David
Bödeln
Nu blir det ett avbrott från tidslinjen som etablerades i måndagens, tisdagens, onsdagens, torsdagens och fredagens inlägg eftersom dagens händelser sker parallellt med dessa, förutom det första.
Jag hade även efter att ha blivit flitig TRF-besökare hört relativt lite om Panerai. Det lilla jag visste var att märket tillhörde den etablerade skara som accepterades på forumet samt att de hade en ganska speciell form som var lätt att känna igen.
Jag hade heller ännu inte förstått att jag inom kort efter att ha köpt 116613:an skulle ha mer än en klocka att välja på, däremot hade jag givetvis börjat titta med väldigt mycket större intresse på både hemsidor och skyltfönster.
Rätt vad det var såg jag en helt fantastisk klocka i ett hav av trista modeller i ett butiksfönster i Sydney. Jag gick in i butiken och bad att få prova den. Säljaren såg först en aning misstänksam ut, men efter att vi pratat en stund (och han med illa dolda blickar nog konstaterat att klockan jag hade på armen var äkta) plockade han fram den. Den satt perfekt på handleden och var ännu snyggare på nära håll.
Jag frågade käckt om prislappen, och mulnade uppenbarligen synligt när säljaren klämde ur sig en siffra som då motsvarade ca 195000 svenska kronor. Klockan plockades raskt undan och säljaren försökte sedan pracka på mig klocka efter klocka. Jag misstänker att PAM 111, 176 och 177 fanns bland dem, men jag var inte det minsta intresserad. De kändes som riktigt billiga kopior i jämförelse.
Jag lämnade hela händelsen bakom mig under ganska lång tid, men ett frö var sått, och rätt vad det var dök det upp vad som visade sig vara en helt oanvänd PAM 311 på K&S. Jag kände igen den direkt och visste att modellen var densamma som den jag hade provat säkert ett år eller två tidigare.
Den tillhör alltså samlingen specialutgåvor och har 1950-boett i titan, tobaksbrun sandwich-tavla och in-house P.2004-verk med stötdämpning, kolumnhjulkronograf med en knapp för start, stopp och nollställning, GMT-visare, sekundnollställning, åtta dagar gångreserv med indikator och 24h-visare.
Jag skickade ett försynt PM till säljaren i USA och meddelade att klockan inte var av intresse på grund av priset (som visserligen var väsentligt lägre än butikspriset i Sydney) men att jag tyckte att den var väldigt fin.
Vi höll kontakten, och månaderna gick utan att säljaren fick den såld. För att göra en lång och plågsam historia kort så la jag undan en stor hög pengar samtidigt som säljaren allteftersom gick ner i pris.
Allt höll på att falla på några timmar när det visade sig att banköverföringar inte hade kommit fram som de skulle i tid för att klockan skulle hinna med den personliga transporten till mig, men med några minuter tillgodo löste det sig, och klockan hamnade till slut på min arm.
Säljaren skrev i efterhand, och jag kan bara hålla med:
Sometimes it happens when you make a friend during a transaction - and this was definitely the case here.
Här skulle det kunna tänka finnas utrymme för en kort historielektion, men jag är övertygad om att det kommer en riktig paneristi efter mig som gärna tar den biten. Istället skulle jag vilja göra ett inlägg i debatten om storlek som är svår att undvika när det gäller Panerai.
Tar man ett foto på sin handled med mobiltelefonkamera ser klockan normalt väldigt stor ut:
Om man däremot har ett mer normalt betraktningsavstånd blir det rätt stor skillnad:
Jag tycker personligen att 44mm och en höjd på 13mm fungerar alldeles utmärkt på min relativt blygsamma handledsdiameter.
Men, naturligtvis finns det alltid undantag:
(Bild lånad från internet.)
Utöver själva inköpsprocessen har den här klockan inte så mycket att berätta. I princip 100% av bruksspåren har tillfogats den under runtskickning på diverse GTG:s i klocksnacks regi då den normalt annars bara deltar i stillsamma äventyr av den här typen:
Ja, och så det här, förstås. Läs de här blogg-inläggen i tur och ordning, och kom sedan tillbaka hit:
Min vän N och det första intrycket
De tar fort slut alla dagarna så var rädd om dem
Min vän N möter sin nemesis
Min vän N skickar en hälsning till bloggläsarna
Jag skulle i alla fall vilja tro att det är min som får ett hedersomnämnande i det sista inlägget.
Till sist tänker jag nu avsluta med en fråga som jag än så länge ännu inte fått svar på någonstans. Jag är nyfiken på om fjädern frikopplas på samma sätt som den görs i alla automatiska urverk för att skydda den från överspänning när rotorn har dragit upp den helt. Något omformulerat, går det att dra upp P.2004-verket för mycket? Anledningen till att jag undrar är att gångreservsindikatorn inte stämmer riktigt trots att klockan håller tiden precis som den ska, och jag misstänker att det kan bero på att jag inte drar upp den tillräckligt.
Jag hade även efter att ha blivit flitig TRF-besökare hört relativt lite om Panerai. Det lilla jag visste var att märket tillhörde den etablerade skara som accepterades på forumet samt att de hade en ganska speciell form som var lätt att känna igen.
Jag hade heller ännu inte förstått att jag inom kort efter att ha köpt 116613:an skulle ha mer än en klocka att välja på, däremot hade jag givetvis börjat titta med väldigt mycket större intresse på både hemsidor och skyltfönster.
Rätt vad det var såg jag en helt fantastisk klocka i ett hav av trista modeller i ett butiksfönster i Sydney. Jag gick in i butiken och bad att få prova den. Säljaren såg först en aning misstänksam ut, men efter att vi pratat en stund (och han med illa dolda blickar nog konstaterat att klockan jag hade på armen var äkta) plockade han fram den. Den satt perfekt på handleden och var ännu snyggare på nära håll.
Jag frågade käckt om prislappen, och mulnade uppenbarligen synligt när säljaren klämde ur sig en siffra som då motsvarade ca 195000 svenska kronor. Klockan plockades raskt undan och säljaren försökte sedan pracka på mig klocka efter klocka. Jag misstänker att PAM 111, 176 och 177 fanns bland dem, men jag var inte det minsta intresserad. De kändes som riktigt billiga kopior i jämförelse.
Jag lämnade hela händelsen bakom mig under ganska lång tid, men ett frö var sått, och rätt vad det var dök det upp vad som visade sig vara en helt oanvänd PAM 311 på K&S. Jag kände igen den direkt och visste att modellen var densamma som den jag hade provat säkert ett år eller två tidigare.
Den tillhör alltså samlingen specialutgåvor och har 1950-boett i titan, tobaksbrun sandwich-tavla och in-house P.2004-verk med stötdämpning, kolumnhjulkronograf med en knapp för start, stopp och nollställning, GMT-visare, sekundnollställning, åtta dagar gångreserv med indikator och 24h-visare.
Jag skickade ett försynt PM till säljaren i USA och meddelade att klockan inte var av intresse på grund av priset (som visserligen var väsentligt lägre än butikspriset i Sydney) men att jag tyckte att den var väldigt fin.
Vi höll kontakten, och månaderna gick utan att säljaren fick den såld. För att göra en lång och plågsam historia kort så la jag undan en stor hög pengar samtidigt som säljaren allteftersom gick ner i pris.
Allt höll på att falla på några timmar när det visade sig att banköverföringar inte hade kommit fram som de skulle i tid för att klockan skulle hinna med den personliga transporten till mig, men med några minuter tillgodo löste det sig, och klockan hamnade till slut på min arm.
Säljaren skrev i efterhand, och jag kan bara hålla med:
Sometimes it happens when you make a friend during a transaction - and this was definitely the case here.
Här skulle det kunna tänka finnas utrymme för en kort historielektion, men jag är övertygad om att det kommer en riktig paneristi efter mig som gärna tar den biten. Istället skulle jag vilja göra ett inlägg i debatten om storlek som är svår att undvika när det gäller Panerai.
Tar man ett foto på sin handled med mobiltelefonkamera ser klockan normalt väldigt stor ut:
Om man däremot har ett mer normalt betraktningsavstånd blir det rätt stor skillnad:
Jag tycker personligen att 44mm och en höjd på 13mm fungerar alldeles utmärkt på min relativt blygsamma handledsdiameter.
Men, naturligtvis finns det alltid undantag:
(Bild lånad från internet.)
Utöver själva inköpsprocessen har den här klockan inte så mycket att berätta. I princip 100% av bruksspåren har tillfogats den under runtskickning på diverse GTG:s i klocksnacks regi då den normalt annars bara deltar i stillsamma äventyr av den här typen:
Ja, och så det här, förstås. Läs de här blogg-inläggen i tur och ordning, och kom sedan tillbaka hit:
Min vän N och det första intrycket
De tar fort slut alla dagarna så var rädd om dem
Min vän N möter sin nemesis
Min vän N skickar en hälsning till bloggläsarna
Jag skulle i alla fall vilja tro att det är min som får ett hedersomnämnande i det sista inlägget.
Till sist tänker jag nu avsluta med en fråga som jag än så länge ännu inte fått svar på någonstans. Jag är nyfiken på om fjädern frikopplas på samma sätt som den görs i alla automatiska urverk för att skydda den från överspänning när rotorn har dragit upp den helt. Något omformulerat, går det att dra upp P.2004-verket för mycket? Anledningen till att jag undrar är att gångreservsindikatorn inte stämmer riktigt trots att klockan håller tiden precis som den ska, och jag misstänker att det kan bero på att jag inte drar upp den tillräckligt.