wilsdorf
Omega
Jo....ja....som dom flesta kanske fattar handar inte denna historia om att jag tappat förståndet eller blivit komplett galen. Kanske förresten....om man frågar min fru i den stunden där jag kokar min Montres Militaire (koppar) i saltlösning för att den ska få lite patina så blir nog svaret JA.
Nej....den här historien handlar om klockor. Inte klockor i allmänhet utan om en JLC Reverso Duo i synnerhet. Historien handlar dessutom om att leta efter en eller rättare sagt spåra.
Under förra hösten så lyckades jag komma över ett bra ex, förhandlade pris, betalade och fick hem klockan.
Öppnade boxen och där var den. Fantastisk urtavla och med en historik som är få modeller förunnat. Men.......DEN VAR JU SÅ LITEN! Min bättre hälft log lite när hon fick se den och undslapp sig ett litet 'jo....den var ju.......liten!'.
Men eftersom jag inte har problem med min manlighet så bar jag den med stolthet. Efter ett par veckor så blev det allt mindre handledstid och framåt nyår så var den förpassad till klocklådans kalla mörker.
Och det är i denna stund det händer något och jag har därmed blivit övertygad om att klockor är levande väsen. Dom har känslor! För i denna veva försvinner klockfan. Den lille rackarn har kommit på att han, eller är klockor en hon..kan en klocka rentav vara en hen? Nåväl den har bestämt sig och ska straffa mig för att den blivit utbytt till mer fashionabla släktingar!.
Under de sista veckorna har jag letat, letat och åter letat efter uret. Jag har gått igenom kavajer, kollat i skor, tittat i golfbagen, letat ovanpå skåp, undersökt burkar och lådor samt kollat igenom kyl och frys (kanske är jag galen i alla fall) men.....NADA resultat. Jag har vaknat upp med en briljant ide om var den kan vara och flugit upp ur sängen för att leta. Men åter samma resultat. Ingenting.
Jag hade nu nästan gett upp och förlikat mig med tanken på att jag helt enkelt tappat den på nån resa, förlagt den på nåt bord ute eller nåt annat. Funderade till och med på om en Reverso är för tung för en kråka att flyga iväg med.
Häromkvällen så ringer min fru då jag är iväg och reser med jobbet och hon berättar en story. Den handlar om hur hon på väg hem från jobbet fått en ingivelse och uppenbarelse (nej vi är inte religiösa), öppnat ytterdörren, gått direkt upp till mitt kontor, tagit fram en pall och tittat ovanpå mitt väggur. Där ligger fanskapet.....
Så vad är konklusionen? Inte vet jag men bara det faktum att klockan valde att låta min fru hitta den tror jag betyder att jag för evigt har skapat ett jättelikt ärr i dess klocksjäl. Det betyder säkert också att jag närmaste tiden måste bry mig extra mycket om den och låta den få mycket handledstid vilket jag har lovat mig själv. Men ärret i dess själ vet jag inte hur jag ska hantera. Terapi kanske. Så frågan är....har urmakare psykologi utbildning?
Ledsen för en lång berättelse och tack för att ni orkat läsa!
/Wilsdorf
Nej....den här historien handlar om klockor. Inte klockor i allmänhet utan om en JLC Reverso Duo i synnerhet. Historien handlar dessutom om att leta efter en eller rättare sagt spåra.
Under förra hösten så lyckades jag komma över ett bra ex, förhandlade pris, betalade och fick hem klockan.
Öppnade boxen och där var den. Fantastisk urtavla och med en historik som är få modeller förunnat. Men.......DEN VAR JU SÅ LITEN! Min bättre hälft log lite när hon fick se den och undslapp sig ett litet 'jo....den var ju.......liten!'.
Men eftersom jag inte har problem med min manlighet så bar jag den med stolthet. Efter ett par veckor så blev det allt mindre handledstid och framåt nyår så var den förpassad till klocklådans kalla mörker.
Och det är i denna stund det händer något och jag har därmed blivit övertygad om att klockor är levande väsen. Dom har känslor! För i denna veva försvinner klockfan. Den lille rackarn har kommit på att han, eller är klockor en hon..kan en klocka rentav vara en hen? Nåväl den har bestämt sig och ska straffa mig för att den blivit utbytt till mer fashionabla släktingar!.
Under de sista veckorna har jag letat, letat och åter letat efter uret. Jag har gått igenom kavajer, kollat i skor, tittat i golfbagen, letat ovanpå skåp, undersökt burkar och lådor samt kollat igenom kyl och frys (kanske är jag galen i alla fall) men.....NADA resultat. Jag har vaknat upp med en briljant ide om var den kan vara och flugit upp ur sängen för att leta. Men åter samma resultat. Ingenting.
Jag hade nu nästan gett upp och förlikat mig med tanken på att jag helt enkelt tappat den på nån resa, förlagt den på nåt bord ute eller nåt annat. Funderade till och med på om en Reverso är för tung för en kråka att flyga iväg med.
Häromkvällen så ringer min fru då jag är iväg och reser med jobbet och hon berättar en story. Den handlar om hur hon på väg hem från jobbet fått en ingivelse och uppenbarelse (nej vi är inte religiösa), öppnat ytterdörren, gått direkt upp till mitt kontor, tagit fram en pall och tittat ovanpå mitt väggur. Där ligger fanskapet.....
Så vad är konklusionen? Inte vet jag men bara det faktum att klockan valde att låta min fru hitta den tror jag betyder att jag för evigt har skapat ett jättelikt ärr i dess klocksjäl. Det betyder säkert också att jag närmaste tiden måste bry mig extra mycket om den och låta den få mycket handledstid vilket jag har lovat mig själv. Men ärret i dess själ vet jag inte hur jag ska hantera. Terapi kanske. Så frågan är....har urmakare psykologi utbildning?
Ledsen för en lång berättelse och tack för att ni orkat läsa!
/Wilsdorf
