Det här inlägget kommer nog att innehålla en hel del text. Bäst att lägga det på Vintage, där det inte är så jäktigt... Och det blir få bilder, få och suddiga, eftersom ljuset inte tillåter bättre ikväll.
Nåväl, vi tar det från början. 2006 hade jag ett väldigt lugnt sommarjobb på en väldigt lugn avdelning på ett litet sjukhus i obygden. Jag hade tid att följa tour de france och jag hade tid att läsa trams på nätet. Mycket handlade om långkok, jeans, etiopiskt råkaffe, sneakers, gamla racercyklar och klockor. Efter ett tag visade det sig att en kille jag jobbade med var en riktig fullblodsklocknörd. (Du finns kanske här på forumet? I så fall: Hej, Dr P.D!) Han bar en sval S&S UTC ORC och letade efter snorexklusiva citizen-quartzare från 70-talet. Själv sparade jag till en Tag Heuer och drömde om svenssonlyx som Submariners och Planet Ocean. Jag tror att min klocksmak kan ha framstått som lite banal, och för att vidga mina vyer visade han utöver high-end quartzarna alltifrån tourbillonverk till gammal brunt rolexmög. "Fast de grymmaste klockorna gör nog faktiskt Seiko...men nästan ingen vet det, inte utanför Japan..."
Det var förstås oemotståndligt för en murakamiläsande hipster-wannabe med perfekt slitna 9-månadersjeans i japansk selvage denim och ett nyvaknat (och kortvarigt) intresse för gamla keirin-ramar.
Tyvärr var det väldigt svårt att hitta en Grand Seiko att bli förälskad i. Jag älskade tanken och konceptet, men de var liksom för slätstrukna. Eller asiatiskt överdesignade med pluppar och spakar. Och så var de sjukt dyra. (Men att de nästan var omöjliga att få tag på var förstås bara en bonus.)
Det fanns en del vintagemodeller som var rätt coola ändå. Eller var de för små och gubbiga? De liknade ju inte en Planet Ocean direkt...
Jag köpte min Tag Heuer. Tiden gick. Några klockor kom och andra försvann. Så småningom blev jag till slut redo för en liten gubbklocka. Influerad av en mängd fina bilder här på forumet började jag leta efter en datejust 1603.
Sedan dök det upp en annons och vips, nu har jag plötsligt en Grand Seiko.
Modellen heter 6145-8000 och 6145 är också benämningen på verket. Som framgår av urtavlan är det ett hi-beatverk som trummar fram i obönhörliga 36 000 bph, att jämföra med min jämngamla tudors makliga 18 000. Sekundvisaren flyter i princip fram och den låter som en (ganska tyst) kulspruta... Att få fram det första verket med 10 "hack per sekund" eller 36 000 bph var ett prestigeprojekt bland tillverkarna i mitten av sextiotalet. GP var först 1966, med zenith och seiko strax efter. Det automatiska 6145 introducerades i grand seiko från 1968 och min klocka är från 1969. Som av en händelse tröttnade schweizarna på grand seiko och slutade anordna "observatory chronometer competitions", alltså tävlingar i urverksprecision, samma år... Verket har fortfarande ett mycket högt anseende. Boetten har en väldigt typisk grand seiko-design och jag tycker att den är grymt cool i sin blanka kantighet. Lite som om en datejust mött ett samuraisvärd kanske? Och vad som verkligen får det här exemplaret att sticka ut är tavlan med sina fina svarta inlägg i index och visare.
En gång i tiden kostade den två månadslöner för en japan med ett bra arbete. 9999 av 10 000 människor på gatan förstår inte vad det är. Mitt första intryck är att den är riktigt, riktigt fin.
Ett givet klockval för den taco-ätande boomerang-pappan som månar om att hålla ena foten kvar i sin tidigare, kulturellt pretentiösa DINK-tillvaro.
(Tack _jonte för snabb och trevlig affär!)
Nåväl, vi tar det från början. 2006 hade jag ett väldigt lugnt sommarjobb på en väldigt lugn avdelning på ett litet sjukhus i obygden. Jag hade tid att följa tour de france och jag hade tid att läsa trams på nätet. Mycket handlade om långkok, jeans, etiopiskt råkaffe, sneakers, gamla racercyklar och klockor. Efter ett tag visade det sig att en kille jag jobbade med var en riktig fullblodsklocknörd. (Du finns kanske här på forumet? I så fall: Hej, Dr P.D!) Han bar en sval S&S UTC ORC och letade efter snorexklusiva citizen-quartzare från 70-talet. Själv sparade jag till en Tag Heuer och drömde om svenssonlyx som Submariners och Planet Ocean. Jag tror att min klocksmak kan ha framstått som lite banal, och för att vidga mina vyer visade han utöver high-end quartzarna alltifrån tourbillonverk till gammal brunt rolexmög. "Fast de grymmaste klockorna gör nog faktiskt Seiko...men nästan ingen vet det, inte utanför Japan..."
Det var förstås oemotståndligt för en murakamiläsande hipster-wannabe med perfekt slitna 9-månadersjeans i japansk selvage denim och ett nyvaknat (och kortvarigt) intresse för gamla keirin-ramar.
Tyvärr var det väldigt svårt att hitta en Grand Seiko att bli förälskad i. Jag älskade tanken och konceptet, men de var liksom för slätstrukna. Eller asiatiskt överdesignade med pluppar och spakar. Och så var de sjukt dyra. (Men att de nästan var omöjliga att få tag på var förstås bara en bonus.)
Det fanns en del vintagemodeller som var rätt coola ändå. Eller var de för små och gubbiga? De liknade ju inte en Planet Ocean direkt...
Jag köpte min Tag Heuer. Tiden gick. Några klockor kom och andra försvann. Så småningom blev jag till slut redo för en liten gubbklocka. Influerad av en mängd fina bilder här på forumet började jag leta efter en datejust 1603.
Sedan dök det upp en annons och vips, nu har jag plötsligt en Grand Seiko.
Modellen heter 6145-8000 och 6145 är också benämningen på verket. Som framgår av urtavlan är det ett hi-beatverk som trummar fram i obönhörliga 36 000 bph, att jämföra med min jämngamla tudors makliga 18 000. Sekundvisaren flyter i princip fram och den låter som en (ganska tyst) kulspruta... Att få fram det första verket med 10 "hack per sekund" eller 36 000 bph var ett prestigeprojekt bland tillverkarna i mitten av sextiotalet. GP var först 1966, med zenith och seiko strax efter. Det automatiska 6145 introducerades i grand seiko från 1968 och min klocka är från 1969. Som av en händelse tröttnade schweizarna på grand seiko och slutade anordna "observatory chronometer competitions", alltså tävlingar i urverksprecision, samma år... Verket har fortfarande ett mycket högt anseende. Boetten har en väldigt typisk grand seiko-design och jag tycker att den är grymt cool i sin blanka kantighet. Lite som om en datejust mött ett samuraisvärd kanske? Och vad som verkligen får det här exemplaret att sticka ut är tavlan med sina fina svarta inlägg i index och visare.
En gång i tiden kostade den två månadslöner för en japan med ett bra arbete. 9999 av 10 000 människor på gatan förstår inte vad det är. Mitt första intryck är att den är riktigt, riktigt fin.
Ett givet klockval för den taco-ätande boomerang-pappan som månar om att hålla ena foten kvar i sin tidigare, kulturellt pretentiösa DINK-tillvaro.
(Tack _jonte för snabb och trevlig affär!)
