Warwian
Cartier
Hej, kompisar!
Jag lovade för ett tag sedan att skriva ett stycke eller två om mina franska torpedbåtskronometrar vilka jag hintat om i Dagens vintageur-tråden.
Även om klockorna som sådana är av högsta tänkbara kvalitet och kopplingen till den franska marinen är uppenbar, så är det ett i det närmaste helt outforskat område. Vanligen tycker jag att denna typ av ur lockar samlare och då även folk till att skriva om dem. Inte minst för att värdet på uren är högt och de är relativt eftertraktade. I brist på annat material, så tog jag på mig att skriva en kortare artikel om klockorna för en förening jag är medlem i. Texten nedan kommer således inom kort att publiceras som en artikel i föreningens tidskrift. Att skriva artikeln var en lång resa genom fransk facklitteratur från sent 1800-tal (bokstavligen) och särskilt den korta delen om testningen var krävande och stundtals helt enormt förvirrande. Jag tror dock att slutresultatet blev rätt OK. Kanske lockar det någon annan till att samla på liknande precisionsur?
Franska torpedbåtskronometrar - Montre Torpilleur
av Warwian
Bakgrund och definitioner
Som svar på tidens tungt bestyckade ytattackfartyg, så kallade slagskepp, nyttjade många länders örloggsflottor i slutet på 1800-talet torpedbåtar. Torpedbåtar var snabbgående och relativt billiga ytattackfartyg vars syfte var att bekämpa fientliga slagskepp på nära håll genom användningen av torpeder.
Fransk torpedbåt Normand 34 Metre type (1890), bild lånad från: http://www.naval-encyclopedia.com/ww1/french-torpedo-boats
I slutet på 1800-talet var behovet av precisionur för den franska marinens torpedbåtar (Torpilleurs) så stort, att särskilda bestämmelser om att påbörja testning av precisionsur specifikt ämnade för torpedbåtar fattades. Denna typ av precisionsur kom främst att kallas "Montre Torpilleur", men också "Chronometre Torpilleur" eller "Montres pour Torpilleurs".
I bestämmelser från 1888, publicerade i franska Revue Chronometrique, står det att läsa att uren skulle vara fransktillverkade och kosta 300 franc. De skulle vidare vara utrustade med sekundvisning, kompensationsbalans och ankargång samt levereras i silverboett och i dubbel trälåda. Likt de fullstora marinkronometrarna skulle de först testas av Service Hydrographique, den franska marinens hydrografiska tjänst. Testningen var ett krav som ställdes av den franska marinen och endast ur som klarat testningen inköptes.
Bestämmelser från 1888
Ovannämnda bestämmelser från 1888 beskriver inte uren i närmare detalj, men det rör sig om Frankrikes motsvarighet till vad som i andra länder benämndes "Chronometre de bord", "Deck Watch" eller "Bordchronometer", alltså större precisionsfickur.
Adolphe Chapiro (1991) beskriver i sin bok La Montre Francaise en "Montre Torpilleur" som ett större precisionsfickur i silver på upp till 60 mm i diameter. Han tydliggör vidare att uren till skillnad från marinkronometrarna har ankargång och inte kronometergång. Franska l'Union Horlogère de France (UHF) (1933) likställer "Montre Torpilleur" med "Chronometre de bord" och beskriver dessa som kronometrar för generell användning av marinen, vilka är 60 mm i diameter och har en sekundär urtavla på 20 mm. Fondation Haute Horlogerie (FHH) (2017) beskriver "Chronometre de bord" som maritima observationsur i fickursformat, vilka är mellan 45 och 65 mm i diameter och ofta benämns som "Montre de Torpilleurs". Trots namnet "Montre Torpilleur" skall det dock poängteras att de med tiden också kom att användas på andra mindre fartyg, såsom minläggare och landstigningsfartyg.
Intressant är att det såväl i bestämmelserna från 1888 som i många definitioner tydliggörs att uren skall vara ankarur. Detta lär bland annat ha sin grund i att vibrationer från motorerna i de små fartygen ledde till problem för kronometergången i marinkronometrarna. Denna problematik ledde exempelvis till en konflikt mellan den tyska kejserliga marinen och den tyska urindustrin. För liknande fartyg i den tyska marinen, så kunde inte tyska kronometermakare vid denna tid tillverka tillräckligt pålitliga och precisa ur. Istället köpte marinen mindre marinkronometrar med ankargång från Ulysse Nardin.
Urens testning av Service Hydrographique
Nedanstående beskrivning är i huvudsak baserad på det ursprungliga regelverket från 1888.
Testningsperioden för torpedbåtskronometrar var två månader (60 dagar). Vid rumstemperatur fick den uppmätta gångavvikelsen inte variera mer än 3 sekunder från en dag till en annan. Skillnaden mellan den högsta och lägsta uppmätta gångavvikelsen vid rumstemperatur under hela testningsperioden fick inte överstiga 4 sekunder (A). Testningen innefattade vidare två temperaturextremer, 0 grader Celsius (C) och 30 grader Celsius (F), där gången inte fick skilja mer än 6 sekunder mot gångavvikelsen vid rumstemperatur. I huvudsak testades uren liggandes, men testningen innefattade också en period på 8 dagar där uren testades stående. Här fick den högst uppmätta avvikelsen ej heller överstiga 4 sekunder. Intressant är att det i regler från 1898-1899 också poängteras att skillnaden i gångavvikelse mellan liggande och stående ej fick överstiga 6 sekunder (P). År 1898-1899 förtydligas också att gångvariationen intefick överstiga 2 sekunder (B).
Definition av testkoefficienter 1898-99.
Värt att poängtera är att testningen också var en tävling där de testade uren rangordnades efter resultat. Syftet med tävlingarna var att främja konkurrens och att driva utvecklingen inom kronometrin framåt. Centralt i jämförelsen av resultat var parametern (N), vilken beräknades genom A + den största av C eller 1/2 F (C är gångavvikelsen vid 30°C och F vid 0°C).
Testningsreglerna kom att revideras med åren. Som synes ovan skiljer sig reglerna från 1898-1899 något från de 1888. År 1906 skedde ytterligare förändringar och många av de tillåtna gränsvärdena kom att ändras. Gränsvärdena för C, F och P ändrades då från 6 till 4 sekunder.
Fram till och med 1911 publicerade Service Hydrographique sammanställningar av de testade torpedbåtskronometrarna varje år i branschtidningen Revue Chronometrique. Troligen var detta också sista året som tävlingarna hölls. Testningen kom istället att tas över av det franska observatoriet i Besancon, där uren testades som första klassen kronometrar. Nämnvärt är att det går att finna exemplar tillverkade tidigare än 1911 som testats av både Service Hydrographique och av observatoriet.
Torpedbåtskronometrarna tillverkades i huvudsak av Frankrikes främsta urmakare, men tävlingarna lockade även många mindre kända urmakare som ville ha chansen att titulera sig Horologer de la Marine - marinens urmakare. Välkända deltagare i tävlingarna var exempelvis Leroy, Rodanet, Legrand, Lefebvre och Thomas. I broschyrer från tillverkaren L. Leroy framgår att 41 tävlingar ägde rum mellan 1889 och 1910. Totalt klarade 455 torpedbåtskronometrar testningen i dessa 41 tävlingar, varav 146 var tillverkade av Leroy.
Av dessa totalt 455 äger jag två kronometrar, vilka kommer att beskrivas nedan.
Legrand nummer 12651
E. Legrand (troligen Eugene), Horloger de la Marine, var verksam i Genève och i Paris. Legrand tog över det välkända företaget Charles Oudin från Paulin Amadee Charpentier år 1894, vilket också inkluderade deras lokaler i det prestigefyllda Palais-Royal i Paris (nummer 51-52). Charles Oudin, grundare till företaget, var elev hos Abraham-Louis Breguet och dog 1840, men företaget levde vidare länge efter detta under olika ledning. I lokalerna i Palais-Royal drev Legrand företaget fram tills 1899 då de istället flyttade till Avenue de l'Opéra nummer 17. Legrand var medlem i den Fransk-Schweiziska kommittén år 1907 där han representerade urtillverkare från östra Paris. Under en tid var han också kassör i Chambre syndicale de l'Horlogerie de Paris. Som medlem i Chambre syndicale de l'Horlogerie de Paris presenterade E. Legrand år 1878 en uppfinning i Revue Chronometrique - ett nytt system för att driva sekundvisaren. Om denna uppfinning faktiskt kom att användas framgår inte.
Vad gäller torpedbåtskronometrar tävlade Legrand med totalt 34 stycken ur (vilka klarade testningen) mellan 1891 och 1905. Under sin tid i Genève tävlade han också med en klocka på observatoriet i Genève (1878-1879).
Legrand nummer 12651.
Mitt exemplar, nummer 12651, är 55 mm i diameter och tillverkad i .900-silver. Nummer 12651 testades år 1892 och kom på 7:e plats bland 52 godkända ur med ett N på 2,67 sekunder. Urverket är baserat på ett 19 linjers LeCoultre-råverk , vilket många av torpedbåtskronometrarna hade. Det har utrustats med Palladium-spiral, 21 stenar (motstenar för bland annat gånghjulet och gånghaken), vargtandsuppdag och balansskruvar i guld. Enligt Frederick James Britten (1898) gav Palladium-spiraler, vilka är tillverkade av en Palladium-legering, två distinkta fördelar över stålspiraler, nämligen att de är rostfria och inte känsliga för magnetism. Vidare argumenterar Britten att spiralerna minskade det sekundära felet, vilket enkelt kan beskrivas som en oönskad topp i kurvan för temperaturkompensationen hos en kompensationsbalans med stålspiral.
Testresultat för Legrand 12651, plats 7.
Urverket i Legrand 12651.
Rodanet nummer 63450
A.H. Rodanet (Auguste Hilaire) 1837-1907, Horologer de la Marine, var verksam i Paris. På sin tid var han en mycket känd urmakare, kronometermakare, författare och officer. Rodanet var även återförsäljare av ur och företaget han drev på Rue Vivienne 36, var Patek Philippes representant i Frankrike. År 1857 fick Rodanet, då 21 år gammal, silvermedalj för en kronometer. Rodanet var vidare grundare och ordförande av den franska urmakarskolan i Paris. Han var ordförande för Chambre syndicale de l'Horlogerie de Paris och redaktör för branschtidningen Revue Chronometrique. Rodanet var också medlem i franska Hederslegionen, Franrikes förnämsta statsorden, och borgmästare för Paris andra arrondissement från 1904 fram till sin död 1907.
A.H. Rodanet, bild lånad från https://watch-wiki.org/
Totalt tillverkade företaget Rodanet 295 ur som testades av Service Hydrographique, vilket inte enbart innefattar torpedbåtskronometrar. Mitt exemplar, nummer 63450, var del av en serie på 11 snarlika torpedbåtskronometrar (63445 till 63456) som testades mellan 1897 och 1898. Vissa i serien testades upp till 3 gånger för att erhålla särskilt goda resultat i marknadsföringssyfte. Nummer 63450 testades år 1897 och kom 21:a plats bland 51 godkända ur med ett N på 3,22 sekunder. Uret är 56 mm i diameter och tillverkat i .925-silver. Urverket är - likt Legranden ovan - baserat på ett 19 linjers LeCoultre-råverk och har utrustats med Palladium-spiral, 21 stenar, vargtandsuppdag och balansskruvar i guld. Det skall nämnas att Palladium-spiraler inte var norm vad gäller torpedbåtskronometar.
Rodanet nummer 63450.
Urverket i Rodanet nummer 63450.
Testresultat för Rodanet 63450, plats 21.
N beräknas genom att ta värdet för A plus det största av C eller 1/2 F, vilket för Rodanet 63450 blir:
A = 1,26, C = 0,89, F = 3,92
1/2 F = 1,96, 1/2 F > C
N = A + 1/2 F
N = 1,26 + 1,96 = 3,22
Nedan följer några närbilder på Rodanet 63450 som min urmakare tagit.
Mystiska tecken kläder insidan av boetten på Rodanet-uret. Kan det vara koordinater?
/Warwian
Jag lovade för ett tag sedan att skriva ett stycke eller två om mina franska torpedbåtskronometrar vilka jag hintat om i Dagens vintageur-tråden.
Även om klockorna som sådana är av högsta tänkbara kvalitet och kopplingen till den franska marinen är uppenbar, så är det ett i det närmaste helt outforskat område. Vanligen tycker jag att denna typ av ur lockar samlare och då även folk till att skriva om dem. Inte minst för att värdet på uren är högt och de är relativt eftertraktade. I brist på annat material, så tog jag på mig att skriva en kortare artikel om klockorna för en förening jag är medlem i. Texten nedan kommer således inom kort att publiceras som en artikel i föreningens tidskrift. Att skriva artikeln var en lång resa genom fransk facklitteratur från sent 1800-tal (bokstavligen) och särskilt den korta delen om testningen var krävande och stundtals helt enormt förvirrande. Jag tror dock att slutresultatet blev rätt OK. Kanske lockar det någon annan till att samla på liknande precisionsur?
Franska torpedbåtskronometrar - Montre Torpilleur
av Warwian
Bakgrund och definitioner
Som svar på tidens tungt bestyckade ytattackfartyg, så kallade slagskepp, nyttjade många länders örloggsflottor i slutet på 1800-talet torpedbåtar. Torpedbåtar var snabbgående och relativt billiga ytattackfartyg vars syfte var att bekämpa fientliga slagskepp på nära håll genom användningen av torpeder.
Fransk torpedbåt Normand 34 Metre type (1890), bild lånad från: http://www.naval-encyclopedia.com/ww1/french-torpedo-boats
I slutet på 1800-talet var behovet av precisionur för den franska marinens torpedbåtar (Torpilleurs) så stort, att särskilda bestämmelser om att påbörja testning av precisionsur specifikt ämnade för torpedbåtar fattades. Denna typ av precisionsur kom främst att kallas "Montre Torpilleur", men också "Chronometre Torpilleur" eller "Montres pour Torpilleurs".
I bestämmelser från 1888, publicerade i franska Revue Chronometrique, står det att läsa att uren skulle vara fransktillverkade och kosta 300 franc. De skulle vidare vara utrustade med sekundvisning, kompensationsbalans och ankargång samt levereras i silverboett och i dubbel trälåda. Likt de fullstora marinkronometrarna skulle de först testas av Service Hydrographique, den franska marinens hydrografiska tjänst. Testningen var ett krav som ställdes av den franska marinen och endast ur som klarat testningen inköptes.
Bestämmelser från 1888
Ovannämnda bestämmelser från 1888 beskriver inte uren i närmare detalj, men det rör sig om Frankrikes motsvarighet till vad som i andra länder benämndes "Chronometre de bord", "Deck Watch" eller "Bordchronometer", alltså större precisionsfickur.
Adolphe Chapiro (1991) beskriver i sin bok La Montre Francaise en "Montre Torpilleur" som ett större precisionsfickur i silver på upp till 60 mm i diameter. Han tydliggör vidare att uren till skillnad från marinkronometrarna har ankargång och inte kronometergång. Franska l'Union Horlogère de France (UHF) (1933) likställer "Montre Torpilleur" med "Chronometre de bord" och beskriver dessa som kronometrar för generell användning av marinen, vilka är 60 mm i diameter och har en sekundär urtavla på 20 mm. Fondation Haute Horlogerie (FHH) (2017) beskriver "Chronometre de bord" som maritima observationsur i fickursformat, vilka är mellan 45 och 65 mm i diameter och ofta benämns som "Montre de Torpilleurs". Trots namnet "Montre Torpilleur" skall det dock poängteras att de med tiden också kom att användas på andra mindre fartyg, såsom minläggare och landstigningsfartyg.
Intressant är att det såväl i bestämmelserna från 1888 som i många definitioner tydliggörs att uren skall vara ankarur. Detta lär bland annat ha sin grund i att vibrationer från motorerna i de små fartygen ledde till problem för kronometergången i marinkronometrarna. Denna problematik ledde exempelvis till en konflikt mellan den tyska kejserliga marinen och den tyska urindustrin. För liknande fartyg i den tyska marinen, så kunde inte tyska kronometermakare vid denna tid tillverka tillräckligt pålitliga och precisa ur. Istället köpte marinen mindre marinkronometrar med ankargång från Ulysse Nardin.
Urens testning av Service Hydrographique
Nedanstående beskrivning är i huvudsak baserad på det ursprungliga regelverket från 1888.
Testningsperioden för torpedbåtskronometrar var två månader (60 dagar). Vid rumstemperatur fick den uppmätta gångavvikelsen inte variera mer än 3 sekunder från en dag till en annan. Skillnaden mellan den högsta och lägsta uppmätta gångavvikelsen vid rumstemperatur under hela testningsperioden fick inte överstiga 4 sekunder (A). Testningen innefattade vidare två temperaturextremer, 0 grader Celsius (C) och 30 grader Celsius (F), där gången inte fick skilja mer än 6 sekunder mot gångavvikelsen vid rumstemperatur. I huvudsak testades uren liggandes, men testningen innefattade också en period på 8 dagar där uren testades stående. Här fick den högst uppmätta avvikelsen ej heller överstiga 4 sekunder. Intressant är att det i regler från 1898-1899 också poängteras att skillnaden i gångavvikelse mellan liggande och stående ej fick överstiga 6 sekunder (P). År 1898-1899 förtydligas också att gångvariationen intefick överstiga 2 sekunder (B).
Definition av testkoefficienter 1898-99.
Värt att poängtera är att testningen också var en tävling där de testade uren rangordnades efter resultat. Syftet med tävlingarna var att främja konkurrens och att driva utvecklingen inom kronometrin framåt. Centralt i jämförelsen av resultat var parametern (N), vilken beräknades genom A + den största av C eller 1/2 F (C är gångavvikelsen vid 30°C och F vid 0°C).
Testningsreglerna kom att revideras med åren. Som synes ovan skiljer sig reglerna från 1898-1899 något från de 1888. År 1906 skedde ytterligare förändringar och många av de tillåtna gränsvärdena kom att ändras. Gränsvärdena för C, F och P ändrades då från 6 till 4 sekunder.
Fram till och med 1911 publicerade Service Hydrographique sammanställningar av de testade torpedbåtskronometrarna varje år i branschtidningen Revue Chronometrique. Troligen var detta också sista året som tävlingarna hölls. Testningen kom istället att tas över av det franska observatoriet i Besancon, där uren testades som första klassen kronometrar. Nämnvärt är att det går att finna exemplar tillverkade tidigare än 1911 som testats av både Service Hydrographique och av observatoriet.
Torpedbåtskronometrarna tillverkades i huvudsak av Frankrikes främsta urmakare, men tävlingarna lockade även många mindre kända urmakare som ville ha chansen att titulera sig Horologer de la Marine - marinens urmakare. Välkända deltagare i tävlingarna var exempelvis Leroy, Rodanet, Legrand, Lefebvre och Thomas. I broschyrer från tillverkaren L. Leroy framgår att 41 tävlingar ägde rum mellan 1889 och 1910. Totalt klarade 455 torpedbåtskronometrar testningen i dessa 41 tävlingar, varav 146 var tillverkade av Leroy.
Av dessa totalt 455 äger jag två kronometrar, vilka kommer att beskrivas nedan.
Legrand nummer 12651
E. Legrand (troligen Eugene), Horloger de la Marine, var verksam i Genève och i Paris. Legrand tog över det välkända företaget Charles Oudin från Paulin Amadee Charpentier år 1894, vilket också inkluderade deras lokaler i det prestigefyllda Palais-Royal i Paris (nummer 51-52). Charles Oudin, grundare till företaget, var elev hos Abraham-Louis Breguet och dog 1840, men företaget levde vidare länge efter detta under olika ledning. I lokalerna i Palais-Royal drev Legrand företaget fram tills 1899 då de istället flyttade till Avenue de l'Opéra nummer 17. Legrand var medlem i den Fransk-Schweiziska kommittén år 1907 där han representerade urtillverkare från östra Paris. Under en tid var han också kassör i Chambre syndicale de l'Horlogerie de Paris. Som medlem i Chambre syndicale de l'Horlogerie de Paris presenterade E. Legrand år 1878 en uppfinning i Revue Chronometrique - ett nytt system för att driva sekundvisaren. Om denna uppfinning faktiskt kom att användas framgår inte.
Vad gäller torpedbåtskronometrar tävlade Legrand med totalt 34 stycken ur (vilka klarade testningen) mellan 1891 och 1905. Under sin tid i Genève tävlade han också med en klocka på observatoriet i Genève (1878-1879).
Legrand nummer 12651.
Mitt exemplar, nummer 12651, är 55 mm i diameter och tillverkad i .900-silver. Nummer 12651 testades år 1892 och kom på 7:e plats bland 52 godkända ur med ett N på 2,67 sekunder. Urverket är baserat på ett 19 linjers LeCoultre-råverk , vilket många av torpedbåtskronometrarna hade. Det har utrustats med Palladium-spiral, 21 stenar (motstenar för bland annat gånghjulet och gånghaken), vargtandsuppdag och balansskruvar i guld. Enligt Frederick James Britten (1898) gav Palladium-spiraler, vilka är tillverkade av en Palladium-legering, två distinkta fördelar över stålspiraler, nämligen att de är rostfria och inte känsliga för magnetism. Vidare argumenterar Britten att spiralerna minskade det sekundära felet, vilket enkelt kan beskrivas som en oönskad topp i kurvan för temperaturkompensationen hos en kompensationsbalans med stålspiral.
Testresultat för Legrand 12651, plats 7.
Urverket i Legrand 12651.
Rodanet nummer 63450
A.H. Rodanet (Auguste Hilaire) 1837-1907, Horologer de la Marine, var verksam i Paris. På sin tid var han en mycket känd urmakare, kronometermakare, författare och officer. Rodanet var även återförsäljare av ur och företaget han drev på Rue Vivienne 36, var Patek Philippes representant i Frankrike. År 1857 fick Rodanet, då 21 år gammal, silvermedalj för en kronometer. Rodanet var vidare grundare och ordförande av den franska urmakarskolan i Paris. Han var ordförande för Chambre syndicale de l'Horlogerie de Paris och redaktör för branschtidningen Revue Chronometrique. Rodanet var också medlem i franska Hederslegionen, Franrikes förnämsta statsorden, och borgmästare för Paris andra arrondissement från 1904 fram till sin död 1907.
A.H. Rodanet, bild lånad från https://watch-wiki.org/
Totalt tillverkade företaget Rodanet 295 ur som testades av Service Hydrographique, vilket inte enbart innefattar torpedbåtskronometrar. Mitt exemplar, nummer 63450, var del av en serie på 11 snarlika torpedbåtskronometrar (63445 till 63456) som testades mellan 1897 och 1898. Vissa i serien testades upp till 3 gånger för att erhålla särskilt goda resultat i marknadsföringssyfte. Nummer 63450 testades år 1897 och kom 21:a plats bland 51 godkända ur med ett N på 3,22 sekunder. Uret är 56 mm i diameter och tillverkat i .925-silver. Urverket är - likt Legranden ovan - baserat på ett 19 linjers LeCoultre-råverk och har utrustats med Palladium-spiral, 21 stenar, vargtandsuppdag och balansskruvar i guld. Det skall nämnas att Palladium-spiraler inte var norm vad gäller torpedbåtskronometar.
Rodanet nummer 63450.
Urverket i Rodanet nummer 63450.
Testresultat för Rodanet 63450, plats 21.
N beräknas genom att ta värdet för A plus det största av C eller 1/2 F, vilket för Rodanet 63450 blir:
A = 1,26, C = 0,89, F = 3,92
1/2 F = 1,96, 1/2 F > C
N = A + 1/2 F
N = 1,26 + 1,96 = 3,22
Nedan följer några närbilder på Rodanet 63450 som min urmakare tagit.
Mystiska tecken kläder insidan av boetten på Rodanet-uret. Kan det vara koordinater?
/Warwian
Senast ändrad:
