Lucidor
Breitling
Den här klockan är en sovjetisk Kirova typ-59 kronograf från 1947. Den representerar en blandning av tysk- och rysk teknikhistoria.
Modellen har sina rötter i tyska Urofa-Ufag som grundades 1926. Urofa (Uhren Rohwerke Fabrik Glashütte AG), gjorde Ébauche; den andra, Ufag (Uhrenfabrik Glashütte AG), tillverkade färdiga klockor. Varumärket de skapat för klockorna var Tutima, från det latinska ordet Tutus, som betyder "trygg" eller "skyddad". När andra världskriget kom lade det tyska flygvapnet, Luftwaffe, en beställning till Urofa-Ufag på en pilotklocka.
Klockan som kom att kallas «Flieger Chronograph» var klar 1941. Den innehöll verket Urofa kaliber 59 med ett 30-minuters register och liten sekundvisare. Den har 17 rubiner och tickar med frekvensen 18000 slag per timme. Klockan har en flyback komplikation, vilket innebär att när kronografen är igång, så gör ett momentant tryck på den nedre knappen att kronografen återställs men fortsätta att gå. Den har en boett i förnicklad mässing, skruvat bakstycke, räfflad vridring och ett välvt glas i akryl. Den är 39mm i diameter exklusive krona, 13 mm tjock, och är 20mm mellan bandhornen. Klockan mötte arméns specifikationer på ett fel på högst -3/+12 sekunder per dag i genomsnitt inom ett temperaturområde från -10 till +40 grader Celsius. Det är mycket bra för en mekanisk kronograf även idag. Även om t.ex. COSC stipulerar ett något mindre fel på -4/+6 sekunder så är temperaturintervallet också snällare: -8 till +38 grader C.
Mellan 1941 och 1945 levererade Urofa-Ufag cirka 30000 av dessa klockor till det tyska flygvapnet. Det visade sig vara de sista klockorna som gruppen Glashütte någonsin gjorde i den dåvarande konstellationen. Under våren 1945, när den tyska armén var nästintill besegrade, upphörde produktionen. De allierade delade Tyskland i fyra efterkrigszoner. Delstaten Sachsen, som inkluderade Glashütte, var en del av den sovjetiska ockupationszonen. Ryssarna var imponerade av vad de fann i Glashütte, och konfiskerade helt sonika designen, återstående delar och maskiner för produktion av klockan, som krigsskadestånd. Det löpande bandet demonterades och transporterades till Moskva där den installeras i fabriken som nyligen bytt namn till «Moskvas första urfabrik».
Från och med 1947 producerade man Tutima-Urofa kronografer med originaldelar från Glashütte, men med en moskva-signerad urtavla och en rysktillverkad boett. Från 1949 var de konfiskerade tyska maskinerna slutligen i drift och ett litet antal typ-59 kronografer tillverkades med delar helt från Moskva. År 1951 bytte man till en annan design av boetten med platta tryckknappar och en vit urtavla. Mot slutet av 1951 upphörde dock tillverkningen. Det har debatterats om varför; de flesta verkar överens om att den avbröts eftersom klockan var alltför dyr att tillverka och hade en hög underhållskostnad. Man får betänka att i Sovjet värdesatte man egenskaper som enkelhet och robusthet och denna kaliber var nog för komplicerad och ömtålig.
Klockan jag har här är en tidig produktion från Moskva. Den har ett tyskt urverk och rysktillverkad boett och urtavla. Man kan se detta eftersom urverken från 1947 är byggda från tyska delar och varken signerade eller daterade. Just denna klocka har sekundvisare och registervisare som skiljer sig något från det som var typiskt, men det är inte så konstigt eftersom dessa klockor ursprungligen tillverkades av hopplockade delar. Vad som mest förbryllar experter jag pratat med är det åttakantiga bakstycket. Men även om det är ovanligt så är det fortfarande autentiskt; man kan bl.a hitta ett exempel i Konrad Knirims bok om militära klockor. Det finns många moderna reproduktioner, men man kan lätt identifiera ett original Urofa 59 genom den asymmetriska arrangemanget av knappar. Jag känner inte till någon annat urverk med denna speciella konfiguration.
Urtavlan har en rysk logotyp, annars är alla delar tysktillverkade
Här ser man tydligt det asymmetriska arrangemanget av tryckknapparna
Bakstycket är udda med sin åttakantiga form
Urverket saknar märkning frånsett ett nummer på en av bryggorna
Det vita varianten med en annan boett gjordes endast under det sista tillverkningsåret och är mycket sällsynt
Modellen har sina rötter i tyska Urofa-Ufag som grundades 1926. Urofa (Uhren Rohwerke Fabrik Glashütte AG), gjorde Ébauche; den andra, Ufag (Uhrenfabrik Glashütte AG), tillverkade färdiga klockor. Varumärket de skapat för klockorna var Tutima, från det latinska ordet Tutus, som betyder "trygg" eller "skyddad". När andra världskriget kom lade det tyska flygvapnet, Luftwaffe, en beställning till Urofa-Ufag på en pilotklocka.
Klockan som kom att kallas «Flieger Chronograph» var klar 1941. Den innehöll verket Urofa kaliber 59 med ett 30-minuters register och liten sekundvisare. Den har 17 rubiner och tickar med frekvensen 18000 slag per timme. Klockan har en flyback komplikation, vilket innebär att när kronografen är igång, så gör ett momentant tryck på den nedre knappen att kronografen återställs men fortsätta att gå. Den har en boett i förnicklad mässing, skruvat bakstycke, räfflad vridring och ett välvt glas i akryl. Den är 39mm i diameter exklusive krona, 13 mm tjock, och är 20mm mellan bandhornen. Klockan mötte arméns specifikationer på ett fel på högst -3/+12 sekunder per dag i genomsnitt inom ett temperaturområde från -10 till +40 grader Celsius. Det är mycket bra för en mekanisk kronograf även idag. Även om t.ex. COSC stipulerar ett något mindre fel på -4/+6 sekunder så är temperaturintervallet också snällare: -8 till +38 grader C.
Mellan 1941 och 1945 levererade Urofa-Ufag cirka 30000 av dessa klockor till det tyska flygvapnet. Det visade sig vara de sista klockorna som gruppen Glashütte någonsin gjorde i den dåvarande konstellationen. Under våren 1945, när den tyska armén var nästintill besegrade, upphörde produktionen. De allierade delade Tyskland i fyra efterkrigszoner. Delstaten Sachsen, som inkluderade Glashütte, var en del av den sovjetiska ockupationszonen. Ryssarna var imponerade av vad de fann i Glashütte, och konfiskerade helt sonika designen, återstående delar och maskiner för produktion av klockan, som krigsskadestånd. Det löpande bandet demonterades och transporterades till Moskva där den installeras i fabriken som nyligen bytt namn till «Moskvas första urfabrik».
Från och med 1947 producerade man Tutima-Urofa kronografer med originaldelar från Glashütte, men med en moskva-signerad urtavla och en rysktillverkad boett. Från 1949 var de konfiskerade tyska maskinerna slutligen i drift och ett litet antal typ-59 kronografer tillverkades med delar helt från Moskva. År 1951 bytte man till en annan design av boetten med platta tryckknappar och en vit urtavla. Mot slutet av 1951 upphörde dock tillverkningen. Det har debatterats om varför; de flesta verkar överens om att den avbröts eftersom klockan var alltför dyr att tillverka och hade en hög underhållskostnad. Man får betänka att i Sovjet värdesatte man egenskaper som enkelhet och robusthet och denna kaliber var nog för komplicerad och ömtålig.
Klockan jag har här är en tidig produktion från Moskva. Den har ett tyskt urverk och rysktillverkad boett och urtavla. Man kan se detta eftersom urverken från 1947 är byggda från tyska delar och varken signerade eller daterade. Just denna klocka har sekundvisare och registervisare som skiljer sig något från det som var typiskt, men det är inte så konstigt eftersom dessa klockor ursprungligen tillverkades av hopplockade delar. Vad som mest förbryllar experter jag pratat med är det åttakantiga bakstycket. Men även om det är ovanligt så är det fortfarande autentiskt; man kan bl.a hitta ett exempel i Konrad Knirims bok om militära klockor. Det finns många moderna reproduktioner, men man kan lätt identifiera ett original Urofa 59 genom den asymmetriska arrangemanget av knappar. Jag känner inte till någon annat urverk med denna speciella konfiguration.
Urtavlan har en rysk logotyp, annars är alla delar tysktillverkade
Här ser man tydligt det asymmetriska arrangemanget av tryckknapparna
Bakstycket är udda med sin åttakantiga form
Urverket saknar märkning frånsett ett nummer på en av bryggorna
Det vita varianten med en annan boett gjordes endast under det sista tillverkningsåret och är mycket sällsynt
