David
Bödeln
Som det möjligtvis framgick av gårdagens berättelse har jag haft ett latent klockintresse under ganska lång tid. Innan jag började intressera mig för "riktiga" klockor var den enda kontakten jag hade enstaka inslag via tidningar och böcker, t.ex. den lista med utomordentligt konstiga klockor att rekommendera till någon som precis börjat skapa en basgarderob som återfinns i Per Nilssons bok Snyggt: En stilguide för män:
Boken innehåller för övrigt goda råd som t.ex. att skaffa sig en "valpig hund" för att bli en "brudmagnet", att lyssna på Basement Jaxx om strykningen måste gå undan och att tandborste är en smart grej att ha i badrumsskåpet.
Hur som helst, "riktiga klockor" var intressanta ting att beundra på avstånd, inte något som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att betala pengar för.
Ytterligare ett fönster in i klockvärlden fanns, nämligen Nick Hackos nyhetsbrev via e-post som jag prenumererat på sedan 90-talet. Hur jag under min studietid kom i kontakt med en urmakare i Australien kan jag inte svara på, men så var det i alla fall.
Nick skriver långa, passionerade och intressanta inlägg om allt möjligt som rör klockor tillsammans med aktuella försäljningserbjudanden. Genom dessa nyhetsbrev fick jag en näst intill passiv kunskap om olika tillverkare, teknik, historia och prissättning, information som jag aldrig använde till någonting.
Allt det förändrades över en natt den här kvällen:
Jag var på en hotellbar i Kuala Lumpur där jag tidigare suttit med en bekant (Matt från Kanada) och önskat låtar. En dag tidigare hade jag iklädd kostym och fina skor haft några timmar ledigt från den mässa jag deltog i och hade av någon outgrundlig anledning slagit mig ner hos en urhandlare i det stora köpcentret Suria KLCC. Den nya Sub:en hade då precis släppts på Basel några månader tidigare och jag frågade handlaren bakom disken om han hade en sådan.
Han sa att han skulle ringa några samtal och bad mig återkomma på eftermiddagen. Något skamsen över att det hade blivit så stor grej av något som bara var ett tidsfördriv kände jag mig tvungen att gå tillbaka senare för att titta. Det slutade med att jag satt i uppåt fyra timmar till långt efter stängningsdags och jämförde en 16613 med den 116613 som den äldre herren bakom disken hade lyckats trolla fram från en annan butik.
Jag föredrog helt klart den nya länken med det rangelfria låset, och tyckte även bättre om det vita datumhjulet och den blåa lysmassan. Däremot var tavla och vridringsinlägg på den gamla helt magiska i det skarpa ljuset, och priset var förstås också väldigt mycket mer attraktivt.
Till slut var jag ändå tvungen att säga som det var, att jag inte hade några planer på att köpa någon av dem. (Fast antagligen var det inte alls så, jag ljög nog och sa att jag skulle "fundera på saken".)
Åter till Monkey Bar då. Matt hade åkt hem, jag hade önskat Avril åt honom i hans frånvaro, supit ett helt grabbgäng australier under bordet och slutligen lärt den mest tålige av dem att häfva øhl. Plötsligt dök en av deras polare upp med en prostituerad som tydligen erbjöd mängdrabatt i släptåg och lika plötsligt hade hela sällskapet gått upp i rök.
Minnet efter det är inte superskarpt, men jag minns att den förskräckte äldre mannen inte alls såg ut att känna igen mig när jag dök upp framför disken i jeans och nerspilld t-shirt, vilt gestikulerande med kreditkortet.
På väg därifrån tog jag vad jag misstänker är mitt första wristshot någonsin:
Och väl hemma, det första som inte togs med den då ganska dåliga iPhone-kameran:
Gårdagens historia upprepade sig, det dröjde uppåt två månader innan klockan alls lämnade handleden, och den bars dagligen i över ett år, från högt till lågt:
I vanlig ordning kommer här ett foto taget precis alldeles nyss:
Boken innehåller för övrigt goda råd som t.ex. att skaffa sig en "valpig hund" för att bli en "brudmagnet", att lyssna på Basement Jaxx om strykningen måste gå undan och att tandborste är en smart grej att ha i badrumsskåpet.
Hur som helst, "riktiga klockor" var intressanta ting att beundra på avstånd, inte något som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att betala pengar för.
Ytterligare ett fönster in i klockvärlden fanns, nämligen Nick Hackos nyhetsbrev via e-post som jag prenumererat på sedan 90-talet. Hur jag under min studietid kom i kontakt med en urmakare i Australien kan jag inte svara på, men så var det i alla fall.
Nick skriver långa, passionerade och intressanta inlägg om allt möjligt som rör klockor tillsammans med aktuella försäljningserbjudanden. Genom dessa nyhetsbrev fick jag en näst intill passiv kunskap om olika tillverkare, teknik, historia och prissättning, information som jag aldrig använde till någonting.
Allt det förändrades över en natt den här kvällen:
Jag var på en hotellbar i Kuala Lumpur där jag tidigare suttit med en bekant (Matt från Kanada) och önskat låtar. En dag tidigare hade jag iklädd kostym och fina skor haft några timmar ledigt från den mässa jag deltog i och hade av någon outgrundlig anledning slagit mig ner hos en urhandlare i det stora köpcentret Suria KLCC. Den nya Sub:en hade då precis släppts på Basel några månader tidigare och jag frågade handlaren bakom disken om han hade en sådan.
Han sa att han skulle ringa några samtal och bad mig återkomma på eftermiddagen. Något skamsen över att det hade blivit så stor grej av något som bara var ett tidsfördriv kände jag mig tvungen att gå tillbaka senare för att titta. Det slutade med att jag satt i uppåt fyra timmar till långt efter stängningsdags och jämförde en 16613 med den 116613 som den äldre herren bakom disken hade lyckats trolla fram från en annan butik.
Jag föredrog helt klart den nya länken med det rangelfria låset, och tyckte även bättre om det vita datumhjulet och den blåa lysmassan. Däremot var tavla och vridringsinlägg på den gamla helt magiska i det skarpa ljuset, och priset var förstås också väldigt mycket mer attraktivt.
Till slut var jag ändå tvungen att säga som det var, att jag inte hade några planer på att köpa någon av dem. (Fast antagligen var det inte alls så, jag ljög nog och sa att jag skulle "fundera på saken".)
Åter till Monkey Bar då. Matt hade åkt hem, jag hade önskat Avril åt honom i hans frånvaro, supit ett helt grabbgäng australier under bordet och slutligen lärt den mest tålige av dem att häfva øhl. Plötsligt dök en av deras polare upp med en prostituerad som tydligen erbjöd mängdrabatt i släptåg och lika plötsligt hade hela sällskapet gått upp i rök.
Minnet efter det är inte superskarpt, men jag minns att den förskräckte äldre mannen inte alls såg ut att känna igen mig när jag dök upp framför disken i jeans och nerspilld t-shirt, vilt gestikulerande med kreditkortet.
På väg därifrån tog jag vad jag misstänker är mitt första wristshot någonsin:
Och väl hemma, det första som inte togs med den då ganska dåliga iPhone-kameran:
Gårdagens historia upprepade sig, det dröjde uppåt två månader innan klockan alls lämnade handleden, och den bars dagligen i över ett år, från högt till lågt:
I vanlig ordning kommer här ett foto taget precis alldeles nyss:
