Förhoppningsvis är jag inte helt ute och cyklar när jag skapar en egen tråd för detta. Tråden kommer handla om rätt tunga grejer men kommer att belysa hur ett intresse eller hobby kan vara räddningen. Och det är precis vad Klocksnack och klockor har varit för mig.
I enlighet med Movember så tänkte jag berätta om när jag fick testikelcancer för ungefär ett år sedan. Testikelcancer är den vanligaste sjukdomen bland unga män och har ofta en mycket god prognos om man hittar den tidigt. Läs gärna mer på Cancerfonden. Att skriva detta är psykologiskt förlösande för mig men jag vill även uppmana er till att ha en extra bra koll på era kroppar – säkerheten före osäkerheten.
I juni 2021 så kände jag ett krypande obehag i min högra testikel under en bänkpressövning. Vid tillfället så bodde vi väldigt nära Akuten på Södermalm och det var ett lätt beslut att ta promenaden till sjukhuset. Efter sex timmar så undersökes jag av en läkare som konstaterade att det inte var något att oroa sig för. Jag som arbetar med läkemedel och vård, kände mig rätt trygg i att kräva mer undersökning och bad om ett ultraljud vilket jag beviljades. Undersökningen skedde redan morgonen efter och det tog knappt 10 sekunder innan det konstaterades att något inte stod helt rätt till. Klev en trappa upp till urologen och fick träffa en fantastisk läkare som gav mig det fruktansvärda beskedet – ”Du har testikelcancer”.
Redan då fick jag informationen om att prognosen var mycket god, att det inte skulle påverka min förmåga att skaffa barn och att vi mest troligen har fångat den tidigt. På mycket kort tid så bokades det in tillfällen för mig att frysa ner spermier samt ett operationstillfälle. ”Donationerna” var bland det värsta jag har varit med om i hela mitt liv. Kombinationen av vetskapen att man har något ondsklefult i sig samt den värsta prestationsångesten någonsin gjorde det till en ordentlig helvete.
Operationen gick bra och biopsin visade att jag hade den ”snällare” varianten vilket betydde att jag egentligen bara behövde ta en dos kemoterapi i förebyggande syfte. Jag hade inte heller några tecken på spridning vilket var en stor ljusglimt i mörket.
Det var först när jag var fysiskt tillbaka som det psykologiska traumat slog mig. Sedan augusti har jag levt med mycket stor dödsgångest, smärtor i kvarvarande testikel (den jobbar som fan) och en rätt bitter syn på livet. Sömnen har länge varit åt helvete också. Mycket är bra, kroppen funkar som den skall (testosteron etc) och jag har en stöttande familj och vänskapskret, men det är verkligen huvudet som har taigt stryck.
Men det är där klockor har kommit till stor räddning. Under min återhämtningsperiod när jag knappt kunde gå eller klä mig själv, så låg jag i sängen med sidenkalsonger och min klocka. Tack vare klockan så kände jag mig ändå någorlunda ”put together” och det gav mig ett självförtroende att ta mig genom dagarna. När sömnen sket eller ångestattackerna anlände så kunde jag ta en snackis på Klocksnack och spekulera om nästa Tudor släpp eller hur liten Cartier man faktiskt kan bära och för en stund må lite bättre. Ångesten med mina halvmånaders check-ups byttes ut mot förväntans nivån för när nästa klocka skulle anlända. Besök i klockbutiker gav mig en oas där jag fick fokusera och diskutera något som var helt orelaterat till min sjukdom (Krons och Robs <3).
Möjligheten för mig att bryta ett mörk tankemönster med något som faktiskt är rätt oviktigt men rätt kul har gett mig möjligheten att ta mig till en position i livet som är mycket bättre. Naturligtvis har psykolgisk hjälp och mycket träning var bidragande. Är jag fortfarande rädd? Konstant. Mår jag dåligt hela tiden? Nej. Har jag framtidstro igen? Absolut. Och det är på tiden.
Så det är egentligen vad jag ville säga – tack KS för att ni har, omedvetet, hjälpt mig genom en fruktansvärd situation.
Kolla bollarna.
Bild på mig dagen efter operationen. Sidenkalsonger och min Exp1.
I enlighet med Movember så tänkte jag berätta om när jag fick testikelcancer för ungefär ett år sedan. Testikelcancer är den vanligaste sjukdomen bland unga män och har ofta en mycket god prognos om man hittar den tidigt. Läs gärna mer på Cancerfonden. Att skriva detta är psykologiskt förlösande för mig men jag vill även uppmana er till att ha en extra bra koll på era kroppar – säkerheten före osäkerheten.
I juni 2021 så kände jag ett krypande obehag i min högra testikel under en bänkpressövning. Vid tillfället så bodde vi väldigt nära Akuten på Södermalm och det var ett lätt beslut att ta promenaden till sjukhuset. Efter sex timmar så undersökes jag av en läkare som konstaterade att det inte var något att oroa sig för. Jag som arbetar med läkemedel och vård, kände mig rätt trygg i att kräva mer undersökning och bad om ett ultraljud vilket jag beviljades. Undersökningen skedde redan morgonen efter och det tog knappt 10 sekunder innan det konstaterades att något inte stod helt rätt till. Klev en trappa upp till urologen och fick träffa en fantastisk läkare som gav mig det fruktansvärda beskedet – ”Du har testikelcancer”.
Redan då fick jag informationen om att prognosen var mycket god, att det inte skulle påverka min förmåga att skaffa barn och att vi mest troligen har fångat den tidigt. På mycket kort tid så bokades det in tillfällen för mig att frysa ner spermier samt ett operationstillfälle. ”Donationerna” var bland det värsta jag har varit med om i hela mitt liv. Kombinationen av vetskapen att man har något ondsklefult i sig samt den värsta prestationsångesten någonsin gjorde det till en ordentlig helvete.
Operationen gick bra och biopsin visade att jag hade den ”snällare” varianten vilket betydde att jag egentligen bara behövde ta en dos kemoterapi i förebyggande syfte. Jag hade inte heller några tecken på spridning vilket var en stor ljusglimt i mörket.
Det var först när jag var fysiskt tillbaka som det psykologiska traumat slog mig. Sedan augusti har jag levt med mycket stor dödsgångest, smärtor i kvarvarande testikel (den jobbar som fan) och en rätt bitter syn på livet. Sömnen har länge varit åt helvete också. Mycket är bra, kroppen funkar som den skall (testosteron etc) och jag har en stöttande familj och vänskapskret, men det är verkligen huvudet som har taigt stryck.
Men det är där klockor har kommit till stor räddning. Under min återhämtningsperiod när jag knappt kunde gå eller klä mig själv, så låg jag i sängen med sidenkalsonger och min klocka. Tack vare klockan så kände jag mig ändå någorlunda ”put together” och det gav mig ett självförtroende att ta mig genom dagarna. När sömnen sket eller ångestattackerna anlände så kunde jag ta en snackis på Klocksnack och spekulera om nästa Tudor släpp eller hur liten Cartier man faktiskt kan bära och för en stund må lite bättre. Ångesten med mina halvmånaders check-ups byttes ut mot förväntans nivån för när nästa klocka skulle anlända. Besök i klockbutiker gav mig en oas där jag fick fokusera och diskutera något som var helt orelaterat till min sjukdom (Krons och Robs <3).
Möjligheten för mig att bryta ett mörk tankemönster med något som faktiskt är rätt oviktigt men rätt kul har gett mig möjligheten att ta mig till en position i livet som är mycket bättre. Naturligtvis har psykolgisk hjälp och mycket träning var bidragande. Är jag fortfarande rädd? Konstant. Mår jag dåligt hela tiden? Nej. Har jag framtidstro igen? Absolut. Och det är på tiden.
Så det är egentligen vad jag ville säga – tack KS för att ni har, omedvetet, hjälpt mig genom en fruktansvärd situation.
Kolla bollarna.
Bild på mig dagen efter operationen. Sidenkalsonger och min Exp1.
Senast ändrad:
