Efter en längre period av att mer eller mindre köpa det jag föll för och i viss mån försöka fylla luckorna i klockhögen gjorde jag ett litet försök att minska och "toppa" samlingen. Jag kommer nog aldrig att bli en OWG, men jag skulle kanske kunna klara mig på 3-4 klockor? En beater, en eller två vardagsklockor, och en dress?
Jag hade sedan tidigare en Stowa Seatime som gjorde sig bra som beater, en Oris Chronoris som jag tycker om som vardagsklocka, och så en Tissot Visodate Heritage som dressare. Inget fel på den alls, men den köptes under en period då jag var väldigt förtjust i dag-visning, och i och med att jag använder andra klockor mycket mer så blir det lite omständigt att ställa dag och datum varje gång den ska användas. 2836 är kanske inte heller det festligaste urverket, och det bidrar till att klockan blir ganska tjock. Här fanns det alltså utrymme att förbättra.
En klocka som hade förekommit en del på K&S och förblivit osåld var en Union Noramis. Varför har jag ingen aning om. Jag kan tänka mig att texten "Glashütte" på tavlan gjorde att några drog öronen åt sig, då det inte var frågan om en Glashütte original. Som de flesta vet är Glashütte en ort som även härbärgerar Nomos, som även de skyltar med Glashütte i sitt namn. Kanske inte lika framträdande, och de är kanske mer kända på egna ben. Union är en del av Swatch group i samma segment som rado och longines, men segmentet under Glashütte original. De har mig veterligen ingen återförsäljare i Sverige, men det rör sig om en klocka i 20kkr-klassen, med ett 2892-baserat verk och tycktes mig väldigt prisvärd även för sitt listpris. Klockor från logines, rado och tudor i samma prisklass har ofta 2824-baserade verk, och klockor från till exempel IWC med 2892, kostar mer än det dubbla. Det här verkade alltså vara löjligt billigt för en väldigt fin klocka i nyskick. Den hade också det jag letade efter - ingen dag eller datum, och ingen sekundvisare. Med 40mm var den dessutom samma storlek som min Visodate. Det kändes som en given ersättare.
Att det var frågan om en fin klocka var helt uppenbart när jag väl fick den i handen. Små detaljer som det lasergraverade serienumret på bandhornet, finishen på viklåset, och visarna var helt lysande. Jag gillade att tavlan var svagt välvd, vilket gav en behaglig vintage-känsla. Safirglaset var också svagt välvt, tillräckligt mycket för att kännas betydligt lyxigare än platt, och tillräckligt lite för att inte kännas tillgjort. Det var dessutom antireflexbehandlat på båda sidor, vilket gjorde att det för det mesta var helt osynligt. Helt.
Lite festligt och ovanligt var att klockan var vattentät till 100m. Det skulle den aldrig utsättas för, men det känns bra att veta. De flesta dressklockor är klassade till 30 eller 50m, vilket brukar betyda att man helst ska ta av sig klockan innan man nyser för att den inte ska ta skada. Med 100m går det bra att titta på ett vattenglas, till och med en längre stund, utan att vara orolig.
Kvaliteten i övrigt var, jämfört med mina andra erkänt ganska billiga klockor, i en liga för sig. Urverket var som smör i uppdraget, och skillnaden mellan 2892 och 2824 var högst påtaglig.
Jag skulle säga att klockan var näst intill fulländad. Min enda invändning var storleken. Trots att den var 40mm, så upplevde jag den som väldigt stor. Det hade nog inte varit så farligt, men jag har väldigt klena handleder, så det såg lite extremt ut. Min visodate var som sagt också 40mm, men dels var boetten lite fasad, och så var glasringen bredare vilket gjorde tavlan betydligt mindre än på Unionen. Jag skulle säga att Unionen bar mer som 42mm, och kändes nästan identisk med en Omega AT 41,5mm jag testade.
Sen var det inte bara hur den bar. Eftersom verket är betydligt mindre, så hade nog baksidan vunnit på att botten var något mindre. Glaset hade dessutom gjorts mindre än verket, vilket förstärkte intrycket. Inget unikt här, då jag upplever att många klockor lider lite av att urverket är litet i förhållande till klockan. Men även om jag är lite fäst vid klockbaksidor så är det så klart inte allt. Framsidan hade dock också vunnit på att göras lite mindre. Visarna var av en bra längd, men för mig hade det känts mer balanserat om tavlan hade gjorts en skitaning mindre, och index, eller i alla fall minutmarkeringarna, flyttats in ytterligare lite.
Som helhet var klockan mycket nära att bli kvar, och det är klockor som den här som gör att jag önskar att jag hade en aning grövre handleder. Nu blev det Tissoten som fick stanna, och den här som fick gå. Jag hoppas att den gjort näste man glad, för det är sannerligen en fin klocka. I det här fallet dessutom till ett smärtsamt bra pris.
Men för min del går jakten vidare.
Jag hade sedan tidigare en Stowa Seatime som gjorde sig bra som beater, en Oris Chronoris som jag tycker om som vardagsklocka, och så en Tissot Visodate Heritage som dressare. Inget fel på den alls, men den köptes under en period då jag var väldigt förtjust i dag-visning, och i och med att jag använder andra klockor mycket mer så blir det lite omständigt att ställa dag och datum varje gång den ska användas. 2836 är kanske inte heller det festligaste urverket, och det bidrar till att klockan blir ganska tjock. Här fanns det alltså utrymme att förbättra.
En klocka som hade förekommit en del på K&S och förblivit osåld var en Union Noramis. Varför har jag ingen aning om. Jag kan tänka mig att texten "Glashütte" på tavlan gjorde att några drog öronen åt sig, då det inte var frågan om en Glashütte original. Som de flesta vet är Glashütte en ort som även härbärgerar Nomos, som även de skyltar med Glashütte i sitt namn. Kanske inte lika framträdande, och de är kanske mer kända på egna ben. Union är en del av Swatch group i samma segment som rado och longines, men segmentet under Glashütte original. De har mig veterligen ingen återförsäljare i Sverige, men det rör sig om en klocka i 20kkr-klassen, med ett 2892-baserat verk och tycktes mig väldigt prisvärd även för sitt listpris. Klockor från logines, rado och tudor i samma prisklass har ofta 2824-baserade verk, och klockor från till exempel IWC med 2892, kostar mer än det dubbla. Det här verkade alltså vara löjligt billigt för en väldigt fin klocka i nyskick. Den hade också det jag letade efter - ingen dag eller datum, och ingen sekundvisare. Med 40mm var den dessutom samma storlek som min Visodate. Det kändes som en given ersättare.
Att det var frågan om en fin klocka var helt uppenbart när jag väl fick den i handen. Små detaljer som det lasergraverade serienumret på bandhornet, finishen på viklåset, och visarna var helt lysande. Jag gillade att tavlan var svagt välvd, vilket gav en behaglig vintage-känsla. Safirglaset var också svagt välvt, tillräckligt mycket för att kännas betydligt lyxigare än platt, och tillräckligt lite för att inte kännas tillgjort. Det var dessutom antireflexbehandlat på båda sidor, vilket gjorde att det för det mesta var helt osynligt. Helt.
Lite festligt och ovanligt var att klockan var vattentät till 100m. Det skulle den aldrig utsättas för, men det känns bra att veta. De flesta dressklockor är klassade till 30 eller 50m, vilket brukar betyda att man helst ska ta av sig klockan innan man nyser för att den inte ska ta skada. Med 100m går det bra att titta på ett vattenglas, till och med en längre stund, utan att vara orolig.
Kvaliteten i övrigt var, jämfört med mina andra erkänt ganska billiga klockor, i en liga för sig. Urverket var som smör i uppdraget, och skillnaden mellan 2892 och 2824 var högst påtaglig.
Jag skulle säga att klockan var näst intill fulländad. Min enda invändning var storleken. Trots att den var 40mm, så upplevde jag den som väldigt stor. Det hade nog inte varit så farligt, men jag har väldigt klena handleder, så det såg lite extremt ut. Min visodate var som sagt också 40mm, men dels var boetten lite fasad, och så var glasringen bredare vilket gjorde tavlan betydligt mindre än på Unionen. Jag skulle säga att Unionen bar mer som 42mm, och kändes nästan identisk med en Omega AT 41,5mm jag testade.
Sen var det inte bara hur den bar. Eftersom verket är betydligt mindre, så hade nog baksidan vunnit på att botten var något mindre. Glaset hade dessutom gjorts mindre än verket, vilket förstärkte intrycket. Inget unikt här, då jag upplever att många klockor lider lite av att urverket är litet i förhållande till klockan. Men även om jag är lite fäst vid klockbaksidor så är det så klart inte allt. Framsidan hade dock också vunnit på att göras lite mindre. Visarna var av en bra längd, men för mig hade det känts mer balanserat om tavlan hade gjorts en skitaning mindre, och index, eller i alla fall minutmarkeringarna, flyttats in ytterligare lite.
Som helhet var klockan mycket nära att bli kvar, och det är klockor som den här som gör att jag önskar att jag hade en aning grövre handleder. Nu blev det Tissoten som fick stanna, och den här som fick gå. Jag hoppas att den gjort näste man glad, för det är sannerligen en fin klocka. I det här fallet dessutom till ett smärtsamt bra pris.
Men för min del går jakten vidare.
