Filip Ericsson
Basic
Hej gott klockfolk! Berömda lyxsportklockan Audemars Piguet Royal Oak skapade ju ett helt nytt segment när den till allas hänförda förvåning presenterades 1972. Det innebär att den fyller 50 år 2022, och jag tänkte fira lite med ett rejält reportage!
(OBS: ämnet är komplicerat, kommentera gärna om det finns saker att tillägga.)
Audemars Piguet tillhör den “heliga treenigheten” i den schweiziska klockindustrin. De övriga två är Patek Philippe och Vacheron Constantin, och de tre står på den absoluta toppen av klockberget. Åtminstone vad gäller prestige och horologisk excellens.
Liksom Patek Philippe är Audemars Piguet fortfarande familjeägt, och således inte uppköpt av ett konglomerat som de flesta av de andra prestigetillverkarna. Detta ger onekligen en ytterligare dimension av äkthet och omtyckbarhet hos många.
Audemars Piguet-museet i hemorten Le Brassus, Schweiz.
Audemars Piguet grundades 1875 i hjärtat av schweizisk urindustri, i Jura-bergen norr om Genève. De första hundra åren av sin existens producerade man uteslutande dyra klockor i ädelmetall, och vid början av 1970-talet låg årsproduktionen på blott 5000 klockor.
I samma veva var kvartseran på väg att smula sönder den schweiziska klockindustrin och Audemars Piguet förstod att något måste göras för att företaget skulle överleva. Lösningen blev dock inte att ge sig in kvartsgetingboet; istället bestämde man sig för att skapa ett helt nytt segment: lyxsportklockan.
Royal Oak
Segmentet innebar stålklockor som tålde vatten och ett aktivt liv men samtidigt var eleganta – och svindyra. Ytterligare kännetecken var ypperligt tunna boetter och så kallade integrerade länkar, det vill säga att boetten och stållänken okulärt liksom smälte samman.
På klockmässan i Basel 1971 ska Audemars Piguets direktör Georges Golay ha ringt upp klockdesignstjärnan Gerald Genta och bett honom att rita en ny sportklocka i stål. Det ska ha skett klockan fyra på eftermiddagen och han ville ha en skiss redan nästa morgon. Och Genta levererade, skissen var färdig på utsatt tid.
Presentationen skedde på samma Basel-mässa året efter, våren 1972. Den nya klockan döptes till Royal Oak, ett namn som togs från de brittiska krigsskeppen hos Royal Navy under första världskriget.
Gerald Genta.
Att Audemars Piguet släppte en stålklocka över huvud taget var en skräll nog så vidunderlig. Att den begåvades med en så nyskapande form samt kostade mer än en guldklocka från Patek Philippe, var hårresande. Priset var för övrigt tio gånger högre än för en Rolex Submariner!
Kritiken inifrån Audemars Piguets styrelserum var hård, den nya klockan var alltför kontroversiell för delar av den stockkonservativa ledningen, och inte heller kunderna strömmade till som man hoppats. Det tog tre år att sälja 2000 klockor.
Men den svåra födelseprocessen skulle sakta men säkert vändas till en sällan tidigare skådad succé. Det är ingen underdrift att påstå att Royal Oak räddade hela företaget. Tack vare Royal Oak gick Audemars Piguet från 5000 byggda klockor 1971 till en av de fem högst värderade klocktillverkarna i världen. Och där är man idag.
Formen
Schweizaren Gérald Genta var i början av 1970-talet redan en känd formgivare och pappa till ett antal välkända klockmodeller från Omega, Patek Philippe och Universal Genève. Efter att ha fått uppdraget från Audemars Piguet ritade han Royal Oak på några timmar, men har senare avslöjat att detta var hans verkliga mästerverk.
Ingen hade sett något liknande och Royal Oak tog onekligen armbandsurets form in i framtiden. Bezeln var inspirerad av en professionell dykarhjälm med sin oktagonala form och åtta synliga skruvar.
Ett nytt grepp var även den så kallade integrerade länken som skapade en sömlös övergång mellan boett och länk. Både länken och boetten var komplicerade i sin form och gjorde produktionen dyr – en av förklaringarna till det häftiga priset.
Måtten var lika enastående som formen. Boett på 39mm var jättelikt 1972, medan blott 7.1mm på höjden var makalöst för en mekanisk klocka med automatisk uppvridning. Då de nya kvartsklockorna i regel var betydligt plattare än mekaniska ur, var detta kanske ett sätt att hänga med i de nya tiderna, utan att erbjuda behöva erbjuda en styggelse som ett batteriverk.
Urtavlan hade slutligen ett spännande rutmönster som var både elegant och avantgardiskt i sin djupblå kulör, ännu ett originellt kännetecken hos Royal Oak som hänger med än idag.
Urverket
Urverket i Royal Oak kom inte från Audemars Piguet utan från likaledes anrika och renommerade Jaeger-LeCoultre. Det utvecklades på uppdrag av Audemars, Patek Philippe och Vacheron Constantin som alla var i behov av ett extra tunt urverk. Det nya verket såg dagens ljus 1967 under namnet Calibre 920.
Med en höjd på blott 2.45mm (3.05mm med datumfunktion) hade Jaeger-LeCoultre skapat världens tunnaste automatiska verk. Att det samtidigt var pålitligt och stöttåligt och därmed passande i en sportklocka, gjorde bedriften än mer imponerande.
I sina klockor döpte Audemars Piguet urverket till Calibre 2121. År 2000 tog man över tillverkningen från Jaeger-LeCoultre då det såldes till Richemont-gruppen, och otroligt nog är det fortfarande i produktion. Alltjämt är det världens tunnaste automatiska urverk med en fullstor rotor (ännu tunnare verk finns men då med mikrorotor).
Calibre 920/2121 är en riktig legendar bland urverk; inte bara är det hypertunt och stryktåligt, har använts av alla i den heliga treenigheten och har en lång produktionstid bakom sig. Med den tjusiga rotorn i guld och en handgjord finish hos varje detalj är det ögonvattnande vackert att skåda, åtminstone hos de Royal Oak-klockor med baksida i safirglas!
Utveckling
Royal Oak Perpetual Calendar, 1984.Med endast små förändringar tillverkades första generationens Royal Oak (Jumbo, ref. 5402) fram till 1992. Under tiden utkom dock ett antal nya Royal Oak-varianter. En “midsize” på 35mm kom 1978, en kvarts-version visades 1980, en evighetskalender (världens tunnaste) utkom 1984, den betydligt maskulinare dykarklockan Offshore dök upp 1993 medan Royal Oak Chronograph såg dagens ljus 1997.
Jumbon fortsatte sedan att utvecklas, och förblev en specialvariant som officiellt kom att benämnas “Extra-Thin”. Nya versioner utkom 1995, 2000 respektive 2012, varav den senare finns i produktion än idag.
Maskulina Royal Oak Offshore kom 1993, först i form av en kronograf.
2005 kom en ny Royal Oak, som man kan se som den nya basmodellen om uttrycket får användas i dessa sammanhang. Den begåvades med ett helt nytt urverk (Calibre 3120) som helt utvecklats inhouse hos Audemars Piguet.
Royal Oak Selfwinding (ref. 15300) var fortfarande på 39mm men hade blivit lite grövre med 9.3mm på höjden. En annan skillnad från Jumbon, som ju tillverkades parallellt, var att den hade sekundvisare (vilket ju Jumbo aldrig har haft).
En ny Selfwinding kom 2012 (ref. 15400) som växte till 41mm/9.8mm höjd, medan en ny midsize på 37mm kom samma år.
Royal Oak idag
Nuvarande Royal Oak Selfwinding 41mm (ref. 15500).
2019 skedde den senaste förnyelsen (ref. 15500) med samma boettstorlek på 41mm men ytterligare något tjockare boett (10.4mm) och ett nytt urverk (Calibre 4302).
Det är en modern enhet förstås helt utvecklad och producerad inhouse, som ger fina 70 timmars gångreserv och gott och väl löper inom kronometergränsen på +-6 sek/dygn. Det bästa med urverken från Audemars Piguet är dock att de är så ypperligt detaljarbetade och dekorerade. En belöning för varje öga att skåda genom glasbaksidan.
Alla dessa modellserier erbjuds sedan i ett stort antal varianter; i stål, gulguld, roséguld, vitguld, platina, med diamanter och andra ädelstenar på boett, bezel och länk. Det erbjuds även damvarianter med mekaniska såväl som batteriverk i ett stort antal konstellationer.
Royal Oak Chronograph i roséguld. Säljs med boett i 38 eller 41mm. Listpris 733 000 kronor (41mm).
Priserna är höga. Den billigaste dammodellen med kvartsur går på 168 000 kronor enligt svenskt listpris, medan en “vanlig” Royal Oak Selfwinding 41mm i stål ligger på 253 000 kronor. En ny Jumbo med stålboett kostar runt 300 000 kronor.
Sedan blir det förstås ännu dyrare med komplikationer som kronograf, evighetskalender, boett/länk i guld och ädelstenar och så vidare. En kronograf i guld kostar till exempel 733 000 kronor medan de dyraste Royal Oak-klockorna går på flera miljoner.
Royal Oak-hysterin
Gerald Genta.
De som nyligen har upptäckt briljansen hos Royal Oak, och i synnerhet hos Jumbo, är idag för sent ute. Ett decennium tidigare samlade begagnade Jumbo-exemplar damm med reaprislappar runt halsen, långt under nypris sökte de efter en ny förälder. Idag går de för astronomiska summor; det handlar om 700 000 kronor och uppåt (!) för fina klockor med originalhandlingar.
Det finns äldre Royal Oaks för runt 160 000 kronor, men då saknas all form av dokumentation och avser mindre eftertraktade modeller, som till exempel varianter med 35mm-boetter. Och vill man lägga 160 sköna på en klocka man egentligen inte vill ha?
Lika ogörligt är det att försöka inhandla en ny. Hos Audemars-handlarna lär man gå bet då efterfrågan vida överstiger utbudet, och nya som finns ute på andrahandsmarknaden kostar flera hundra tusen kronor – utöver nypriset. Och detta gäller inte bara den omhuldade Jumbo, utan de flesta Royal Oak-modeller.
Epilog
En äldre Royal Oak i stål och guld.
Royal Oak har onekligen blivit ett slentrianval för den nyrika överklassen; den dinglar längs handlederna hos hip hop-stjärnorna och influerarna, glittrar bland putläppar i konforma selfies från glamourösa semesterorter. Det hela känns nog lite mossigt och har fått mig att skjuta Royal Oaken ifrån mig som ett barn inför en tallrik broccoli.
Min egen åsikt är att modellen i sin volymmodell Selwinding 41mm vuxit sig lite för stor, så att urtavlan ger en lite ödslig känsla, medan boetten har tjocknat lite för mycket. Fortfarande är det utomordentligt tunt för en sportklocka och egentligen inget att orda om, och många önskar sig säkert lite mäktighet och tyngd hos sin Royal Oak. Skjut mig inte!
Men originalet mätte ju blott 7mm och gav onekligen ett graciösare intryck. För puristerna, för finsmakarna, är det helt enkelt Jumbo som gäller.
70-talets Jumbo (tv) bredvid en ny Jumbo (th). Lika som bär!
De dåliga tankarna förgörs dock i samma ögonblick som man minns att företaget ju jämväl producerar Royal Oak Jumbo Extra-Thin, en helt utsökt hommage till originalet med sina munvattnande 39mm över boetten och lövtunna 8mm på höjden.
Låt oss glömma influerarna för en stund och bara beundra det finliriga industrikonstverk Audemars Piguet trollat fram i sin horologiska ikon, oavsett om det gäller en nytillverkad Jumbo eller 1970-talets original. Man förstår att det här är mångas grail watch, det armbandsur som lagrats på piedestalen i varje klocksamlares hjärta. Något ouppnåeligt att drömma om och sträcka sig efter.
Jumbon är ju så perfekt; balanserad som en Ferrari V12, delikat som flanen hos ett nybakat wienerbröd i ett Köpenhamnskt bageri. Så avantgarde 1972, så oefterlikneligt klassisk idag. Den evigt levande Royal Oak-formen är elegant såväl som måttlöst igenkännlig, medan finmekaniken däri är lika tekniskt sinnrik som vacker i varje detalj.
Att samma handförfinade underverk tickar i en ny Jumbo som i originalet från 1972 är lika anmärkningsvärt som det är förförande. Detta är horologiskt finlir när det är som allra bäst.
Men klocksamlande har idag förblivit en global apartheidregim där de flesta av oss hamnar utanför och aldrig kan nå den mest välsmakande horologiska nektarn. Detta är tragiskt, men förstås ett utpräglat lyxproblem. Man får återgå till sina Omega-klockor och vara glad över det lilla!
Filip Ericsson
Senast ändrad:
