Kris! Nyligen (onsdagsuret) skapade otrevligheter gav upphov till en ny kategori dinkor som har blivit ett hett samlingsområde. År 1954 inleddes en annan era som skulle försätta en hel industri i kris. Man började experimentera med batteridrivna dinkor. Första prototypen ut var stämgaffeluret 1954. Ett stämgaffelur är ett batteridrivet verk och fungerar på så vis att ström leds genom en stämgaffel som då börjar vibrera med en viss frekvens. Denna frekvens mäts och översätts till sekundslag. Det skulle dock dröja ända tills 1970 förrän Accutron lanserade sitt första stämgaffelur med denna teknik. Under tiden tog franska Lipp och amerikanska Elgin fram ett elektriskt ur där den egentliga skillnaden mot de traditionella mekaniska uren är att ett batteri står för kraften och inte en uppdragen fjäder. Men de tillverkade endast prototyper och inga ur lanserades på marknaden. 1957 lanserades äntligen den första batteridrivna dinkan av amerikanska Hamilton, cal 500:
Dessa verk var varken billigare eller nämnvärt bättre än de mekaniska uren, men de hade satt bollen i rullning, och det missade merparten av den schweiziska klockindustrin.
Det var först med kvartskristallens inträde som det började hända grejer. Kvartsverken fungerar likt stämgaffeluren och tidshållningen reglerades genom att mäta kvartskristallens vibrationer när man leder ström genom den. Efter en snabb googling verkar det som Seiko med sin Astron var först med att lansera ett kvartsur år 1969, tätt där efter lanserades Beta 21 som hamnande i alla möjliga ur så som Patek, Rolex, IWC och Omega.
Även om det nu fanns ett schweiziskt kvartsverk var det dyrt och ytterst begränsat. Merparten av de schweiziska urtillverkarna ignorerade kvartsflugan vilket blev deras undergång. 80-90 procent av de schweiziska urtillverkarna gick under och det är denna epok vi benämner kvartskrisen.
Nog om detta elände, många gick under men det fanns en del som klarade sig. Och av de som gick under startades en hel del upp igen relativt snabbt. Swatch spelade en avgörande roll för att hålla den schweiziska urtillverkningen i liv, men vi lämnar detta och styr in mot fredagens ur.
Omega var ett av företagen som hade egen manufaktur och var delaktiga i Beta 21ans utveckling och man tillverkade motorn till verket. Omega fortsatte sedan att tillverka kvartverk och en av de mest kända är kalibern 151X som bl.a. satt i Marine Chronometern och i Stardusten. Nedan syns en stulen bild som visar Marine Chronometern, Beta 21 samt Stardusten.
Nu är vi nära, men bara nästan. Jag kom över en underbar Stardust på blocket (ett klipp) där säljaren, en fysiker, endast begärde nypris! Men det var det där med Aurumarmar, NiklasArvid?, så jag kunde inte riktigt bära upp monstret. Fick ett erbjudande jag inte kunde motstå så den fick lämna.
Jag kom in i en personlig kvartskris där eBay endast söktes genom efter Omegakvartsare, och visst såg det bra ut ett tag?
(Mariner I, Stardust, Mariner II)
Men allt såldes och jag köpte förmodligen något ännu dyrare med hjälp av de pengar jag fick in. Allt var frid och fröjd innan S.L började smyga upp bilder på ett av Omegauren jag sålt. När sedan samma herre sade något i stil med att man inte förstår hur mycket man uppskattar ett ur innan man sålt det fick det bägaren att rinna över, jag måste köpa tillbaka ett exemplar. Vilket exemplar var det då?
Precis, Omega Seamaster Mariner II:an! Jag älskar Marine Chronometern men det är få förkunnat att kunna bära upp det uret. Mariner II:an är en perfekt kompromiss. Den har minst lika kool design men i ett mer lättburet format, 29 x 39 mm.Modellen lanserades 1976 och är utrustad med kaliber 1310. Formspråket är helt underbart och är så långt ifrån dagens smygbatteridinkor man kan komma. För idag är det oftast budgetvarianter som får kvartsverk och det är något man helst smyger med. Här på 70-talet var det något helt annat, kvarts var det med stort D. Att boetten är märkt med QUARTZ på en plankett i solitt guld säger väl en del....
Desigen är instrumetsinspirerad (tool) in i minsta detalj. En matt svart cirkulär tavla med kontrasterande vita visare. Ingen störande sekundvisare här inte, utan ett helt rent intryck. Den resterande delen av tavlan är högblank med Seamastermarkeringen högst upp istället för Omega. Glaset är antireflexbehandlat och glasringen är i solitt guld. Att den fick låna så mycket av formspråket från storebror Marine Chronometer är intressant. Verket är lite intressant då kronan endast justerar timvisaren i heltimmarshack. Perfekt när det är sommar/vintertid eller man är ute och reser. För att justera minutvisaren trycker man in en knapp på kronan som med hjälp av en motor justerar minutvisare. Löjligt tufft! För alla er som ser ned på kvartsverk borde studera dessa tidiga verk och fascineras av uppfinningsrikedommen och all finmekanik. Tag den lilla elmotorn till exempel, underbart att en sådan liten motor kan prestera cirka 40 år senare. Verkplatta och kugghjulen är precis som på de mekaniska syskonen. Lev er sedan in i hur extremt tufft det var att bära de tidiga kvartsuren när de kostade mer än vad en plastdaytona gjorde...
Så varför köpte S.L min Mariner II:a när han redan hade storebror Marine Chronometer? Jo, fru S.L behövde en midsize batteridriven tvåtonsdinka! Hon blev mycket nöjd och Rolexen fick samla damm...
Dessa verk var varken billigare eller nämnvärt bättre än de mekaniska uren, men de hade satt bollen i rullning, och det missade merparten av den schweiziska klockindustrin.
Det var först med kvartskristallens inträde som det började hända grejer. Kvartsverken fungerar likt stämgaffeluren och tidshållningen reglerades genom att mäta kvartskristallens vibrationer när man leder ström genom den. Efter en snabb googling verkar det som Seiko med sin Astron var först med att lansera ett kvartsur år 1969, tätt där efter lanserades Beta 21 som hamnande i alla möjliga ur så som Patek, Rolex, IWC och Omega.
Även om det nu fanns ett schweiziskt kvartsverk var det dyrt och ytterst begränsat. Merparten av de schweiziska urtillverkarna ignorerade kvartsflugan vilket blev deras undergång. 80-90 procent av de schweiziska urtillverkarna gick under och det är denna epok vi benämner kvartskrisen.
Nog om detta elände, många gick under men det fanns en del som klarade sig. Och av de som gick under startades en hel del upp igen relativt snabbt. Swatch spelade en avgörande roll för att hålla den schweiziska urtillverkningen i liv, men vi lämnar detta och styr in mot fredagens ur.
Omega var ett av företagen som hade egen manufaktur och var delaktiga i Beta 21ans utveckling och man tillverkade motorn till verket. Omega fortsatte sedan att tillverka kvartverk och en av de mest kända är kalibern 151X som bl.a. satt i Marine Chronometern och i Stardusten. Nedan syns en stulen bild som visar Marine Chronometern, Beta 21 samt Stardusten.
Nu är vi nära, men bara nästan. Jag kom över en underbar Stardust på blocket (ett klipp) där säljaren, en fysiker, endast begärde nypris! Men det var det där med Aurumarmar, NiklasArvid?, så jag kunde inte riktigt bära upp monstret. Fick ett erbjudande jag inte kunde motstå så den fick lämna.
Jag kom in i en personlig kvartskris där eBay endast söktes genom efter Omegakvartsare, och visst såg det bra ut ett tag?
(Mariner I, Stardust, Mariner II)
Men allt såldes och jag köpte förmodligen något ännu dyrare med hjälp av de pengar jag fick in. Allt var frid och fröjd innan S.L började smyga upp bilder på ett av Omegauren jag sålt. När sedan samma herre sade något i stil med att man inte förstår hur mycket man uppskattar ett ur innan man sålt det fick det bägaren att rinna över, jag måste köpa tillbaka ett exemplar. Vilket exemplar var det då?
Precis, Omega Seamaster Mariner II:an! Jag älskar Marine Chronometern men det är få förkunnat att kunna bära upp det uret. Mariner II:an är en perfekt kompromiss. Den har minst lika kool design men i ett mer lättburet format, 29 x 39 mm.Modellen lanserades 1976 och är utrustad med kaliber 1310. Formspråket är helt underbart och är så långt ifrån dagens smygbatteridinkor man kan komma. För idag är det oftast budgetvarianter som får kvartsverk och det är något man helst smyger med. Här på 70-talet var det något helt annat, kvarts var det med stort D. Att boetten är märkt med QUARTZ på en plankett i solitt guld säger väl en del....
Desigen är instrumetsinspirerad (tool) in i minsta detalj. En matt svart cirkulär tavla med kontrasterande vita visare. Ingen störande sekundvisare här inte, utan ett helt rent intryck. Den resterande delen av tavlan är högblank med Seamastermarkeringen högst upp istället för Omega. Glaset är antireflexbehandlat och glasringen är i solitt guld. Att den fick låna så mycket av formspråket från storebror Marine Chronometer är intressant. Verket är lite intressant då kronan endast justerar timvisaren i heltimmarshack. Perfekt när det är sommar/vintertid eller man är ute och reser. För att justera minutvisaren trycker man in en knapp på kronan som med hjälp av en motor justerar minutvisare. Löjligt tufft! För alla er som ser ned på kvartsverk borde studera dessa tidiga verk och fascineras av uppfinningsrikedommen och all finmekanik. Tag den lilla elmotorn till exempel, underbart att en sådan liten motor kan prestera cirka 40 år senare. Verkplatta och kugghjulen är precis som på de mekaniska syskonen. Lev er sedan in i hur extremt tufft det var att bära de tidiga kvartsuren när de kostade mer än vad en plastdaytona gjorde...
Så varför köpte S.L min Mariner II:a när han redan hade storebror Marine Chronometer? Jo, fru S.L behövde en midsize batteridriven tvåtonsdinka! Hon blev mycket nöjd och Rolexen fick samla damm...
