Något saknas? Även om mina ostronboettförsedda ur torde tåla en del väta vill man alltid vara på den säkra sidan. Men det måste vara något rejält som klarar det djup som tryckts på tavlan och inte som Limesdinkan som kollapsade väl innan utsatt djup. Det har redan utretts här på forumet men olika djup och märkning duger till olika användningsområden. Ända sedan urgalenskaperna började har fascinationen för en viss dinka varit allt för närvarande.
Vad sägs då om att förlita sig på en urtillverkare som producerat vattenskyddade ur sedan början av 1900-talet och de salta gubbarna på Comex?
Franska Comex är ett företag som specialiserat sig på dykuppdrag i extrema förhållanden offshore med bl.a. oljeindustrin. Dessa dykare behövde hjälpmedel för att klocka tiden under ytan och planera uppstigningar mm. För detta behövdes ett nytt extremt mekaniskt ur som med råge tålde att spendera längre tider under högt tryck. Vi är på 60-talet och de dykardatorer man har idag var fortfarande långt borta så man fick förlita sig på mekaniska hjälpmedel. 1966 inledde Omega och Comex ett samarbete där ett nytt dykarur utan kompromisser skulle tas fram. Efter fyra år var uret redo att lanserades och det var inte likt något branschen tidigare sett. PLOngeur PROFessionnel (yrkesdykare), Ploprofen!
Allt arbete under fyra år innebar en hel del kostnader och när uret lanserades kostade det cirka dubbelt så mycket som Rolex närmaste motsvarighet Submarinern. Omegas flaggskepp marknadsfördes mot de professionella dykarna och blev aldrig någon storsäljare. Sedan skulle det visa sig att Comexdykarna inte var så salta så de drog sig ur samarbetet med anledningen att de ville integrera en egenutvecklad heliumventil. Från Omegas håll var det inte intressant då modellen redan var färdig och enligt Omega helt heliumtät. Comexdykarna fick då byta ned sig till Rolex och Doxa för att testa heliumventilerna.
Vad var det då som tog fyra år att konstruera? Vi kan börja med boetten. Tanken från mitt måndagsur med att minska antalet felkällor när det kommer till vattenläckage applicerades även här, man använder sig inte av ett boettlock utan man kommer endast åt verket framifrån genom glaset. Konstruktionen heter monocoque. En annan viktig aspekt på ett dykarur är vridringen. Dels skall den vara tydlig med självlysande markering. Men sedan är det även viktigt att vridringen inte oavsiktligt vrids då uppstigningstidpunkten är markerad med vridringen. Detta är anledningen till att de flesta vridringar endast kan vridas åt ett håll. På Ploprofen gick man ett steg längre med en mekanism som låster ringens läge. För att kunna vrida ringen måste man trycka in den röda knappen, annars går den ej att vrida.
För att lätt kunna avläsa hur länge man varit nere under vattnet är det minutvisarens läge jämte vridringen som är kritiskt. Därför ritade man en stor och tydlig minutvisare som senare gett namn till typen som idag kallas plongeurvisare. Ikonisk och helt underbar. Färgen är matt och är nästan fluorescerande orange till skillnad från den nya homagen.
Även kronan är intressant och av en helt egen konstruktion. Det första man lägger märke till är boetten utformning vik kronan och att kronan sitter på fel sida. Att boetten ser ut som den gör är för att underlätta åtkomsten till kronan. Väl skyddad men ändå utskjuten en bit från vridringen så man kommer åt. Men själva kronan är mycket intressant. Den vanligast orsaken till läckage på dykarur är dåliga packningar i kronan. Problemet ligger i att packningarna i de vanliga skruvkronorna slits då de skruvas samtidigt som de spänns åt. Detta sliter mycket på gummit. Ploprofkronan fungerar på ett annat vis. Den räfflade del man ser är inte en del av själva kronan utan en låsring som spänner in kronan mot boetten. Själva kronan är fyrkantig och den delen man ser längst ut. Resultatet blir att kronan och packningarna inte vrids när de spänns åt och håller därför mycket längre. En konsekvens av denna konstruktion är att kronan endast kan skruvas åt i fyra olika lägen. Men det är inget större problem i och med att kronan kan vridas fritt i uppdragningsläget. Annars hade det blivit knivigt att ställa tiden exakt...
Den sista detaljen är glaset och dess packningar. Det härdade antireflexbehandlade mineralglaset låses med en gängad låsring. Detta glas vilar i sin tur på en ring gjord av plast och metall som hindrar glaset från att tryckas in. Ploprofen är märkt med 600 m på tavlan men klarar större tryck än så. Man genomförde en test ner till det dubbla djupet och boetten klarade det utan läckage men klockan stannade. Det var nämligen så att boetten, glaset men framförallt den ring som håller glaset på plats deformerades så pass att glaset gick emot sekundvisaren och på så vis stannade verket. Om denna ring varit i solid metall hade förmodligen ploprofen klarat än mer tryck. Denna teknik med en metallring är tydligen precis vad DeepSeans konstruktion bygger på.
Yes, detta är Ploprofen. Kompromisslöst byggd för att underlätta dykarnas vardag. Designen är udda, men till varje detalj finns det en förkaring. Jag älskar den för att den är så ful och udda. Det finns ingen klädsel man kan bära till vardags som passar uret så den är alltid fel. Stort plus i min bok. Storleksmässigt fungerar den rätt bra på min 15,5 mm stora handled. Den är nämligen inte särskilt stor där det stör, dvs bandhorn till bandhorn. Att det är som Englund skulle kalla det en grisjävel är en helt annan sak. Toolernas tool får vara en grisjävel, speciellt om den är gammal och repig. Skönt att slippa dessa dussinrollar med...
Fakta och vissa bilder stulna från: http://www.ploprof.com
Vad sägs då om att förlita sig på en urtillverkare som producerat vattenskyddade ur sedan början av 1900-talet och de salta gubbarna på Comex?
Franska Comex är ett företag som specialiserat sig på dykuppdrag i extrema förhållanden offshore med bl.a. oljeindustrin. Dessa dykare behövde hjälpmedel för att klocka tiden under ytan och planera uppstigningar mm. För detta behövdes ett nytt extremt mekaniskt ur som med råge tålde att spendera längre tider under högt tryck. Vi är på 60-talet och de dykardatorer man har idag var fortfarande långt borta så man fick förlita sig på mekaniska hjälpmedel. 1966 inledde Omega och Comex ett samarbete där ett nytt dykarur utan kompromisser skulle tas fram. Efter fyra år var uret redo att lanserades och det var inte likt något branschen tidigare sett. PLOngeur PROFessionnel (yrkesdykare), Ploprofen!
Allt arbete under fyra år innebar en hel del kostnader och när uret lanserades kostade det cirka dubbelt så mycket som Rolex närmaste motsvarighet Submarinern. Omegas flaggskepp marknadsfördes mot de professionella dykarna och blev aldrig någon storsäljare. Sedan skulle det visa sig att Comexdykarna inte var så salta så de drog sig ur samarbetet med anledningen att de ville integrera en egenutvecklad heliumventil. Från Omegas håll var det inte intressant då modellen redan var färdig och enligt Omega helt heliumtät. Comexdykarna fick då byta ned sig till Rolex och Doxa för att testa heliumventilerna.
Vad var det då som tog fyra år att konstruera? Vi kan börja med boetten. Tanken från mitt måndagsur med att minska antalet felkällor när det kommer till vattenläckage applicerades även här, man använder sig inte av ett boettlock utan man kommer endast åt verket framifrån genom glaset. Konstruktionen heter monocoque. En annan viktig aspekt på ett dykarur är vridringen. Dels skall den vara tydlig med självlysande markering. Men sedan är det även viktigt att vridringen inte oavsiktligt vrids då uppstigningstidpunkten är markerad med vridringen. Detta är anledningen till att de flesta vridringar endast kan vridas åt ett håll. På Ploprofen gick man ett steg längre med en mekanism som låster ringens läge. För att kunna vrida ringen måste man trycka in den röda knappen, annars går den ej att vrida.
För att lätt kunna avläsa hur länge man varit nere under vattnet är det minutvisarens läge jämte vridringen som är kritiskt. Därför ritade man en stor och tydlig minutvisare som senare gett namn till typen som idag kallas plongeurvisare. Ikonisk och helt underbar. Färgen är matt och är nästan fluorescerande orange till skillnad från den nya homagen.
Även kronan är intressant och av en helt egen konstruktion. Det första man lägger märke till är boetten utformning vik kronan och att kronan sitter på fel sida. Att boetten ser ut som den gör är för att underlätta åtkomsten till kronan. Väl skyddad men ändå utskjuten en bit från vridringen så man kommer åt. Men själva kronan är mycket intressant. Den vanligast orsaken till läckage på dykarur är dåliga packningar i kronan. Problemet ligger i att packningarna i de vanliga skruvkronorna slits då de skruvas samtidigt som de spänns åt. Detta sliter mycket på gummit. Ploprofkronan fungerar på ett annat vis. Den räfflade del man ser är inte en del av själva kronan utan en låsring som spänner in kronan mot boetten. Själva kronan är fyrkantig och den delen man ser längst ut. Resultatet blir att kronan och packningarna inte vrids när de spänns åt och håller därför mycket längre. En konsekvens av denna konstruktion är att kronan endast kan skruvas åt i fyra olika lägen. Men det är inget större problem i och med att kronan kan vridas fritt i uppdragningsläget. Annars hade det blivit knivigt att ställa tiden exakt...
Den sista detaljen är glaset och dess packningar. Det härdade antireflexbehandlade mineralglaset låses med en gängad låsring. Detta glas vilar i sin tur på en ring gjord av plast och metall som hindrar glaset från att tryckas in. Ploprofen är märkt med 600 m på tavlan men klarar större tryck än så. Man genomförde en test ner till det dubbla djupet och boetten klarade det utan läckage men klockan stannade. Det var nämligen så att boetten, glaset men framförallt den ring som håller glaset på plats deformerades så pass att glaset gick emot sekundvisaren och på så vis stannade verket. Om denna ring varit i solid metall hade förmodligen ploprofen klarat än mer tryck. Denna teknik med en metallring är tydligen precis vad DeepSeans konstruktion bygger på.
Yes, detta är Ploprofen. Kompromisslöst byggd för att underlätta dykarnas vardag. Designen är udda, men till varje detalj finns det en förkaring. Jag älskar den för att den är så ful och udda. Det finns ingen klädsel man kan bära till vardags som passar uret så den är alltid fel. Stort plus i min bok. Storleksmässigt fungerar den rätt bra på min 15,5 mm stora handled. Den är nämligen inte särskilt stor där det stör, dvs bandhorn till bandhorn. Att det är som Englund skulle kalla det en grisjävel är en helt annan sak. Toolernas tool får vara en grisjävel, speciellt om den är gammal och repig. Skönt att slippa dessa dussinrollar med...
Fakta och vissa bilder stulna från: http://www.ploprof.com
