Undersköterskan
Panerai
Doxa SUB 1200T ”Numa Blue” Limited Edition
Text och i vanlig ordning rätt usla bilder: Forumets undersköterska
Under förra årtiondet gick det mode i orange; om det inte var urtavlan så utstrålade vridringen eller läderremmen denna uppseendeväckande och fräcka kulör. Det var fräscht och nytt, eller i vart fall fräscht för om det finns någon klocka som verkligen ”äger” orange så är det inte Omega Planet Ocean eller Seiko Orange Monster, utan Doxa SUB och den kollektionen är allt annat än ny. Utvecklingsarbetet, under ledning av Urs Eschle, påbörjades redan i mitten av 60-talet och valet av orange hade en rent funktionell bakgrund; det var den färg som, i kombination med överdimensionerade visare laddade med självlysande material, optimerade läsbarheten under vatten. När denna tavla sedan kombinerades med en kraftig boett, ett stryktåligt självuppdragande urverk och så en unik, patenterad vridring för beräkning av dekompressionstider så var succén given när Doxa SUB lanserades på Basel-mässan år 1966.
Doxa SUB var inte enbart en pionjär i valet av färg och vridring – modellen blev år 1969 världens första dykarklocka med integrerad heliumventil sedan Doxa, tillsammans med Rolex, året innan gemensamt registrerat det första patentet för en heliumventil i en dykarklocka. Rolex följde efter två år senare i och med lanseringen av Sea-Dwellern år 1971 men därefter gick de båda företagen, som samarbetat under hela den andra halvan av 60-talet, skilda vägar. Rolex började befästa sin position och klarade sig, om än lite vacklande, genom de mörka åren i slutet av 70-talet och början av 80-talet när kvartskrisen slog som hårdast mot den schweiziska klockindustrin. Doxa gjorde det inte.
Bild: Doxa
Det var runt millennieskiftet som resterna av varumärket köptes upp av familjen Jenny (uttalas ”yanni”) som på kort tid åter fått Doxa på fötter. Produktionen är fast centrerad till SUB-serien som vuxit i omfång och framförallt färgsättning. Det finns numera Doxa-klockor med urtavlor i alla upptänkliga färger, men den oranga är och förblir kärnan i produktionen och Doxa’s image.
Dags så att titta lite närmare på ett specifikt exemplar, men låt oss börja med ytterboxen i anodiserat aluminium som vid en hastig betraktelse närmast påminner om en kaffetermos…
…men som innehåller två halvor i skum. Ett genialiskt, tufft och lite udda sätt att förvara en klocka på. När de två halvorna skjuts åt sidan…
…så framträder vårt exemplar. Det är just ”vårt” eftersom den här klockan är en del av Klocksnacks passaround och inte min privata egendom. Eder undersköterska använder ju inte stållänkar varför länken lämnas ifred, med skyddsplasten intakt. Nästa forummedlem på passaround-listan får nöjet att bli först att justera den efter sin handled; något säger mig att länken kan komma att se lite härjad ut när 30-talet medlemmar tittat närmare på klockan, men det är ju en del av charmen med en passaround-klocka…
…och tur är väl då att ett litet justeringsverktyg, en Bergeon-mejsel, medföljer för snabb och enkel justering av de skruvade länkbitarna. Länken, som visserligen saknar solida ändlänkar, är liksom boetten tillverkad i solitt 316L och känns relativt solid. En enkel dykförlängning är integrerad och själva spännet, som klickar säkert på plats, medger finjustering. Kvalitetsmässigt skulle länken lika gärna kunna sitta på en Tissot eller möjligen en Longines; fullt i klass med det mesta i prisklassen utan att vara vare sig bättre eller sämre än genomsnittet.
Eric ”Jajjamensan” P har lagt ner ett fantastiskt arbete och vaskat fram inte vilken Doxa som helst, utan en ”Numa Blue” – en limiterad upplaga om 100 exemplar som lanserades hösten år 2011 och som blev tillgänglig för allmänheten några månader senare. Namnet kommer från ”National Underwater and Marine Agency”, en ideell organisation som arbetar med att bevara marina miljöer och vars logotype pryder urtavlan mellan kl 7 och 8. Den överdimensionerade minutvisaren är laddad med Superluminova och sekundvisaren har vid sin spets en stor, självlysande klick formad som en kvadrat. Timvisaren är märkbart mindre, men har liksom övriga visare och index tillräckligt med Superluminova för att förmedla ett ordentligt sken genom natten (eller i djupet). Tavlan lyser närmast blått, medan luminovaklicken på vridringen lyser grönt och är lätt att särskilja. Vridringen, med en design bördig från 60-talet, kan användas professionellt för att räkna ut tidpunkter för dekompression och är lätt att få ett stadigt grepp om, också med handskar. Vridringen, som på alla sanna dykarklockor bara kan förflyttas moturs, avverkar ett varv med 120 klick.
Det lätt välvda safirglaset är 3mm tjockt och antireflexbehandlat…
…och boettlocket pryds liksom kronan av ”Jenny-fisken” som familjen Jenny, som tidigare tillverkat boetter och klockor i eget namn med sin fisk ingraverad, förde med sig till Doxa i och med övertagandet. Boettlocket är förstås skruvat, kronan likaså, och boetten har den klassiska, närmast runda formen som förknippas med just Doxa’s dykarklockor. Boetten mäter 42,7mm i diameter och ombesörjer en vattenresistens ner till 1200 meters djup.
Om Doxan läggs bredvid en Omega Speedmaster framträder Doxan’s klassiskt runda boettform i all sin tydlighet.
Länken fäster säkert vid boetten och är lätt att plocka bort…
…och vänder vi så boetten så finner vi den diskret integrerade, helt automatiska heliumventilen som vid en snabb uppstigning till ytan öppnar för heliummolekylerna som annars inte kan ta sig ut ur boetten tillräckligt snabbt (och då riskerar att trycka ut glaset). Det här kan motverkas genom en riktigt solid konstruktion, som exempelvis IWC använder i sin Aquatimer, som saknar heliumventil men som klarar det ökade inre trycket från heliummolekylerna (som då får sippra ut genom packningarna bäst de kan, vilket tar längre tid).
I klockans inre tickar ett ETA 2824-2 harmoniskt i 28.800 halvsvängar per timme, vilket innebär att sekundvisaren förflyttar sig sju gånger per sekund. Doxa har valt att utgå från ”Top”-graden, vilket är den näst högsta av de fyra grader som ETA levererar sina standardverk. ”Standard” och ”Elabore” representerar de enklare versionerna med en nickelförgylld balans medan ”Top” och ”Chronometre” är de båda precisionsmässigt överlägsna versionerna. De båda sistnämnda har regulerande komponenter av högre kvalitet som arbetar med mycket mindre toleranser. Glucydyr-balansen är kronan på verket och det enda som skiljer ”Top” från ”Chronometre” är att ”Chronometre” skickats till COSC för kronometercertifiering; ingenting annat skiljer dem åt. Det finns alltså all anledning att förmoda att just det här exemplaret, även om det saknar COSC-certifikat, ändå presterar inom ramarna för COSC och mycket riktigt – efter två dygn på eder undersköterskas handled har klockan bara fortat sig fyra sekunder i ”wrist-time”.
ETA 2824-2 är ett utmärkt val av urverk i den här prisklassen. Det är tekniskt enkelt; den ovanligt stora Glucydyr-balansen arbetar med en konventionell planspiral som regleras via ett index. Jämfört med Omegas och Rolex manufakturkalibrar med balanser som är förankrade i en balansbrygga och som andas fritt utan indexreglering, är detta en mer stötkänslig och mycket enklare konstruktion men samtidigt väl beprövad. Hela urverket utstrålar traktorpondus med överdimensionerade komponenter och varenda urmakare från Ystad till Haparanda kan skruva i ett 2824-2. Service och tillgång till reservdelar kommer aldrig att bli något bekymmer och med komponenter i högsta klass, som per automatik ingår i ”Top”-versionen, finns alla förutsättningar för en utmärkt gångprecision i det långa loppet.
Doxa hävdar själva att urverket är ”modifierat och dekorerat”. Jag vill ogärna öppna en klocka som inte är min, men betvivlar inte för en sekund det senare påståendet. Doxa’s urverk är i regel graverade på rotorn med Doxas namn, logotype och ibland med årtalet 1889 (då varumärket grundades). Stundom förses även rotorn med Geneve-vågor. Huruvida urverket verkligen skulle vara modifierat ställer jag mig emellertid högst tvekande till; det är som vanligt en definitionsfråga om vad som avses med ”modifiering”. För en del tillverkare räcker det med att gravera rotorn, och möjligen slipa om dess konturer något, för att urverket ska anses modifierat men i mitt tycke förutsätter det en funktionell skillnad (såsom exempelvis Omegas modifierade uppdragningsmekanism i kaliber 1120 eller Tudors egenhändigt konstruerade indexreglering) och någon sådan är jag långt ifrån säker på att Doxa, som inte är någon manufaktur och som därför saknar know-how i urverksproduktion, verkligen implementerat i urverket.
Doxa SUB 1200T ”Numa Blue” är sammantaget en unik version av en av världens största ikoner bland dykaruren. Här finns alla de egenskaper köparen av en kompromisslös dykarklocka kan förvänta sig; en unik och praktiskt användbar vridring, starkt lysande luminova över visare och index, en automatisk heliumventil och så en vattenresistens ner till 1200 meters djup – alltsammans levererat i en smakfull förpackning som lätt slinker under radarn och som faktiskt kan passa till kostym. Att klockan dessutom begränsats i produktionen till en limiterad upplaga om blott 100 exemplar gör inte saken sämre; det är inte direkt något man kan räkna med att se på var och varannans handled. Klockan kan dessutom fortfarande beställas direkt via Doxa’s hemsida. Need I press the point ?
Stort tack till alla medlemmar i höstens passaround och särskilt då till Erik P som organiserat det hela. Ni är anledningen till att Klocksnack.se är Sveriges bästa klockforum och det är ett privilegium att få vara en del av det.
Vänligen
Forumets undersköterska
Text och i vanlig ordning rätt usla bilder: Forumets undersköterska
Under förra årtiondet gick det mode i orange; om det inte var urtavlan så utstrålade vridringen eller läderremmen denna uppseendeväckande och fräcka kulör. Det var fräscht och nytt, eller i vart fall fräscht för om det finns någon klocka som verkligen ”äger” orange så är det inte Omega Planet Ocean eller Seiko Orange Monster, utan Doxa SUB och den kollektionen är allt annat än ny. Utvecklingsarbetet, under ledning av Urs Eschle, påbörjades redan i mitten av 60-talet och valet av orange hade en rent funktionell bakgrund; det var den färg som, i kombination med överdimensionerade visare laddade med självlysande material, optimerade läsbarheten under vatten. När denna tavla sedan kombinerades med en kraftig boett, ett stryktåligt självuppdragande urverk och så en unik, patenterad vridring för beräkning av dekompressionstider så var succén given när Doxa SUB lanserades på Basel-mässan år 1966.
Doxa SUB var inte enbart en pionjär i valet av färg och vridring – modellen blev år 1969 världens första dykarklocka med integrerad heliumventil sedan Doxa, tillsammans med Rolex, året innan gemensamt registrerat det första patentet för en heliumventil i en dykarklocka. Rolex följde efter två år senare i och med lanseringen av Sea-Dwellern år 1971 men därefter gick de båda företagen, som samarbetat under hela den andra halvan av 60-talet, skilda vägar. Rolex började befästa sin position och klarade sig, om än lite vacklande, genom de mörka åren i slutet av 70-talet och början av 80-talet när kvartskrisen slog som hårdast mot den schweiziska klockindustrin. Doxa gjorde det inte.
Bild: Doxa
Det var runt millennieskiftet som resterna av varumärket köptes upp av familjen Jenny (uttalas ”yanni”) som på kort tid åter fått Doxa på fötter. Produktionen är fast centrerad till SUB-serien som vuxit i omfång och framförallt färgsättning. Det finns numera Doxa-klockor med urtavlor i alla upptänkliga färger, men den oranga är och förblir kärnan i produktionen och Doxa’s image.
Dags så att titta lite närmare på ett specifikt exemplar, men låt oss börja med ytterboxen i anodiserat aluminium som vid en hastig betraktelse närmast påminner om en kaffetermos…
…men som innehåller två halvor i skum. Ett genialiskt, tufft och lite udda sätt att förvara en klocka på. När de två halvorna skjuts åt sidan…
…så framträder vårt exemplar. Det är just ”vårt” eftersom den här klockan är en del av Klocksnacks passaround och inte min privata egendom. Eder undersköterska använder ju inte stållänkar varför länken lämnas ifred, med skyddsplasten intakt. Nästa forummedlem på passaround-listan får nöjet att bli först att justera den efter sin handled; något säger mig att länken kan komma att se lite härjad ut när 30-talet medlemmar tittat närmare på klockan, men det är ju en del av charmen med en passaround-klocka…
…och tur är väl då att ett litet justeringsverktyg, en Bergeon-mejsel, medföljer för snabb och enkel justering av de skruvade länkbitarna. Länken, som visserligen saknar solida ändlänkar, är liksom boetten tillverkad i solitt 316L och känns relativt solid. En enkel dykförlängning är integrerad och själva spännet, som klickar säkert på plats, medger finjustering. Kvalitetsmässigt skulle länken lika gärna kunna sitta på en Tissot eller möjligen en Longines; fullt i klass med det mesta i prisklassen utan att vara vare sig bättre eller sämre än genomsnittet.
Eric ”Jajjamensan” P har lagt ner ett fantastiskt arbete och vaskat fram inte vilken Doxa som helst, utan en ”Numa Blue” – en limiterad upplaga om 100 exemplar som lanserades hösten år 2011 och som blev tillgänglig för allmänheten några månader senare. Namnet kommer från ”National Underwater and Marine Agency”, en ideell organisation som arbetar med att bevara marina miljöer och vars logotype pryder urtavlan mellan kl 7 och 8. Den överdimensionerade minutvisaren är laddad med Superluminova och sekundvisaren har vid sin spets en stor, självlysande klick formad som en kvadrat. Timvisaren är märkbart mindre, men har liksom övriga visare och index tillräckligt med Superluminova för att förmedla ett ordentligt sken genom natten (eller i djupet). Tavlan lyser närmast blått, medan luminovaklicken på vridringen lyser grönt och är lätt att särskilja. Vridringen, med en design bördig från 60-talet, kan användas professionellt för att räkna ut tidpunkter för dekompression och är lätt att få ett stadigt grepp om, också med handskar. Vridringen, som på alla sanna dykarklockor bara kan förflyttas moturs, avverkar ett varv med 120 klick.
Det lätt välvda safirglaset är 3mm tjockt och antireflexbehandlat…
…och boettlocket pryds liksom kronan av ”Jenny-fisken” som familjen Jenny, som tidigare tillverkat boetter och klockor i eget namn med sin fisk ingraverad, förde med sig till Doxa i och med övertagandet. Boettlocket är förstås skruvat, kronan likaså, och boetten har den klassiska, närmast runda formen som förknippas med just Doxa’s dykarklockor. Boetten mäter 42,7mm i diameter och ombesörjer en vattenresistens ner till 1200 meters djup.
Om Doxan läggs bredvid en Omega Speedmaster framträder Doxan’s klassiskt runda boettform i all sin tydlighet.
Länken fäster säkert vid boetten och är lätt att plocka bort…
…och vänder vi så boetten så finner vi den diskret integrerade, helt automatiska heliumventilen som vid en snabb uppstigning till ytan öppnar för heliummolekylerna som annars inte kan ta sig ut ur boetten tillräckligt snabbt (och då riskerar att trycka ut glaset). Det här kan motverkas genom en riktigt solid konstruktion, som exempelvis IWC använder i sin Aquatimer, som saknar heliumventil men som klarar det ökade inre trycket från heliummolekylerna (som då får sippra ut genom packningarna bäst de kan, vilket tar längre tid).
I klockans inre tickar ett ETA 2824-2 harmoniskt i 28.800 halvsvängar per timme, vilket innebär att sekundvisaren förflyttar sig sju gånger per sekund. Doxa har valt att utgå från ”Top”-graden, vilket är den näst högsta av de fyra grader som ETA levererar sina standardverk. ”Standard” och ”Elabore” representerar de enklare versionerna med en nickelförgylld balans medan ”Top” och ”Chronometre” är de båda precisionsmässigt överlägsna versionerna. De båda sistnämnda har regulerande komponenter av högre kvalitet som arbetar med mycket mindre toleranser. Glucydyr-balansen är kronan på verket och det enda som skiljer ”Top” från ”Chronometre” är att ”Chronometre” skickats till COSC för kronometercertifiering; ingenting annat skiljer dem åt. Det finns alltså all anledning att förmoda att just det här exemplaret, även om det saknar COSC-certifikat, ändå presterar inom ramarna för COSC och mycket riktigt – efter två dygn på eder undersköterskas handled har klockan bara fortat sig fyra sekunder i ”wrist-time”.
ETA 2824-2 är ett utmärkt val av urverk i den här prisklassen. Det är tekniskt enkelt; den ovanligt stora Glucydyr-balansen arbetar med en konventionell planspiral som regleras via ett index. Jämfört med Omegas och Rolex manufakturkalibrar med balanser som är förankrade i en balansbrygga och som andas fritt utan indexreglering, är detta en mer stötkänslig och mycket enklare konstruktion men samtidigt väl beprövad. Hela urverket utstrålar traktorpondus med överdimensionerade komponenter och varenda urmakare från Ystad till Haparanda kan skruva i ett 2824-2. Service och tillgång till reservdelar kommer aldrig att bli något bekymmer och med komponenter i högsta klass, som per automatik ingår i ”Top”-versionen, finns alla förutsättningar för en utmärkt gångprecision i det långa loppet.
Doxa hävdar själva att urverket är ”modifierat och dekorerat”. Jag vill ogärna öppna en klocka som inte är min, men betvivlar inte för en sekund det senare påståendet. Doxa’s urverk är i regel graverade på rotorn med Doxas namn, logotype och ibland med årtalet 1889 (då varumärket grundades). Stundom förses även rotorn med Geneve-vågor. Huruvida urverket verkligen skulle vara modifierat ställer jag mig emellertid högst tvekande till; det är som vanligt en definitionsfråga om vad som avses med ”modifiering”. För en del tillverkare räcker det med att gravera rotorn, och möjligen slipa om dess konturer något, för att urverket ska anses modifierat men i mitt tycke förutsätter det en funktionell skillnad (såsom exempelvis Omegas modifierade uppdragningsmekanism i kaliber 1120 eller Tudors egenhändigt konstruerade indexreglering) och någon sådan är jag långt ifrån säker på att Doxa, som inte är någon manufaktur och som därför saknar know-how i urverksproduktion, verkligen implementerat i urverket.
Doxa SUB 1200T ”Numa Blue” är sammantaget en unik version av en av världens största ikoner bland dykaruren. Här finns alla de egenskaper köparen av en kompromisslös dykarklocka kan förvänta sig; en unik och praktiskt användbar vridring, starkt lysande luminova över visare och index, en automatisk heliumventil och så en vattenresistens ner till 1200 meters djup – alltsammans levererat i en smakfull förpackning som lätt slinker under radarn och som faktiskt kan passa till kostym. Att klockan dessutom begränsats i produktionen till en limiterad upplaga om blott 100 exemplar gör inte saken sämre; det är inte direkt något man kan räkna med att se på var och varannans handled. Klockan kan dessutom fortfarande beställas direkt via Doxa’s hemsida. Need I press the point ?
Stort tack till alla medlemmar i höstens passaround och särskilt då till Erik P som organiserat det hela. Ni är anledningen till att Klocksnack.se är Sveriges bästa klockforum och det är ett privilegium att få vara en del av det.
Vänligen
Forumets undersköterska
