SimonJE
Omega
Enda sen man va liten grabb älskade jag klockor. Såg Bondfilmer och tyckte att borstat stål såg snyggt ut och Seamastern I Goldeneye
va förträfflig. Scenen när Alec Trevelyan håller i Bonds klocka och sen sin egen på armen ger gåshud än idag. Under större del av min
pubertet gick jag klocklös för jag hade helt gått ovetande om mitt intresse. Man fick inga dagliga påminnelser om klockor för polarna hade
inga fräcka och villa man veta tiden kollade man på sin mobiltelefon. Nu har jag äntligen fått upp ögonen. Det tog 17 år.
Under början av första året köpte jag mig min första "riktiga" klocka. Kände av påtryckningarna av en kompis som hade en
skinande Rolex Sub från -13. Han tog med mig till Klockhansson I Frölunda torg och jag köpte mig en Longines Hydro Conquest.
(har ingen just kamera så ni får hålla till godo med de slitna bilderna.)
Man kände sig så stolt. Bar den dygnet runt förutom i duschen. Tog med den på resor och höll tiden förvånansvärt bra, världens bästa beater.
En dag upptäcker jag att något inte stämde. Märkte att den gick en timme före och det ökade lavinartat. Lämnar in åbäket och den skickas upp till Stockholm. Kort och gott visade det sig att den va magnetiserad. Där stod jag med ett frågetecken i ansiktet och undrade vad det va. Allt var frid och fröjd väl hemma i mina händer igen.
Året gick och suget efter en ny klocka bara ökade. Det börjar närma sig slutet av 2015 och polaren berättar att han ska köpa en ny klocka.
Hade de senaste månaderna spanat på en Rolex 16710 utan luggar men tillgängligheten gjorde det svårt när jag miste chansen att köpa
en som såldes slut på Rob E på 15 minuter. Tålamodet brast. Abstinensen för att få på sig stora pojkbyxorna va för stor. Jag va tvungen att ha
Rolex nu. Jag tog tag i det och köpte min kompis Submariner. Här har ni lite bilder gubbar.
(Ett lumeshot.)
(Köpte även ett snyggt natoband av en medlem och slängde på.)
va förträfflig. Scenen när Alec Trevelyan håller i Bonds klocka och sen sin egen på armen ger gåshud än idag. Under större del av min
pubertet gick jag klocklös för jag hade helt gått ovetande om mitt intresse. Man fick inga dagliga påminnelser om klockor för polarna hade
inga fräcka och villa man veta tiden kollade man på sin mobiltelefon. Nu har jag äntligen fått upp ögonen. Det tog 17 år.
Under början av första året köpte jag mig min första "riktiga" klocka. Kände av påtryckningarna av en kompis som hade en
skinande Rolex Sub från -13. Han tog med mig till Klockhansson I Frölunda torg och jag köpte mig en Longines Hydro Conquest.
(har ingen just kamera så ni får hålla till godo med de slitna bilderna.)
Man kände sig så stolt. Bar den dygnet runt förutom i duschen. Tog med den på resor och höll tiden förvånansvärt bra, världens bästa beater.
En dag upptäcker jag att något inte stämde. Märkte att den gick en timme före och det ökade lavinartat. Lämnar in åbäket och den skickas upp till Stockholm. Kort och gott visade det sig att den va magnetiserad. Där stod jag med ett frågetecken i ansiktet och undrade vad det va. Allt var frid och fröjd väl hemma i mina händer igen.
Året gick och suget efter en ny klocka bara ökade. Det börjar närma sig slutet av 2015 och polaren berättar att han ska köpa en ny klocka.
Hade de senaste månaderna spanat på en Rolex 16710 utan luggar men tillgängligheten gjorde det svårt när jag miste chansen att köpa
en som såldes slut på Rob E på 15 minuter. Tålamodet brast. Abstinensen för att få på sig stora pojkbyxorna va för stor. Jag va tvungen att ha
Rolex nu. Jag tog tag i det och köpte min kompis Submariner. Här har ni lite bilder gubbar.
(Ett lumeshot.)
(Köpte även ett snyggt natoband av en medlem och slängde på.)
