Fistface
Friends of KS
Tänkte skriva några intryck efter en månad med min nyköpsklocka. Jag startade ju en tråd om min vånda inför köpet, så jag tänker inte gå genom hela bakgrunden igen. Om du är intresserad kan du läsa här:
https://klocksnack.se/threads/eftertankens-kranka-blekhet-ett-klockköp.34401/
Jag fick en del intressanta synpunkter som kan vara värda att läsa om man som jag velar fram och tillbaka.
Klockmodellen i sig är välkänd på forumet och det finns redan minst en recension, så jag tänker inte rabbla en massa fakta, det här handlar mer om mina tankar och intryck efter köpet. Något som kanske kan var till hjälp för någon annan obeslutsam själ därute. Så det här är väl inte så mycket en recension som en lite filosofisk epilog.
Klockan i fråga är alltså en IWC Ingenieur 323902, den svarta varianten med rhodiumpläterade visare och index. IWC kallar urverket i den för 30110, vilket baseras på ett ETA 2892-A2. Nämner det eftersom det var en av anledningarna till min betänksamhet innan jag bestämde mig.
I efterhand känns det faktiskt konstigt att jag blev tveksam och började nojja över valet. Den här klockan är precis det jag var ute efter; kvalitetskänslan är i topp. Allt känns verkligen gediget, och jag tvekar inte om att den kommer att hålla för att vara min huvudsakliga klocka många år framöver. Tillräckligt många av designdragen är förankrade i IWC:s historia för att den nog ska klara av modets skiftningar. Samtidigt tror jag att klocknördar alltid kommer att kunna se att den är från 2010-talets mitt. Vilket också var en sak jag var ute efter. En tidsmarkör på mer än ett sätt, alltså.
Vad som verkligen växt för mig är spelet mellan de borstade och blankpolerade ytorna. Jag tycker verkligen att den lilla subtila kontrasten förstärker intrycket av ett pansarsäkert bygge. Jag ville verkligen inte ha en blingig klocka, men lite vill man ju att det ska blänka när men lagt ut en busslast pengar på en nyköpsklocka. Vi får se hur ytorna klarar tidens tand och hur det upplevs när de oundvikliga reporna börjar dyka upp.
Jag var tveksam till kronskyddet innan, tyckte att de kunde utelämnat det som på föregångaren 3227, men jag har börjat uppskatta även det. Det ger ett asymetriskt flow som känns skönt. Och om det nu ska föreställa en sportklocka som tål lite tuffare tag, så är det väl trots allt på sin plats.
En annan sak som jag börjat uppskatta är det som inte syns – urverket. Jag var som sagt lite tveksam inför ett ETA-baserat verk i en så här pass dyr klocka. Men det stör mig inte alls, det bidrar snarare till den känsla som jag var ute efter. Jag ville ha en no-nonsense-klocka. En arbetshäst med hög kvalitet. Arbetshäst och no-nonsense. Det låter som ETA 2892 i mina öron.
Så ja – jag är väldigt nöjd med mitt köp en månad senare, och jag tror att det här är det jag var ute efter. Det här är mycket möjligt den klocka som kommer att ligga repig och jävlig i klocklådan den dag jag sätter tofflorna.
Men.
Det brukar komma ett men, eller hur?
Det här klockköpet har gjort något med mig och påverkat mig på ett sätt som jag inte hade räknat med. Jag stirrar ner i lådan med mina kära små mögelur och känner för första gången för att göra en förändring i mitt klockkonsumerande och –användande.
Tidigare har min klockhobby bestått av att jag slumpmässigt sett något som jag gillat, köpt det och eventuellt läst på om vad jag skaffat. Resultatet har varit att jag haft några roliga klockor att växla mellan. Ibland har jag dessutom lärt mig något.
Jag kan inte påstå att jag samlar på klockor – det har inte funnits någon som helst röd tråd. Tidigare så har det liksom bara skett av sig själv när något snyggt eller intressant i överkomlig prisklass dykt upp. Dessutom har jag sällan gett mer än ett par tusenlappar för en klocka. Det hela har varit ett tidsfördriv på nätet och på loppisar som inte karvat allt för stora jack i ekonomin. Innehållet i klocklådan har tidigare bestämts av slumpen, men nu känner jag att jag vill planera. Jag har plötsligt insett att finns vissa klockor/klocktyper som jag "måste" ha. Detta kanske också beror på att jag över huvud taget har nördat ner mig lite djupare i detta träsk de senaste månaderna. Slussdörrarna har liksom öppnats. Självklart är det vintageklockor jag snackar om. En sprillans klocka räcker. Jag är väl ingen slampa, heller?
Så det som har hänt nu, är att jag aktivt börjat leta efter vissa klockor. Eftersom jag inte har obegränsade tillgångar så har jag dessutom skaffat mig ett prioriteringsproblem – vad ska jag jaga härnäst? Ska jag spara ett tag för att köpa någon av de där dyrare som jag är mest sugen på, eller ska jag åderlåta klockkontot för att hämta hem en av de lite billigare som jag också vill ha? Lite skamset ska jag också säga att med det här köpet släppte en mental spärr för vad som är en vettig klockbudget för ett år... Och det upptar fasen så mycket mer tanketid att fundera ut i förväg vad man verkligen vill ha än att bara köpa en 500-kronorsklocka på Tratten.
Så slutsatsen är: Passa er! Det kan gå käpprätt ner i fördärvet när man som loppisdykande gammelursfetishist ger sig på att skaffa en nyköpsklocka. Men om man trots allt ger sig på det så köp en IWC Ingenieur. Det funkar.
https://klocksnack.se/threads/eftertankens-kranka-blekhet-ett-klockköp.34401/
Jag fick en del intressanta synpunkter som kan vara värda att läsa om man som jag velar fram och tillbaka.
Klockmodellen i sig är välkänd på forumet och det finns redan minst en recension, så jag tänker inte rabbla en massa fakta, det här handlar mer om mina tankar och intryck efter köpet. Något som kanske kan var till hjälp för någon annan obeslutsam själ därute. Så det här är väl inte så mycket en recension som en lite filosofisk epilog.
Klockan i fråga är alltså en IWC Ingenieur 323902, den svarta varianten med rhodiumpläterade visare och index. IWC kallar urverket i den för 30110, vilket baseras på ett ETA 2892-A2. Nämner det eftersom det var en av anledningarna till min betänksamhet innan jag bestämde mig.
I efterhand känns det faktiskt konstigt att jag blev tveksam och började nojja över valet. Den här klockan är precis det jag var ute efter; kvalitetskänslan är i topp. Allt känns verkligen gediget, och jag tvekar inte om att den kommer att hålla för att vara min huvudsakliga klocka många år framöver. Tillräckligt många av designdragen är förankrade i IWC:s historia för att den nog ska klara av modets skiftningar. Samtidigt tror jag att klocknördar alltid kommer att kunna se att den är från 2010-talets mitt. Vilket också var en sak jag var ute efter. En tidsmarkör på mer än ett sätt, alltså.
Vad som verkligen växt för mig är spelet mellan de borstade och blankpolerade ytorna. Jag tycker verkligen att den lilla subtila kontrasten förstärker intrycket av ett pansarsäkert bygge. Jag ville verkligen inte ha en blingig klocka, men lite vill man ju att det ska blänka när men lagt ut en busslast pengar på en nyköpsklocka. Vi får se hur ytorna klarar tidens tand och hur det upplevs när de oundvikliga reporna börjar dyka upp.
Jag var tveksam till kronskyddet innan, tyckte att de kunde utelämnat det som på föregångaren 3227, men jag har börjat uppskatta även det. Det ger ett asymetriskt flow som känns skönt. Och om det nu ska föreställa en sportklocka som tål lite tuffare tag, så är det väl trots allt på sin plats.
En annan sak som jag börjat uppskatta är det som inte syns – urverket. Jag var som sagt lite tveksam inför ett ETA-baserat verk i en så här pass dyr klocka. Men det stör mig inte alls, det bidrar snarare till den känsla som jag var ute efter. Jag ville ha en no-nonsense-klocka. En arbetshäst med hög kvalitet. Arbetshäst och no-nonsense. Det låter som ETA 2892 i mina öron.
Så ja – jag är väldigt nöjd med mitt köp en månad senare, och jag tror att det här är det jag var ute efter. Det här är mycket möjligt den klocka som kommer att ligga repig och jävlig i klocklådan den dag jag sätter tofflorna.
Men.
Det brukar komma ett men, eller hur?
Det här klockköpet har gjort något med mig och påverkat mig på ett sätt som jag inte hade räknat med. Jag stirrar ner i lådan med mina kära små mögelur och känner för första gången för att göra en förändring i mitt klockkonsumerande och –användande.
Tidigare har min klockhobby bestått av att jag slumpmässigt sett något som jag gillat, köpt det och eventuellt läst på om vad jag skaffat. Resultatet har varit att jag haft några roliga klockor att växla mellan. Ibland har jag dessutom lärt mig något.
Jag kan inte påstå att jag samlar på klockor – det har inte funnits någon som helst röd tråd. Tidigare så har det liksom bara skett av sig själv när något snyggt eller intressant i överkomlig prisklass dykt upp. Dessutom har jag sällan gett mer än ett par tusenlappar för en klocka. Det hela har varit ett tidsfördriv på nätet och på loppisar som inte karvat allt för stora jack i ekonomin. Innehållet i klocklådan har tidigare bestämts av slumpen, men nu känner jag att jag vill planera. Jag har plötsligt insett att finns vissa klockor/klocktyper som jag "måste" ha. Detta kanske också beror på att jag över huvud taget har nördat ner mig lite djupare i detta träsk de senaste månaderna. Slussdörrarna har liksom öppnats. Självklart är det vintageklockor jag snackar om. En sprillans klocka räcker. Jag är väl ingen slampa, heller?
Så det som har hänt nu, är att jag aktivt börjat leta efter vissa klockor. Eftersom jag inte har obegränsade tillgångar så har jag dessutom skaffat mig ett prioriteringsproblem – vad ska jag jaga härnäst? Ska jag spara ett tag för att köpa någon av de där dyrare som jag är mest sugen på, eller ska jag åderlåta klockkontot för att hämta hem en av de lite billigare som jag också vill ha? Lite skamset ska jag också säga att med det här köpet släppte en mental spärr för vad som är en vettig klockbudget för ett år... Och det upptar fasen så mycket mer tanketid att fundera ut i förväg vad man verkligen vill ha än att bara köpa en 500-kronorsklocka på Tratten.
Så slutsatsen är: Passa er! Det kan gå käpprätt ner i fördärvet när man som loppisdykande gammelursfetishist ger sig på att skaffa en nyköpsklocka. Men om man trots allt ger sig på det så köp en IWC Ingenieur. Det funkar.
