klockan, som alltid, ser groteskt stor ut.
Mitt exemplar kom idag, med papper på nyligen genomförd service, verkar vara ett ärligt exemplar till synes opolerat och helt original. Inte fulservat och polerat för att sälja snabbt på ebay eller Yahoo. Nu återstår att hitta det ultimata bruna bandet till den (19 mm), kör med mattsvart alligator så länge. Skall även testa den på stållänk(!) då jag sett bilder på det som sett bra ut.
Lite kuriosa: Annons från tiden strax efter olympiska spelen i Tokyo 1964. Seiko skryter lite om att man levererat de tisdgivare som användes under spelen, man passar även på att lägga in en bild på en av sina armbandsur. Vilket ur passar väl bättre att visa upp än deras rådande prestigepjäs Self dater 43999?
Nog med stulen googlefakta. Jag är riktigt nöjd med den - en trevlig, lite knubbig klocka som med sina överdimensionerade bandhorn ger ett mindre formellt uttryck, 37 mm, vacker sunbursttavla och mina favoritvisare från tiden när klockorna enligt mig var som bäst, 60-talet.
Tackar för titten!
Valet föll på en gammal goding, en Grand Seiko Self Dater 43999, tillverkad i januari 1965. Den modell av de gamla GS-klockorna som tilltalar mig mest om man adderar utseende, historia, urverk och framför allt bärbarhet.
Grand Seiko Self Dater (second generation GS) producerades av Suwa Seikosha co. mellan 1963 och 1966. Manuellt verk, utrustat med 35 stenar, bland annat i datumväxlingen och på en rad andra ställen vilka kanske inte egentligen behöver den säkringen. Modellen finns i två utföranden; den första – cal.43999 (430) med den lite långsammare gången om 180000 bph, Chornometermarkering på tavlan och gyllene lejon på baklocket. Den senare versionen; cal.5722 har uppdaterats med något snabbare gång – 198000 bph, och mer sofistikerad balansjustering. Man har på 5722an (på grund av debaclet rörande COSC-klassificering utanför Schweiz) valt (eller tvingats) ta bort Chronometermäkningen på tavlan och bytt ut lejonet mot GS-märkningen på baklocket som sitter på många (eller alla?) av de andra gamla GS-modellerna.
Föga förvånande har Molle bild på bägge modellerna sida vid sida som visar på skillnad på tavlan (lånad av Molle med tillstånd).
Det stegrande lejonet som idag är synonymt med Grand Seiko återfanns på en rad modeller, inte bara GS, tidigt 60-tal och var alltså från början inte den Grand Seiko-symbol det är idag. Mitt ex har medaljongen kvar i gott skick.
Grovtandad originalkrona
Sunbursttavla inte ens Kaplans kan kalla skadad
Hårigt handledsskott där klockan, som alltid, ser groteskt stor ut.
Mitt exemplar kom idag, med papper på nyligen genomförd service, verkar vara ett ärligt exemplar till synes opolerat och helt original. Inte fulservat och polerat för att sälja snabbt på ebay eller Yahoo. Nu återstår att hitta det ultimata bruna bandet till den (19 mm), kör med mattsvart alligator så länge. Skall även testa den på stållänk(!) då jag sett bilder på det som sett bra ut.
Lite kuriosa: Annons från tiden strax efter olympiska spelen i Tokyo 1964. Seiko skryter lite om att man levererat de tisdgivare som användes under spelen, man passar även på att lägga in en bild på en av sina armbandsur. Vilket ur passar väl bättre att visa upp än deras rådande prestigepjäs Self dater 43999?
Nog med stulen googlefakta. Jag är riktigt nöjd med den - en trevlig, lite knubbig klocka som med sina överdimensionerade bandhorn ger ett mindre formellt uttryck, 37 mm, vacker sunbursttavla och mina favoritvisare från tiden när klockorna enligt mig var som bäst, 60-talet.
Tackar för titten!
