Jag har haft klockor som intresse tillräckligt länge nu för att inse att det är skillnad på klockor och klockor, och också för att få en känsla för vad jag gillar, och vad jag kan bära upp. Jag har klämt på både datejust (36mm) och datejust ii (40mm), och en hel drös klockor, både större, mindre, dyrare, och (kanske framförallt) billigare. Jag funderar på om det inte är dags att satsa på färre men bättre/finare klockor.
Så har det börjat. Jakten På Den Perfekta Klockan. Jag har länge tittat efter en bra vardagsklocka, och under vägs gång kommit fram till ett par saker - Jag gillar klockor utan kronskydd. Jag nästan kräver standard-luggar, helst 20 eller 22mm. Jag är lite förtjust i dag-visning, och jag tycker det är trevlig med lite färg. Jag har också kommit fram till att jag inte riktigt kan eller vill bära upp en rolex. Trots detta så måste man ju tillstå att de har en del ikoner, och att många andra "rena" klockor känns mycket som rolexkopior.
In kliver Tudor.
Rolex systermärke, som många gånger även de känns som rena (om än sanktionerade) kopior, med lite enklare material, enklare urverk, och en annan logga på tavlan. Men då och då släpper (släppte) de modeller som stod lite mer på egna ben än andra. En vanlig Tudor sub? Inte så spännande. Snowflake? Jösses vilket habegär! För mig var Date+Day jumbo en sådan. Rolex har ingen modell med dagvisning i rostfritt, och de gjorde sina versioner i 36mm. Idag kanske inte "Jumbo" skulle beskriva en 38mm klocka, snarare "midsize", men för mig kändes den ganska perfekt i storlek. Det är en subtil men märkbar skillnad mellan 38 och 36.
Jag försökte intala mig att en svart no-date snowflake, och en blå Date+Day jumbo skulle vara två klockor som kunde täcka alla behov, och dessutom inte kosta mer än vad jag kunde få för mina övriga klockor. Om inte annat var de trygga köp, så det var lätt att testa och sälja vidare om man skulle ångra sig.
Så blev det till slut en blå 7017/0. Jag stötte omedelbart på bandproblem, men eftersom det var 20mm luggar var det inga problem att lösa. Det var en så mångsidig klocka så det funkade bra både med länk, läder eller nato. Orginallänkar var lätta att få tag i, men bisarrt dyra, speciellt i förhållande till klockan. Aftermarket fanns det dock gott om, och även om kvalitén inte var så spännande var det inget som skämde klockan i övrigt.
Eftersom glasringen var slät tyckte jag den gjorde sig allra bäst på oysterlänk. Då var det en lite sportigare vardagsklocka. Jag hittade ett blått krokodilpräglat band som passade galet bra i färg och gav lite samma känsla som de nya DD från Baselworld 2013, liksom ett helt vanligt brunt.
Det här var alltså klockan som skulle ersätta kanske 5 andra i lådan. Det här var också min första riktiga finklocka. Kanske andra om man kan räkna min Oris. Kanske hade jag ännu ingen riktig finklocka.
Men fin var den. Bra storlek, bra utseende, bra märke, bra anor. Bra kvalitet. Jag kan inte komma på nånting dåligt om den här klockan. Den råkade också vara i bra skick, även om det inte var något samlarexemplar. Allra roligast, och det här tror jag den delar med alla DJ och DD, och många andra klockor från samma era, är att bottens tjocklek utgjorde mindre än hälften av klockans totala höjd. Resten var baklock, glasring, och framförallt glas.
Det är lite svårt att sätta fingret på exakt vad det var som inte klickade. Den var väldigt trevlig att äga, men det var sällan jag valde den framför andra när jag skulle välja en klocka på morgnarna. Varje gång jag tänkte att jag skulle sälja den, så tog jag upp den, tittade på den, och sen la tillbaka den, tryggt förvissad om att den skulle vara kvar för evigt. Till slut blev det bara för mycket pengar att ha låst i en klocka, och den fick gå. Men det var en mycket trevlig bekantskap, och kanske har jag den igen längre fram.
Jakten fortsätter.
Så har det börjat. Jakten På Den Perfekta Klockan. Jag har länge tittat efter en bra vardagsklocka, och under vägs gång kommit fram till ett par saker - Jag gillar klockor utan kronskydd. Jag nästan kräver standard-luggar, helst 20 eller 22mm. Jag är lite förtjust i dag-visning, och jag tycker det är trevlig med lite färg. Jag har också kommit fram till att jag inte riktigt kan eller vill bära upp en rolex. Trots detta så måste man ju tillstå att de har en del ikoner, och att många andra "rena" klockor känns mycket som rolexkopior.
In kliver Tudor.
Rolex systermärke, som många gånger även de känns som rena (om än sanktionerade) kopior, med lite enklare material, enklare urverk, och en annan logga på tavlan. Men då och då släpper (släppte) de modeller som stod lite mer på egna ben än andra. En vanlig Tudor sub? Inte så spännande. Snowflake? Jösses vilket habegär! För mig var Date+Day jumbo en sådan. Rolex har ingen modell med dagvisning i rostfritt, och de gjorde sina versioner i 36mm. Idag kanske inte "Jumbo" skulle beskriva en 38mm klocka, snarare "midsize", men för mig kändes den ganska perfekt i storlek. Det är en subtil men märkbar skillnad mellan 38 och 36.
Jag försökte intala mig att en svart no-date snowflake, och en blå Date+Day jumbo skulle vara två klockor som kunde täcka alla behov, och dessutom inte kosta mer än vad jag kunde få för mina övriga klockor. Om inte annat var de trygga köp, så det var lätt att testa och sälja vidare om man skulle ångra sig.
Så blev det till slut en blå 7017/0. Jag stötte omedelbart på bandproblem, men eftersom det var 20mm luggar var det inga problem att lösa. Det var en så mångsidig klocka så det funkade bra både med länk, läder eller nato. Orginallänkar var lätta att få tag i, men bisarrt dyra, speciellt i förhållande till klockan. Aftermarket fanns det dock gott om, och även om kvalitén inte var så spännande var det inget som skämde klockan i övrigt.
Eftersom glasringen var slät tyckte jag den gjorde sig allra bäst på oysterlänk. Då var det en lite sportigare vardagsklocka. Jag hittade ett blått krokodilpräglat band som passade galet bra i färg och gav lite samma känsla som de nya DD från Baselworld 2013, liksom ett helt vanligt brunt.
Det här var alltså klockan som skulle ersätta kanske 5 andra i lådan. Det här var också min första riktiga finklocka. Kanske andra om man kan räkna min Oris. Kanske hade jag ännu ingen riktig finklocka.
Men fin var den. Bra storlek, bra utseende, bra märke, bra anor. Bra kvalitet. Jag kan inte komma på nånting dåligt om den här klockan. Den råkade också vara i bra skick, även om det inte var något samlarexemplar. Allra roligast, och det här tror jag den delar med alla DJ och DD, och många andra klockor från samma era, är att bottens tjocklek utgjorde mindre än hälften av klockans totala höjd. Resten var baklock, glasring, och framförallt glas.
Det är lite svårt att sätta fingret på exakt vad det var som inte klickade. Den var väldigt trevlig att äga, men det var sällan jag valde den framför andra när jag skulle välja en klocka på morgnarna. Varje gång jag tänkte att jag skulle sälja den, så tog jag upp den, tittade på den, och sen la tillbaka den, tryggt förvissad om att den skulle vara kvar för evigt. Till slut blev det bara för mycket pengar att ha låst i en klocka, och den fick gå. Men det var en mycket trevlig bekantskap, och kanske har jag den igen längre fram.
Jakten fortsätter.