Laddar...
Nymans Ur 1851

Erikson Urhandel
Stäng notis
Nymans Ur 1851 & Klocksnacks Podcast
I tionde avsnittet av Klocksnack - tillsammans med Nymans Ur 1851 pratar vi klockor och mode med Per Nilsson från King Magazine!
Fräsig klocka på armen i all ära, men stil är ju trots allt lite mer än så. Och vem kan vara bättre att ta ett snack om dettamed än modemagasinet King's välklädde chefredaktör.

Information om avsnitt 10 >>

Produktionsbolag: Lejon Media
Stäng notis
Klocksnack tillsammans med Nymans Ur 1851 i final!

Sveriges bästa poddar ska röstas fram - visst vore det fantastiskt roligt om vi som nykomlingar gick och vann i vår kategori?
Om du har lyssnat och gillat vad du hört, gå då genast in och rösta på oss här: Podcastpriset >>

Tack!

Skeppsuret som byggde ett imperium

Diskussion i 'Diskussion' startad av Pappi, 12 april 2013.

  1. Pappi
    Trådstartare

    Pappi Lilla Fridolf

    Lite helgläsning för den som är intresserad av lite klockhistoria.

    Världens första exakta skeppsur var nyckeln till sjöväldet som lade grunden för det brittiska imperiet. Men upphovsmannen, John Harrison, tvingades föra en hård kamp mot manipulerande konkurrenter och intrigerande vetenskapsmän. Först efter 40 års mödosamt arbete fick han sitt erkännande. Ändå har han inte fått den berömmelse han förtjänar – vare sig för sin uppfinning eller för dess häpnadsväckande följder.

    Historien är fylld av vetenskapsmän som gjort banbrytande upptäckter långt innan världen varit mogen att omfamna dem. Dagens människor betraktar med förundran Leonardo Da Vincis helikopter och Nikola Teslas radiomast – urmallar
    till uppfinningar som numera är sjävklarheter men som av sin samtid uppfattades som mer eller mindre galna. Oräkneliga är också de genier som fått kämpa i motvind under större delen av sina liv. En man som är själva sinnebilden av det underskattade geniet är John Harrison, 1700-talsurmakaren som slog den vetenskapliga eliten på fingrarna med
    ett mästerligt utformat skeppsur: en friktionsfri, stabil och temperaturokänslig kronometer, vida överlägsen dåtidens navigationsinstrument. Inte ens Sir Isaac Newton kunde i sin vildaste fantasi föreställa sig en uppfinning som klarade att hålla tiden trots vågrörelser, temperaturväxlingar och varierande luftfuktighet. Fartygsmiljön var helt enkelt för krävande. Tyvärr fick Newton aldrig chansen att se resultatet av Harrisons arbete.

    John Harrison föddes i engelska Yorkshire den 24 mars 1693 men flyttade med sin familj till den lilla byn Barrow i Lincolnshire före sju års ålder. Fadern var snickare och Harrison valde samma bana, men han arbetade också som klockare i församlingen. Detta var förmodligen ingen slump, eftersom han tidigt hade ett brinnande intresse för klockor. Innan han hade fyllt 20 år färdigställde han sitt första pendelur och det dröjde inte länge förrän han blev känd som en skicklig urmakare. Ett av hans första uppdrag var att framställa ett tornur till stallet på herresätet Brocklesby Park. Där sitter uret än i dag och det har tickat oavbrutet i över 270 år, med undantag för en kort period på 1800-talet då det stoppades för kontroll.

    I slutet av 1720-talet bestämde sig Harrison för att konstruera ett skeppsur. Han sporrades av prissumman på 20.000 pund som det brittiska parlamentet hade utlyst för att få en lösning på ”longitudproblemet”, det vill säga problemet
    med att fastställa ett fartygs position i öst-västlig riktning. Den höga prissumman, som skulle ha motsvarat tiotals miljoner svenska kronor i dagens penningvärde, indikerade att detta var ett extremt svårlöst problem. Det hindrade emellertid inte Harrison att anta utmaningen.

    Det omöjliga tar bara lite längre tid
    Ända sedan feniciernas tid har sjöfarare blickat upp mot himlavalvet för att bestämma sin position på öppet hav. Latituden, som avgjorde fartygens position i nord-sydlig riktning, räknades ut genom att man mätte himlakroppars höjd över horisonten. Longituden bestämdes genom att man mätte månens vinkelavstånd till solen eller en annan närbelägen stjärna. Under antiken användes astrolabier – instrument med inställbara graderade bildskivor – för att bestämma himlakropparnas lägen. Detta var det mest använda och spridda navigationsverktyget ända fram till sextantens genombrott på 1700-talet. Andra självklara hjälpmedel var sjökort, kompasser, fyrlistor, nautiska tabeller och uppskattningar med simpelt ögonmått.

    Även om den astronomiska navigeringen förbättrades av vetenskapsmän som Tycho Brahe, Nicolaus Copernicus, Lars Kepler och Galileo Galilei, lyckades man aldrig finna en lösning på longitudproblemet. Ständiga skeppsbrott och andra incidenter – bland annat ett haveri nära Scilly-öarna år 1707 då tusentals sjömän i den brittiska flottan omkom – ledde till att det brittiska parlamentet stiftade den så kallade longitudlagen. Den gav i uppdrag åt en nämnd med vetenskapsmän, ämbetsmän och sjöofficerare att utlysa en tävling, där förstapriset skulle gå till den metod som kunde
    fastställa longituden med en precision på ”en halv grad av en storcirkel”. Det innebar att ett ur skulle dra sig mindre än två minuter under en resa med segelfartyg från England till Västindien. Dessa höga precisionskrav avskräckte inte John Harrison som for till det kungliga observatoriet i Greenwich för att visa upp ritningarna på ett skeppsur med en konstruktion som skulle klara både vågrörelser och temperaturväxlingar.

    Chefsastronomen Edmond Halley – mannen som gav namn åt den välkända kometen – hänvisade Harrison till urmakaren George Graham. Denne blev så imponerad att han genast gav Harrison ett räntefritt lån för att kunna förverkliga sin idé. Fem år senare var Harrison färdig med sin första skeppskronometer, H1. Han demonstrerade den
    för medlemmarna av Royal Society som bestod av landets mest framstående vetenskapsmän. Den var ett estetiskt mästerverk i blänkande mässing, men den var tung och otymplig. Han krävde därför aldrig någon provtur till Västindien. Perfektionist som han var, bad han i stället om ett lån för att ta fram en ny version med bättre egenskaper.

    Några år senare presenterade Harrison sin andra kronometer, H2. Den innehöll flera förbättringar, men han var fortfarande inte nöjd och jobbade vidare i ytterligare 19 år. Arbetet mynnade ut i ännu en variant på samma tema, H3, men då hade han redan börjat arbeta med H4. Det var en helt ny modell som liknade ett stort fickur med en diameter på 13 centimeter och en vikt på mindre än ett halvt kilo. I denna lilla manick låg lösningen på longitudproblemet och Harrison var äntligen nöjd. Men vid det här laget fanns det ledamöter i longitudnämnden som ville sätta stopp för Harrison. De hade inget förtroende för en självlärd hantverkare och var övertygade om att astronomerna skulle
    lösa longitudproblemet. Huvudmotståndaren Nevil Maskelyne, som var kyrkoherde men ägnade sig åt astronomiska observationer, såg till att tävlingsreglerna hela tiden ändrades till förmån för astronomerna. Trots detta togs beslutet att Harrisons H4 skulle testas vid en resa över Atlanten. Vid hemkomsten hade uret dragit sig knappt två minuter på grund av svåra väderförhållanden på hemresan (på ditresan drog det sig inte mer än åtta sekunder). Det var tillräckligt för att vinna första pris i longitudtävlingen, men så skedde inte. Harrison fick kämpa i ytterligare ett decennium innan han fick sin rättmätiga belöning och då hade intrigmakarna ordnat så att han fick en kraftigt reducerad prissumma.

    Inte förrän 100 år senare användes kronometern som standardutrustning på fartyg. Det berodde framför allt på att den var extremt dyr att tillverka. Exempelvis utgjorde skeppsuret på det mytomspunna fartyget HMS Bounty närmare 30 procent av hela skeppets kostnad. Det uret var för övrigt en kopia av Harrisons H4.

    Från sjömakt till stormakt
    Utvecklingen av kronometern gav Storbritannien ett värdefullt försprång framför konkurrerande kolonialmakter. Under första halvan av 1700-talet hade Frankrike varit ”herre på världens täppa”, men under andra halvan tog Storbritannien över stafettpinnen. Snabbt växande handels- och krigsflottor gjorde britterna till havets härskare – en viktig förutsättning för utvecklingen av det brittiska imperiet – tidernas största imperium. Vid dess höjdpunkt, omkring år 1920, omfattade det hela 25 procent av världens befolkning och sträckte sig över enorma landområden – från Kanada i väst till Nya Zeeland i öst.

    Även i det industrialiserade samhället fick exakta klockor stor betydelse, eftersom tiden styrde arbetet och människor fick betalt per timme. Klockorna behövdes också för att få ordning på tågtidtabellerna. Eftersom varje ort hade sin egen tid, var det omöjligt att ta fram en fungerande tidtabell. Därför hade tågstationerna i Sverige klockor med två minutvisare: en för järnvägstid och en för lokal tid. Järnvägstiden följde tiden i Göteborg, men det accepterades inte i Stockholm. Debatten höll på i femton år innan Sverige införde enhetlig tid år 1879.

    Under åren från första världskriget fram till slutet av 1950-talet utvecklades det mekaniska armbandsuret till nära nog perfektion. Därefter kom kvartsrevolutionen och vi fick armbandsur som drog sig mindre än en minut per år. Numera är denna precision långt ifrån tillräcklig vid exempelvis datakommunikation, energiöverföring och satellitnavigering. I stället används atomur som avläser molekylers svängningar, vilket ger dem en extremt liten felmarginal. Det mest exakta atomuret i världen har en felmarginal på mindre än en sekund per 138.000.000 år – en precision som ligger långt utanför människans uppfattningsförmåga. Ändå fortsätter vi att jaga tiden och kämpa med vår
    biologiska klocka. På vägen har vi tappat bort den känsla av harmoni med naturens växlingar som fanns hos gamla tiders jordbrukare.

    Det finns en teori om att de flesta varelsers hjärtan slår ungefär lika många slag under ett liv. Ju högre frekvens, desto kortare liv. Om detta är riktigt, har vi goda skäl att sträva efter ökad harmoni mellan vår subjektiva känsla av tid och den vetenskapliga tidsindelningen. Det gäller att inte förlora helhetssynen om vi ska kunna ta itu med livets stora frågor även i framtiden.

    Tekniska milstolpar i navigationens historia.
    . Astrolabiet – ca 200 f. Kr.
    . Kompassen – 1000-talet (Kina) och 1300-talet (Europa)
    . Kvadranten – 1600-talet
    . Kronometern – 1700-talet (John Harrison)
    . Sextanten – 1700-talet
    . Sonaren – 1917
    . Radarn – 1942
    . GPS-systemet – 1973


    Artikel hämtad från nyhetsbrevet Exklusivt som ges ut av patentbyrån Ström & Gulliksson och Advokatbyrån Gulliksson.
     
    Molle, China, Maro och 1 annan gillar detta.
  2. klockodile

    klockodile Friends of KS

    Inlägg:
    2.763
    Från:
    Gbg
    Tack för den infon! Bra läsning...
     
  3. theargonaut

    theargonaut Friends of KS

    Inlägg:
    8.683
    Från:
    Sthlm
    Tack för läsningen!

    / TF theargonaut "You are not a beautiful and unique snowflake..."
     
  4. Porsan

    Porsan Capitão de mar e guerra

    Inlägg:
    3.991
    Från:
    De sju haven...
    Finns även en bok som heter Longitud som beskriver detta väldigt bra.
     
  5. Kson

    Kson Friends of KS

    Inlägg:
    4.615
    Oj oj! Tack för detta!
     
  6. Jokkmokkswe

    Jokkmokkswe Lappskojsaren

    Inlägg:
    4.540
    Från:
    Sthlm
    Spännande läsning
     
  7. Gentle_Giant

    Gentle_Giant Friends of KS

    Inlägg:
    374
    Trevlig läsning på morgonkvisten, det tackar vi för!
     
  8. Rivalen

    Rivalen Friends of KS

    Inlägg:
    1.523
    [​IMG]Grymt inlägg! Tack! Är man intresserad av segelfartygens resor över haven kan man som Porsan antydde läsa Longitude. Förr kunde man prenumerera på denna - en av världens förnämsta "tidskrifter"/böcker om gamla segelfartyg och deras resor - och det kanske man kan än idag. Svensk tidskrift. Massor med underbara historier, foton och marinmålningar, Thomas Somerscales (ovan) med flera. Än en gång tack!
     
  9. hans

    hans Petrus Kenicius

    Inlägg:
    494
    Från:
    Väster om hEden
    Tack för intressant läsning.
     
  10. Camo00

    Camo00 Friends of KS

    Inlägg:
    6.376
    Från:
    Malmö
    Tack för ett kul inlägg! Mer historia! :)
     
  11. Pappi
    Trådstartare

    Pappi Lilla Fridolf

    Lite OT här men... En spännande och intressant seglingsreseskildring finner man i boken "En otrolig seglats" av Tristan Jones. Jag köpte mitt ex på Nautiska magasinet men den finns hos flera leverantörer.
     
  12. Tack för intressant läsning! Tänkte läsa det här under helgen men fick svårt att avsätta tid, men nu när man är ledig så :)
     
  13. naggge

    naggge Friends of KS

    Inlägg:
    1.258
    Mycket trevlig läsning.
     
  14. Desmond_Malone

    Desmond_Malone Friends of KS

    Inlägg:
    1.548
    Från:
    Värmdö
    Tack för trevlig och lärorik läsning!
     
  15. Molle

    Molle Kambei Kobra Kai

    Inlägg:
    4.340
Mårtenssons ur Brookfield