Onsdag – Vintage dressur
Ju mer jag intresserat mig för klockor, desto mer har jag kommit att titta tillbaka i tiden på klockornas ursprung och äldre designer. Detta gäller framför allt dykarur, kronografer och vanliga herrur. Och är just herruren jag tänker behandla idag. De klockor jag har är från 50-, 60- och 70-talet. En kort beskrivning av mina klockor;
Inga av dessa klockor är arvgods, utan det är klockor som jag köpt eller ropat in på auktion för att jag gillat dem.
50-tal
Omega ref. 2639-11. Cal 266. Manuell. Rostfritt stål. D=36 mm, t=12mm. Här på kalvband
Universal Genève, cal 267 G. Manuell. Rostfritt stål. D=35mm, t=11mm. Här på Peccary/Baby pig band
60-tal
Omega Constellation "Pie pan" ref. 168.005, cal 561. Automatisk. Rostfritt stål. D=34,5 mm t=12mm. Här på Cordovanband
Longines Flagship Automatic, Guld på stål. Automatisk. D=35, t=11 mm, Här på ödleband
Longines Sport Cheif, ref. 7634 1/1381, cal 701. Manuell. Guld på stål. D=34mm, t=9mm. Här på flätat kalvband
70-tal
Bucherer, ETA-verk (kommer inte ihåg vilket), Chronometer certifierad. Automatisk. Rostfritt stål. D=37mm, t=10,5mm. Typiskt sjuttiotals C-formad boett. Här på blått präglat band
Jaquet-Droz, ETA 2783. Guldpläterad. Automatisk. D=35mm, t=12mm. Typiskt sjuttiotals C-formad boett. Här på ålband. Här en närmare pressentation; https://klocksnack.se/threads/min-första-jaquet-droz.29982/
Vet ni skillnaden på förgyllning och guld på stål? Förfyllning är antingen att bladguld appliceras eller guld tillförs utanpå annan metall med hjälp av elektrolys. Guld på stål är att guld (ofta ca 0,2 mm) pressas på stålet och samman fogas. Skillnaden är att förgyllning (en kvalitetsförgyllning ofta ligger på 20um men är ändå då bara en tiondel så tjock som en normal guld på stål) är att förgyllningar allt för enkelt slits bort och blir fult medan guld på stål nästan aldrig slits bort. Man kan enkelt särskilja tekniken åt genom att titta på baksidan av klockan där en förgylld är guldfärgad även på baksidan av boetten och guld på stål har nakna bandhorn på undersidan liksom boetten. Här kan man dessutom se tjockleken guldet som omsluter boetten.
Här min Longines Flagship (G/S) och Jaquet-Droz som är förgylld.
Förutom att jag tilltalas av estetiken så är det riktigt fina klockor som man kan hitta till vettiga pengar. Klockorna, speciellt från de bättre tillverkarna håller riktigt hög kvalité rakt igenom, speciellt med avseende på verken.
Precis som andra köper en massa armband till sina Panerai köper jag olika roliga band och varierar på dessa klockor. Det räcker ju att köpa en storlek då nästan samtliga gamla herrur har 18mm mellan bandhornen, samtliga mina har det. Sedan passar ju en kraftigare boett bättre ihop med ett tjockare band och vise versa.
Size matters
Modet/trenden på klockor idag är att flertalet är väldigt stora. Vissa modeur är på 50 och 60mm och därtill. Dessa brukar vi väll som skälsord benämna "Ur & Penn"-klockor (typ Diesel etc). Men även fina tillverkare har följt modet och erbjuder riktigt stora klockor, jag tänker tex på Panerai, Breitling, Oris, Omega (Railmaster) och nu sist IWC som släpper dressur i storlek 42mm. För mig så gäller generellt att ju mindre på urtavlan och runt glaset, desto mindre får gärna klockan vara. En sportkronograf med tachymeterring utanför glaset, subtavlor och en massa visare och information på tavlan samt pushers kan vara hur perfekt som helst i 42mm storlek. Likaså ett dykarur med kraftig boett och en bred dykring runt glaset gör att dessa ur kan få vara lite större storlek, fast då vill jag ha dem på gummiband då länkarna ofta blir för stora och breda. Tar du dock en ren och avskalad nätt klocka i 42mm diameter så ser den i mina ögon på tok för stor ut. Glaset blir för stort, tavlan blir för tom och klockan tenderar att få armen den sitter på att te sig mindre än vad den är. Många unga och med relativt nytt klockintresse tycks tro att motsatsen, att en stor klocka gör att bäraren känner sig mer manlig och macho. För ett tag sedan hittade jag denna bild på Instagram (ni kan följa mig på rozzys_choice), den fick mig att småle;
Klockan (42 eller 44 mm?) och den stora cigarren får bärarens hand att framstå som ett barns (om än en luden sådan!). Kanske inte så manligt kan jag tycka. En mindre klocka kan på samma sätt få en arm/handled att se större och manligare ut. Här min Connie (34mm) på armen;
I början kan det kännas rätt ovant att gå ner i storlek. Jag har 18 cm handled och i början förstärkte jag med lite krimskrams (som på bilden ovan) för att fylla ut lite men det gör jag mer sällan nu efter att jag vant mig. Bär herrklockan ett tag och du kommer märka hur välavvägd klockan faktiskt är och sitter. Bär herruren i ett par veckor och du har helt plötsligt svårt att gå tillbaka till dina större klockor igen. Så nu till dagens klocka!
Omega Constellation ref. 168.005
Pie Pan. Connie. Grasshopper. Dog leggs. Kärt barn har många namn. De två sistnämnda smeknamnen anspelar på bandformens utformning. Just Connien väljer jag som dagens klocka därför att den är så snygg och en sådan design ikon. Tydligen är klockan signerad Gerald Genta vilket givetvis gör den ännu roligare. Ni vet Gerald Genta, världens främsta klockdesigner med klockor som AP Royal Oak, PP Nautilus, IWC Ingenieur med flera. Så även denna klocka alltså, fast denna gjorde han innan de övriga klockorna och innan han blev riktigt stor på sjuttiotalat. Pie Pan:en introducerades i början på 1960-talet och kom i 18k guld, Guld på stål samt rostfritt stål. De rostfria är hett eftertraktade men de i massivt guld betingar ännu högre värde.
Detaljnivån tycker jag är fantastisk och mycket av det som gör klockan. Tyvärr så förekommer det skrämmande nog kopior och hopplock (Frankens) då efterfrågan av Pie Pans är stor.
Jag hittade min på en auktion i Östersund och köpte den trots att den var defekt, jag tyckte nämligen att tavlan och visarna var fina, boetten såg ok ut och att den så karaktäristiska åttakantiga originalkronan satt kvar. Omega för nämligen inte denna krona som reservdel längre konstigt och förvånande nog. Klockan tog jag till Farfars ur som enkelt reparerade och servade klockan samt satte på ett nytt orginalglas. Sedan var den tip-topp! Varför den kallas Pie Pan (=Pajform)? För att den brutna tavlan liknar en pajform.
JEs eminenta köpråd från vårt grannforum TTT; http://www.timetotalk.se/post57013.html?hilit=piepan#p57013
I morgon torsdag fortsätter vi med fler gamla klockor, mina vintage kronografer.
Lite inspirationsbilder;
Ju mer jag intresserat mig för klockor, desto mer har jag kommit att titta tillbaka i tiden på klockornas ursprung och äldre designer. Detta gäller framför allt dykarur, kronografer och vanliga herrur. Och är just herruren jag tänker behandla idag. De klockor jag har är från 50-, 60- och 70-talet. En kort beskrivning av mina klockor;
Inga av dessa klockor är arvgods, utan det är klockor som jag köpt eller ropat in på auktion för att jag gillat dem.
50-tal
Omega ref. 2639-11. Cal 266. Manuell. Rostfritt stål. D=36 mm, t=12mm. Här på kalvband
Universal Genève, cal 267 G. Manuell. Rostfritt stål. D=35mm, t=11mm. Här på Peccary/Baby pig band
60-tal
Omega Constellation "Pie pan" ref. 168.005, cal 561. Automatisk. Rostfritt stål. D=34,5 mm t=12mm. Här på Cordovanband
Longines Flagship Automatic, Guld på stål. Automatisk. D=35, t=11 mm, Här på ödleband
Longines Sport Cheif, ref. 7634 1/1381, cal 701. Manuell. Guld på stål. D=34mm, t=9mm. Här på flätat kalvband
70-tal
Bucherer, ETA-verk (kommer inte ihåg vilket), Chronometer certifierad. Automatisk. Rostfritt stål. D=37mm, t=10,5mm. Typiskt sjuttiotals C-formad boett. Här på blått präglat band
Jaquet-Droz, ETA 2783. Guldpläterad. Automatisk. D=35mm, t=12mm. Typiskt sjuttiotals C-formad boett. Här på ålband. Här en närmare pressentation; https://klocksnack.se/threads/min-första-jaquet-droz.29982/
Vet ni skillnaden på förgyllning och guld på stål? Förfyllning är antingen att bladguld appliceras eller guld tillförs utanpå annan metall med hjälp av elektrolys. Guld på stål är att guld (ofta ca 0,2 mm) pressas på stålet och samman fogas. Skillnaden är att förgyllning (en kvalitetsförgyllning ofta ligger på 20um men är ändå då bara en tiondel så tjock som en normal guld på stål) är att förgyllningar allt för enkelt slits bort och blir fult medan guld på stål nästan aldrig slits bort. Man kan enkelt särskilja tekniken åt genom att titta på baksidan av klockan där en förgylld är guldfärgad även på baksidan av boetten och guld på stål har nakna bandhorn på undersidan liksom boetten. Här kan man dessutom se tjockleken guldet som omsluter boetten.
Här min Longines Flagship (G/S) och Jaquet-Droz som är förgylld.
Förutom att jag tilltalas av estetiken så är det riktigt fina klockor som man kan hitta till vettiga pengar. Klockorna, speciellt från de bättre tillverkarna håller riktigt hög kvalité rakt igenom, speciellt med avseende på verken.
Precis som andra köper en massa armband till sina Panerai köper jag olika roliga band och varierar på dessa klockor. Det räcker ju att köpa en storlek då nästan samtliga gamla herrur har 18mm mellan bandhornen, samtliga mina har det. Sedan passar ju en kraftigare boett bättre ihop med ett tjockare band och vise versa.
Size matters
Modet/trenden på klockor idag är att flertalet är väldigt stora. Vissa modeur är på 50 och 60mm och därtill. Dessa brukar vi väll som skälsord benämna "Ur & Penn"-klockor (typ Diesel etc). Men även fina tillverkare har följt modet och erbjuder riktigt stora klockor, jag tänker tex på Panerai, Breitling, Oris, Omega (Railmaster) och nu sist IWC som släpper dressur i storlek 42mm. För mig så gäller generellt att ju mindre på urtavlan och runt glaset, desto mindre får gärna klockan vara. En sportkronograf med tachymeterring utanför glaset, subtavlor och en massa visare och information på tavlan samt pushers kan vara hur perfekt som helst i 42mm storlek. Likaså ett dykarur med kraftig boett och en bred dykring runt glaset gör att dessa ur kan få vara lite större storlek, fast då vill jag ha dem på gummiband då länkarna ofta blir för stora och breda. Tar du dock en ren och avskalad nätt klocka i 42mm diameter så ser den i mina ögon på tok för stor ut. Glaset blir för stort, tavlan blir för tom och klockan tenderar att få armen den sitter på att te sig mindre än vad den är. Många unga och med relativt nytt klockintresse tycks tro att motsatsen, att en stor klocka gör att bäraren känner sig mer manlig och macho. För ett tag sedan hittade jag denna bild på Instagram (ni kan följa mig på rozzys_choice), den fick mig att småle;
Klockan (42 eller 44 mm?) och den stora cigarren får bärarens hand att framstå som ett barns (om än en luden sådan!). Kanske inte så manligt kan jag tycka. En mindre klocka kan på samma sätt få en arm/handled att se större och manligare ut. Här min Connie (34mm) på armen;
I början kan det kännas rätt ovant att gå ner i storlek. Jag har 18 cm handled och i början förstärkte jag med lite krimskrams (som på bilden ovan) för att fylla ut lite men det gör jag mer sällan nu efter att jag vant mig. Bär herrklockan ett tag och du kommer märka hur välavvägd klockan faktiskt är och sitter. Bär herruren i ett par veckor och du har helt plötsligt svårt att gå tillbaka till dina större klockor igen. Så nu till dagens klocka!
Omega Constellation ref. 168.005
Pie Pan. Connie. Grasshopper. Dog leggs. Kärt barn har många namn. De två sistnämnda smeknamnen anspelar på bandformens utformning. Just Connien väljer jag som dagens klocka därför att den är så snygg och en sådan design ikon. Tydligen är klockan signerad Gerald Genta vilket givetvis gör den ännu roligare. Ni vet Gerald Genta, världens främsta klockdesigner med klockor som AP Royal Oak, PP Nautilus, IWC Ingenieur med flera. Så även denna klocka alltså, fast denna gjorde han innan de övriga klockorna och innan han blev riktigt stor på sjuttiotalat. Pie Pan:en introducerades i början på 1960-talet och kom i 18k guld, Guld på stål samt rostfritt stål. De rostfria är hett eftertraktade men de i massivt guld betingar ännu högre värde.
Detaljnivån tycker jag är fantastisk och mycket av det som gör klockan. Tyvärr så förekommer det skrämmande nog kopior och hopplock (Frankens) då efterfrågan av Pie Pans är stor.
Jag hittade min på en auktion i Östersund och köpte den trots att den var defekt, jag tyckte nämligen att tavlan och visarna var fina, boetten såg ok ut och att den så karaktäristiska åttakantiga originalkronan satt kvar. Omega för nämligen inte denna krona som reservdel längre konstigt och förvånande nog. Klockan tog jag till Farfars ur som enkelt reparerade och servade klockan samt satte på ett nytt orginalglas. Sedan var den tip-topp! Varför den kallas Pie Pan (=Pajform)? För att den brutna tavlan liknar en pajform.
JEs eminenta köpråd från vårt grannforum TTT; http://www.timetotalk.se/post57013.html?hilit=piepan#p57013
I morgon torsdag fortsätter vi med fler gamla klockor, mina vintage kronografer.
Lite inspirationsbilder;
Senast ändrad: