Jag gillar inte riktigt vintage. Jag gillar att veta att det finns reservdelar om det skulle behövas, och att allt slitage är mitt eget. Men eftersom jag dras till det lite mer udda, och gillar när det är en smula färg så är det ändå 70-talarna som jag fastnar vid. Där fanns också en lekfullhet när det gäller design och komplikationer som inte riktigt finns idag. Eller så finns det det, bara att när man tittar tillbaka på klockor som spänner två decennier så finns såklart mer att välja på än vad man hittar på tillverkarnas hemsidor idag.
Hursomhelst.
En klocka som tilltalade mig starkt såg jag först i en "dagens klocka" tråd, och när den dök upp som ett bytesförslag i en säljesannons några månader senare så var jag tvungen att fråga om den var till salu. Efter lite förhandling så satt den till slut på min handled. En Tissot Seastar Navigator T.12 från 1969.
Med sin tvåfärgade tavla och dubbla kronor är den omedelbart iögonfallande utan att sticka ut för mycket. Blått är diskret och enkelt att matcha utan att bli för tråkigt. Den orangea sekundvisaren ger en liten liten extra färgklick och ett lite sportigt intryck. Något jag märkt först i efterhand är att jag av någon anledning tycks dras lite till den här boettformen också. Jag vet inte hur det kommer sig, men en vacker dag insåg jag att alla mina klockor såg ungefär likadana ut, tonneau-case med samma fasade bandhorn.
Personligen har jag också en liten fäbless för klockbaksidor. Det är också lite svårt att förklara, men jag hoppas att jag inte är ensam. Eller så hoppas jag att jag är det. Jag har inte riktigt bestämt mig. Det är inte bara baksidan, såklart, men det finns klockor som jag har sålt för att de har så ful baksida, och det finns klockor som jag velat sälja, men behållt för att baksidan är så vansinnigt fin. Här blir man inte heller besviken.
Den bananformade bågen längs klockan är också väldigt trevlig. Svår att återge på bild, dock.
Sen har den ju givetvis saker som många klockor från eran också stoltserar med. Högt kupat plexi, och lo-beat verk som ger ett påtagligt mekaniskt intryck.
Men sen har den några anakronismer också. Storleken är 42mm. Ganska standard med dagens mått mätt, men hur såg den ut i montern hos återförsäljaren på 60/70-talet när standardklockorna och till och med kronograferna mätte 34-36mm? Helt galet. Och helt fantastiskt.
Den klarar också en närmare granskning bra. Kanske ännu bättre. Det är först då man inser att den har en ganska ovanlig komplikation, nämligen 24-h visning. Sekund- och minutvisarna rör sig alltså som vanligt, ett varv per minut respektive timme, men timvisaren rör sig bara ett varv per dygn. 12 på dagen är, ja, klockan 12, och midnatt, markerat 24, är klockan 6. Den mörkare halvan av tavlan markerar alltså natt, och den ljusa dag. Designen är således i första hand funktionell, och i andra hand estetisk.
Det är också förklaringen till den andra kronan, och beteckningen "navigator". Med 24-timmarsvisning kan lokala tider visas entydigt enligt markeringarna på den vridbara innerringen, vilket ger nästa oerhört charmiga detalj - städerna. Varje tidszon är angiven genom en större stad.
Reunion? (på Seychellerna - jag har redan kollat) Karachi? Noumea? Underbart! Och nu börjar vi närma oss det som gör mig riktigt knäsvag. Datumfönstret.
Snyggt inramad med en upphöjd kromkant. Så långt är allting riktigt bra. Men sen skjuter den iväg i en orgasm av sagolikt. Innanför ramen fortsätter uppdelningen i ljust och mörkt, och formen är intre rektangulär, utan följer radiella och tangentiella linjer. Subtilt, men strålande. Och ännu bättre blir det med själva datumet där entalssiffran är större än 10-talssiffran. . Titta igen, det är värt det.
Den här asymmetrin återkommer i kronornas placering. Funktionellt, och personligt.
Det som slutgiltigt tippar mig över kanten illustreras bäst med en lume-shot, här med lite assistans av en fotoblixt.
Och där kom tårarna.
Jag behöver nog inte förklara, men för er som bara läser texten och inte tittar på bilderna - de har alltså lagt lume bara på natt-halvan av tavlan. På samma gång så vackert och genialiskt. Jag hittar inte ord. Jag har aldrig sett något liknande.
Ta en liten bensträckare här, och fundera över världen, livet, och vår plats i den.
När jag köpte klockan kom den på mesh. Det var en ganska lyckad kombination, men meshet var lite sportigare än klockan, och jag trevade lite med olika band tills jag hittade ett läder som såg riktigt bra ut. Jag tyckte också att den funkade bra på nato, då den har nåt lite tool-watch över sig. Men jag har gärna orginallänk när sådan finns. Så vad göra? Ja, man köper en till. Nu som då för att få länken som saknades från start, och nu som då är det inte självklart att bara en ska bli kvar. Därmed har nog, som säljaren påpekade, förmodligen sveriges största samling Tissot Seastar Navigator T.12 med 24-timmarsvsining.
Den "nya" har allting som den gamla hade, och skicket är detsamma och får sägas vara väldigt gott för en drygt 40 år gammal klocka. Men den har åldrats med en väldigt härlig patina på natthalvan, och de kompletterar varandra bra. Jag har tyvärr inte mycket historia på någon av dem, men blir oerhört nyfiken på vad de varit igenom. Och medan jag våndas är det härligt att ha så mycket personlighet och charm i två så billiga klockor.
Sen kan jag inte ha postat allt det här utan att säga några ord om länken. Gay Freres? Check. Men helt ärligt så behöver någon förklara grejjen för mig. Den är precis lika rasslig som mina andra länkar från den eran. Den har ingen spännande design. Den har tissot-loggan lite ocentrerad på spännet, precis som andra Gay Freres-länkar till andra tillverkare. Är det bättre kvalitet? Är det något annat speciellt? Det är i alla fall orginallänk, den usla passformen på endlinksen till trots, och det är ingen nackdel att det är från en känd tillverkare. Frågan är bara om det är välförtjänt? Vad säger panelen?
Tack för titten!
Hursomhelst.
En klocka som tilltalade mig starkt såg jag först i en "dagens klocka" tråd, och när den dök upp som ett bytesförslag i en säljesannons några månader senare så var jag tvungen att fråga om den var till salu. Efter lite förhandling så satt den till slut på min handled. En Tissot Seastar Navigator T.12 från 1969.
Med sin tvåfärgade tavla och dubbla kronor är den omedelbart iögonfallande utan att sticka ut för mycket. Blått är diskret och enkelt att matcha utan att bli för tråkigt. Den orangea sekundvisaren ger en liten liten extra färgklick och ett lite sportigt intryck. Något jag märkt först i efterhand är att jag av någon anledning tycks dras lite till den här boettformen också. Jag vet inte hur det kommer sig, men en vacker dag insåg jag att alla mina klockor såg ungefär likadana ut, tonneau-case med samma fasade bandhorn.
Personligen har jag också en liten fäbless för klockbaksidor. Det är också lite svårt att förklara, men jag hoppas att jag inte är ensam. Eller så hoppas jag att jag är det. Jag har inte riktigt bestämt mig. Det är inte bara baksidan, såklart, men det finns klockor som jag har sålt för att de har så ful baksida, och det finns klockor som jag velat sälja, men behållt för att baksidan är så vansinnigt fin. Här blir man inte heller besviken.
Den bananformade bågen längs klockan är också väldigt trevlig. Svår att återge på bild, dock.
Sen har den ju givetvis saker som många klockor från eran också stoltserar med. Högt kupat plexi, och lo-beat verk som ger ett påtagligt mekaniskt intryck.
Men sen har den några anakronismer också. Storleken är 42mm. Ganska standard med dagens mått mätt, men hur såg den ut i montern hos återförsäljaren på 60/70-talet när standardklockorna och till och med kronograferna mätte 34-36mm? Helt galet. Och helt fantastiskt.
Den klarar också en närmare granskning bra. Kanske ännu bättre. Det är först då man inser att den har en ganska ovanlig komplikation, nämligen 24-h visning. Sekund- och minutvisarna rör sig alltså som vanligt, ett varv per minut respektive timme, men timvisaren rör sig bara ett varv per dygn. 12 på dagen är, ja, klockan 12, och midnatt, markerat 24, är klockan 6. Den mörkare halvan av tavlan markerar alltså natt, och den ljusa dag. Designen är således i första hand funktionell, och i andra hand estetisk.
Det är också förklaringen till den andra kronan, och beteckningen "navigator". Med 24-timmarsvisning kan lokala tider visas entydigt enligt markeringarna på den vridbara innerringen, vilket ger nästa oerhört charmiga detalj - städerna. Varje tidszon är angiven genom en större stad.
Reunion? (på Seychellerna - jag har redan kollat) Karachi? Noumea? Underbart! Och nu börjar vi närma oss det som gör mig riktigt knäsvag. Datumfönstret.
Snyggt inramad med en upphöjd kromkant. Så långt är allting riktigt bra. Men sen skjuter den iväg i en orgasm av sagolikt. Innanför ramen fortsätter uppdelningen i ljust och mörkt, och formen är intre rektangulär, utan följer radiella och tangentiella linjer. Subtilt, men strålande. Och ännu bättre blir det med själva datumet där entalssiffran är större än 10-talssiffran. . Titta igen, det är värt det.
Den här asymmetrin återkommer i kronornas placering. Funktionellt, och personligt.
Det som slutgiltigt tippar mig över kanten illustreras bäst med en lume-shot, här med lite assistans av en fotoblixt.
Och där kom tårarna.
Jag behöver nog inte förklara, men för er som bara läser texten och inte tittar på bilderna - de har alltså lagt lume bara på natt-halvan av tavlan. På samma gång så vackert och genialiskt. Jag hittar inte ord. Jag har aldrig sett något liknande.
Ta en liten bensträckare här, och fundera över världen, livet, och vår plats i den.
När jag köpte klockan kom den på mesh. Det var en ganska lyckad kombination, men meshet var lite sportigare än klockan, och jag trevade lite med olika band tills jag hittade ett läder som såg riktigt bra ut. Jag tyckte också att den funkade bra på nato, då den har nåt lite tool-watch över sig. Men jag har gärna orginallänk när sådan finns. Så vad göra? Ja, man köper en till. Nu som då för att få länken som saknades från start, och nu som då är det inte självklart att bara en ska bli kvar. Därmed har nog, som säljaren påpekade, förmodligen sveriges största samling Tissot Seastar Navigator T.12 med 24-timmarsvsining.
Den "nya" har allting som den gamla hade, och skicket är detsamma och får sägas vara väldigt gott för en drygt 40 år gammal klocka. Men den har åldrats med en väldigt härlig patina på natthalvan, och de kompletterar varandra bra. Jag har tyvärr inte mycket historia på någon av dem, men blir oerhört nyfiken på vad de varit igenom. Och medan jag våndas är det härligt att ha så mycket personlighet och charm i två så billiga klockor.
Sen kan jag inte ha postat allt det här utan att säga några ord om länken. Gay Freres? Check. Men helt ärligt så behöver någon förklara grejjen för mig. Den är precis lika rasslig som mina andra länkar från den eran. Den har ingen spännande design. Den har tissot-loggan lite ocentrerad på spännet, precis som andra Gay Freres-länkar till andra tillverkare. Är det bättre kvalitet? Är det något annat speciellt? Det är i alla fall orginallänk, den usla passformen på endlinksen till trots, och det är ingen nackdel att det är från en känd tillverkare. Frågan är bara om det är välförtjänt? Vad säger panelen?
Tack för titten!