Sist men inte minst! Jag tänker avsluta detta kapitel där allting började. Imorgon tar en ny person (och sista för detta projekt: Dagens klocka) över stafettpinnen fram till helgen. På lördag kommer en resumé av alla klockor som har lagts ut!
Frågan är då vart allting började? I mitt fall vid studenten.
Innan den stora dagen hade väl en och annan reklamklocka och semesterfynd suttit på handleden. Köptes någon dykarliknande klocka av märket Lotus (?) på Mallorca där vridringen nästintill ramla av och en härlig quartzdinka à la 24 mm bar man när man knappt kunde stå på egna ben. Men som många andra önskade jag mig en klocka i studentpresent. Jag hade egentligen ingen aning om vilken sorts klocka. Drömmodellerna var alldeles för dyra och någon alldaglig quartztissot var inget jag gick igång på. Så på den stora dagen var paketet tomt. Ingenting låg där i.
Det var här som jakten började. Jag skulle själv få leta rätt på en klocka att få i studentpresent. Alla typer av skyltfönster synades och diverse klockhemsidor besöktes. Jag ville ha något speciellt. Och ju äldre desto bättre. Nya klockor var för mig inte intressant, knappt än idag.
Här någonstans skriver någon en fråga på Singulars blogg om militära ur. Innan jag avslöjar vad som fick bli min studentpresent, kan jag säga att Singular är den personen som fick mig att bli intresserad av klockor. Du är duktig på att skriva och sitter på härlig kunskap om ”annorlunda” ur. Så, nu fick du lite mer komplimanger, bara att tacka och ta emot! Frågan som ställdes handlade om vilka kända klockor som används i militär tjänst runt om i världen. Bland bilder på Milsub och Bundeswehr hittade jag något intressant. Det var den Svenska arméns trotjänare som användes fram till 70/80-talet. Med hjälp av Svafre:s lilla recension av klockan fick jag lära mig att klockan, som heter Lemania Tg 195, började tillverkas och användas tidigt 50-tal. Med sin väldigt speciella kronograffunktion förenklade klockan vardagen för enklare synkronisering. Genom att man trycker in knappen som sitter utanför Kl 2, ställs sekundvisaren på 12 och kronan hoppar ur. Sedan kan alla närvarande ställa in samma tid och med hjälp av nedräkning också samtidigt trycka in kronan för att få klockan att börja ticka. Voilà, plötsligt kunde en hel bataljons klockor gå på pricken. Urverket är kanske inte så värst vackert att titta på, men ack så finurligt! Det döptes till Cal 225 och vitt jag vet, har den aldrig använts till någon annan klocka. Tg, som det står på tavlan står för ”tid givare” och har funnits med både små och stora bokstäver. Det finns även Tg 195 som helt saknar bokstäverna på tavlan. Dessa kan både ha tillhört de riktigt tidiga upplagorna, eller sålts civilt.
Så vilken klocka blev det? Jo naturligtvis en Lemania Tg 195! En dag kom en härlig liten klocksamlare in till mitt jobb, snackade lite bakom disken med min chef och när jag tjuvlyssnade och hörde att han hade en Tg 195 till försäljning så sa jag: DEN SKA JAG HA. Utan att veta prisbilden på klockan, överfördes en summa till mannen och två dagar senare satt klockan på armen.
Det är en konstig jävla klocka. Framförallt som studentpresent. Att få en gammal krigsveteran som legat i lera och lekt krig tillhör kanske inte det vanliga. Den är 40 mm bred, helt sjukt jävla tjock och tickar högt som en bomb. Precis som mina två andra klockor älskar jag den. Nu gäller det bara att hinna någon som vågar göra en service på den, för sist så sa werner ”nej!” då det tydligen är omöjligt att hitta nya delar...
Än en gång, stort tack till er alla som kommenterat dessa dagar - det har varit jättekul att skriva och läsa dessa texter.
Lemania Tg 195, Tre Kronor, 1957
Frågan är då vart allting började? I mitt fall vid studenten.
Innan den stora dagen hade väl en och annan reklamklocka och semesterfynd suttit på handleden. Köptes någon dykarliknande klocka av märket Lotus (?) på Mallorca där vridringen nästintill ramla av och en härlig quartzdinka à la 24 mm bar man när man knappt kunde stå på egna ben. Men som många andra önskade jag mig en klocka i studentpresent. Jag hade egentligen ingen aning om vilken sorts klocka. Drömmodellerna var alldeles för dyra och någon alldaglig quartztissot var inget jag gick igång på. Så på den stora dagen var paketet tomt. Ingenting låg där i.
Det var här som jakten började. Jag skulle själv få leta rätt på en klocka att få i studentpresent. Alla typer av skyltfönster synades och diverse klockhemsidor besöktes. Jag ville ha något speciellt. Och ju äldre desto bättre. Nya klockor var för mig inte intressant, knappt än idag.
Här någonstans skriver någon en fråga på Singulars blogg om militära ur. Innan jag avslöjar vad som fick bli min studentpresent, kan jag säga att Singular är den personen som fick mig att bli intresserad av klockor. Du är duktig på att skriva och sitter på härlig kunskap om ”annorlunda” ur. Så, nu fick du lite mer komplimanger, bara att tacka och ta emot! Frågan som ställdes handlade om vilka kända klockor som används i militär tjänst runt om i världen. Bland bilder på Milsub och Bundeswehr hittade jag något intressant. Det var den Svenska arméns trotjänare som användes fram till 70/80-talet. Med hjälp av Svafre:s lilla recension av klockan fick jag lära mig att klockan, som heter Lemania Tg 195, började tillverkas och användas tidigt 50-tal. Med sin väldigt speciella kronograffunktion förenklade klockan vardagen för enklare synkronisering. Genom att man trycker in knappen som sitter utanför Kl 2, ställs sekundvisaren på 12 och kronan hoppar ur. Sedan kan alla närvarande ställa in samma tid och med hjälp av nedräkning också samtidigt trycka in kronan för att få klockan att börja ticka. Voilà, plötsligt kunde en hel bataljons klockor gå på pricken. Urverket är kanske inte så värst vackert att titta på, men ack så finurligt! Det döptes till Cal 225 och vitt jag vet, har den aldrig använts till någon annan klocka. Tg, som det står på tavlan står för ”tid givare” och har funnits med både små och stora bokstäver. Det finns även Tg 195 som helt saknar bokstäverna på tavlan. Dessa kan både ha tillhört de riktigt tidiga upplagorna, eller sålts civilt.
Så vilken klocka blev det? Jo naturligtvis en Lemania Tg 195! En dag kom en härlig liten klocksamlare in till mitt jobb, snackade lite bakom disken med min chef och när jag tjuvlyssnade och hörde att han hade en Tg 195 till försäljning så sa jag: DEN SKA JAG HA. Utan att veta prisbilden på klockan, överfördes en summa till mannen och två dagar senare satt klockan på armen.
Det är en konstig jävla klocka. Framförallt som studentpresent. Att få en gammal krigsveteran som legat i lera och lekt krig tillhör kanske inte det vanliga. Den är 40 mm bred, helt sjukt jävla tjock och tickar högt som en bomb. Precis som mina två andra klockor älskar jag den. Nu gäller det bara att hinna någon som vågar göra en service på den, för sist så sa werner ”nej!” då det tydligen är omöjligt att hitta nya delar...
Än en gång, stort tack till er alla som kommenterat dessa dagar - det har varit jättekul att skriva och läsa dessa texter.
Lemania Tg 195, Tre Kronor, 1957
