Schweiziska klocktillverkaren Ebel är legendariskt men idag närmast bortglömt. Jag har mot all förmodan snappat upp ett exemplar av 80-talscoolingen Sport Classic i stål och guld. Vi avslöjar hur det blev så och berättar historien om de en gång så omtalade armbandsuren som skänkte guld och gröna skogar åt det distingerade märket.
Inte många pratar om det längre, få utanför klockkretsar känner ens till det, men Ebel har en given plats i klockhistorien. Dess berättelse bör kunna frälsa de flesta med ett någorlunda intresse för design, modern historia och urban kultur.
Historia
Ebel grundades av det gifta paret Eugène Blum and Alice Lévy i den lilla staden La Chaux-de-Fonds i västra Schweiz, 1911. Fokus låg på eleganta kvalitetsur och företaget blev främst känt för sina smyckesklockor för damer. Redan 1912 släpptes ett damarmbandsur och 1914 utkom en banbrytande diamantring innehållandes en klocka. Riktiga milstolpar för Ebel såväl som för klockindustrin i övrigt.
Sonen Charles-Eugène Blum fortsatte innovationslustan med tekniskt intressanta klockor, bland annat ett automatiskt uppvridet reseur redan 1930. Som så många andra märken levererade Ebel också klockor till andra världskrigets militärmakter, i Ebels fall pilotklockor till British Royal Air force.
Succé under kvartskrisen
Men det skulle dröja till mitten av 1970-talet innan märket under grundarparets sonson Pierre Alain Blum skulle blomma ut för fullt och fick en statustörstig allmänhet att på riktigt upptäcka märket.
Vid den tiden stormade den så kallade kvartskrisen för fullt, där de japanska batteriklockorna i princip tog över klockmarknaden och var nära att utplåna den schweiziska industrin. Många ädla märken höll på att gå under, men Ebel utnyttjade situationen. Man vände krisen till sin fördel och kom att uppleva ett uppsving man aldrig tidigare skådat.
70-talet handlade inte bara om kvartskris utan även om nyskapande design och introduktionen av ett helt nytt segment: lyxsportklockan. Pierre Alain Blum förstod uppenbarligen dessa marknadsutvecklingar och introducerade en ny serie armbandsur perfekt utmejslat för de nya tiderna.
Ur de nya, svindyra stålklockorna från Audemars Piguet, Patek Philippe och Vacheron Constantin, uppkom en undervegetation av mer överkomliga lyxsportklockor. Så föddes det trendriktiga, lyxiga kvartsuret med sportiga undertoner, som gjort för att slinka under manschettknäppta skjortärmar i New Yorks skyskrapor. Omega Constellation Manhattan, Chopard St. Moritz, Cartier Santos – listan kan göras ganska lång. Men Ebel var före dem alla.
Ebel Sport Classic
Ebel Sport Classic hade premiär 1977 och var enligt tidens mode egensinnigt formgiven, batteridriven och därmed tunn som ett asplöv. Den kom i herr- och damutförande och erbjöds i stål, guld eller stål/guld, en för tiden moderiktig kombination som nästan dog ut tillsammans med 80-talets champagnegalopp, men som nu faktiskt har börjat komma tillbaka.
Vid den här tiden föddes många klockmodeller hos de prestigefulla tillverkarna som verkligen stod ut i mängden, och som skulle förbli riktiga formikoner vilka står sig än idag. Ebel Sport Classic var en av dem.
Ebel hade ritat en distinkt, rundat
al form med fem synliga skruvar på bezeln. Denna kombinerades med en metallänk som var både väldigt snygg och tillfredställande välgjord samtidigt som den stod ut i mängden. Den kallades för ”wave” och är fortfarande, 43 år senare, en självklar del av Ebels form-DNA.
Ebel hade nu skapat en design som skulle förbi lika odödlig och legendarisk som 80-talsstjärnorna Omega Constellation Manhattan och Cartier Santos, med flera. Inspirationen med de fem skruvarna lär ha kommit från den första lyxsportklockan från 1972, den så omhuldade Audemars Piguet Royal Oak.
Och det är en gemensam nämnare för alla dessa 70-talskreationer, en form så distinkt att de känns igen på en kilometers avstånd. Alla är de utmärkta exempel på god formgivning och det bevisas av att de lever och frodas än idag.
Sport Classic utrustades med modernt safirglas och drevs av ett kvartverk utvecklat
inhouse av Ebel själva, vilket var ett både ovanligt och smart beslut. Efterfrågan på batteridrivna kvalitetverk var stor och Ebels enhet hittade ner i andra klockor, såsom Cartier.
För att marknadsföra sin nya, trendiga lyxklocka lutade sig Ebel mot glamourösa sporter som golf, tennis och Formel 1, ett drag man delade med många andra prestigemärken vid den här tiden. Och det är begripligt, genom att sponsra tennis- och F1-stjärnor slog man två flugor i en smäll – klockorna skänktes både glamour sportighet och kom till sin rätt på Wall Street såväl som på tennisbanan.
Min Ebel
Sport Classic var en stor succé och därmed finns ett gott antal begagnade klockor på den europeiska marknaden. Man kan närmast välja och vraka bland boettstorlekar, material, urtavlor och funktioner. Jag valde en 37-milimeters i stål och guld, med grå urtavla och utan vare sig sekundvisare eller datum, från en handlare i Tyskland.
Det var ett medvetet val. 37mm är den största Sport Classic från den här tiden och är således den enda som passar min 2000-talsarm. Vidare var stål och guld obligatoriskt då det skänker trollglans utan att priset drar iväg. Samtidigt är det förstås mest 80-talsmässigt!
Den grå tavlan ger en diskret elegans som jag föredrar över svart, vit eller guldfärgad tavla som också erbjöds. Avsaknaden av datumfunktion ger slutligen ett renare och mer sparsmakat intryck som inte stör den vackra tavlan.
Det viktigaste för mig var dock att slippa sekundvisaren. Detta kan låta märkligt, jag skulle inte köpa en mekanisk klocka utan en sådan. Man vill ju se om den går eller har stannat och sedan är det förstås njutbart att skåda det eleganta svepandet över tavlan. Men hos ett kvartsur avskyr jag sekundvisarens fula tickande och nu slipper jag det. Dessutom stannar den inte förrän batteriet är slut, och det tar ju flera år.
Känslan liknar de 80-talsomegor som jag ägt. Gott kvalitetsintryck och påfallande detaljfinish, samtidigt som den är nätt som en gråsparv. Och som så ofta betydligt snyggare än på bild! Det är ett nöje att känna och bara glo på den. Kvartsverket gör den dessutom tunn närmast som ett OLW-chips, vilket är en stor behållning med den här typen av sportig dressklocka från den här tiden.
Den grå urtavlan är elegant som ett middagsbord i Buckingham Palace, men samtidigt asketisk som en häktescell i Baku. Den vackra, tunna länken i stål och guld kompletterar slutligen detta smakliga manssmycke. Det kommer således att förbli en glädje att bära den under Etonskjortärmen på kontoret i höst!
Kända bärare
Det är lätt att hitta kändisar som bär Rolex eller Omega Seamaster. Prinsar, skådisar och ministrar är strösslade med dem. Att hitta en känd person som bär Ebel är betydligt svårare, och att hitta en som bär (eller bar) en Sport Classic är i princip omöjligt. Men jag har hittat två!
Don Johnson, 80-talsstjärnan från Miami Vice, bar en Ebel Sport Classic Chronograph i guld, både i serien och privat. Till skillnad från min Sport Classic är kronografen en mekanisk klocka, med ett urverk från finmärket Zenith.
Ebeln satt ständigt på Sonny Crocketts arm när han tillsammans med kollegan Ricardo Tubbs tampades med Floridas storbus. Ännu ett smart marknadsföringsdrag av Ebel således som ju fick visa upp sin Sport Classic för hela världen på bästa sändningstid.
Shimon Peres var Israels premiärminister och president on-and-off mellan 1977 och 2014 och en av de mer stringenta världsledarna i den moderna historien. Peres bar en Sport Classic i stål och guld under delar av sin karriär.
Elvis Presleys högst extroverta Ebel.
Det enda fotot jag har hittat avslöjar tydligt den distinkta Wave-länken på en åldrad Peres. Och visst är det svårt att hitta ett mer passande ur till honom. En Ebel Sport Classic är aldrig vräkig och lika distingerad som denne diskrete gentleman. Peres dog 2016, 93 år gammal.
En Ebel i solitt guld och med diamanter bars av Elvis Presley under 1970-talet, en klocka han gav bort till sin vän J.D Sumner 1974. Den såldes för runt fem miljoner kronor på auktion i USA 2019. Elvis-Ebeln var visserligen ingen Sport Classic, men det är ändå roligt att han bar en Ebel över huvud taget! Och det visar också vilken status märket innehade på den tiden.
Epilog
Ebel Sport Classic blev en storartad succé för det nobla gamla märket. Den kom i precis rätt tid och var perfekt utförd för sitt uppdrag, att blända det prestigehungriga karriärfolket i västvärldens metropoler.
Modellen fanns länge i Ebels produktportfölj men lades så småningom ned. Det var onekligen ett misstag då en ny Sport Classic återuppstod 2018. Den är ju en så central del av märket och dess image, och det har Ebel slutligen förstått.
Nya Sport Classic mäter numera mer tidsenliga 40mm i herrutförande och saluförs nu även med mekaniskt urverk. Det avslöjas inte av Ebel men jag skulle gissa att det utmärkta ETA 2892-verket tickar där inne. En sådan i stål/guld fås för runt 35 000 kronor. Ett annorlunda men högst smakligt (och ganska prisvärt) val för diskreta gentlemän!
Filip Ericsson
Ja det verkar så!
