BluesmanV8
Rolex
Far och son på Mantorp.
Efter många övertalningsförsök får jag med mig farsan till ett av Alfa Romeoklubbens banmöten.
Farsan är inte intresserad av bilar, har ej körkort och åker moped från -63.
När vi väl installerat oss och fikat färdigt ser jag att han tinar upp lite.
Han till och med fotar en del äldre bilar.
-Det är i alla fall de gamla som är vackrast, säger han och klappar på en Spider från -84. Jojjomän, säger jag.
Dagen till ära har farsan med sig mopedhjälmen, han skall ju med i bilen under fria körningen.
Vi lägger in varsin snus och spänner fast oss.
Du kan hålla i dig i handtaget däruppe, säger jag.
Ska det behövas?, säger farsan med ett leende.
Första varvet kör jag lugnt och när vi kommer till startrakan igen tycker farsan att det gått fint, men måste dom köra om hela tiden?
Nejdå, säger jag, nu ökar vi lite.
I mitten på acprovsrakan undrar farsan, hur fort går det? Får du köra så här fort?
Är du rädd?, frågar jag.
Nejdå, men sätet är så förbaskat halt och det börjar bli varmt, tycker jag!.
Jag hänger på en 75:a och vi leker ett par varv, när farsan plötsligt börjar kvida. Jag mår illa, stanna fort!
Så det blir depå och en titt på en likblek far.
Jag tror du får åka själv nu, säger han och häller upp en kopp kaffe.
Det gick otäckt fort, det där. Kan det vara bra för bilen?
Jadå, säger jag. Det är som en joggingtur för dig ungefär.
Så kommer jag ihåg hans senaste joggning, som slutade med vrickad fotled. Eller som en promenad i alla fall, säger jag.
På vägen hem säger farsan att det här var en av de otrevligaste upplevelser han varit med om samt att det måste var mycket farligt och att han aldrig ämnar följa med på något mera banmöte.
Det är bättre när man kör, säger jag.
Fa´n tro´t!, säger farsan.
Liten anekdot från 1986.
Micke, ständig medlem i Club Alfa Romeo Sweden.
Efter många övertalningsförsök får jag med mig farsan till ett av Alfa Romeoklubbens banmöten.
Farsan är inte intresserad av bilar, har ej körkort och åker moped från -63.
När vi väl installerat oss och fikat färdigt ser jag att han tinar upp lite.
Han till och med fotar en del äldre bilar.
-Det är i alla fall de gamla som är vackrast, säger han och klappar på en Spider från -84. Jojjomän, säger jag.
Dagen till ära har farsan med sig mopedhjälmen, han skall ju med i bilen under fria körningen.
Vi lägger in varsin snus och spänner fast oss.
Du kan hålla i dig i handtaget däruppe, säger jag.
Ska det behövas?, säger farsan med ett leende.
Första varvet kör jag lugnt och när vi kommer till startrakan igen tycker farsan att det gått fint, men måste dom köra om hela tiden?
Nejdå, säger jag, nu ökar vi lite.
I mitten på acprovsrakan undrar farsan, hur fort går det? Får du köra så här fort?
Är du rädd?, frågar jag.
Nejdå, men sätet är så förbaskat halt och det börjar bli varmt, tycker jag!.
Jag hänger på en 75:a och vi leker ett par varv, när farsan plötsligt börjar kvida. Jag mår illa, stanna fort!
Så det blir depå och en titt på en likblek far.
Jag tror du får åka själv nu, säger han och häller upp en kopp kaffe.
Det gick otäckt fort, det där. Kan det vara bra för bilen?
Jadå, säger jag. Det är som en joggingtur för dig ungefär.
Så kommer jag ihåg hans senaste joggning, som slutade med vrickad fotled. Eller som en promenad i alla fall, säger jag.
På vägen hem säger farsan att det här var en av de otrevligaste upplevelser han varit med om samt att det måste var mycket farligt och att han aldrig ämnar följa med på något mera banmöte.
Det är bättre när man kör, säger jag.
Fa´n tro´t!, säger farsan.
Liten anekdot från 1986.
Micke, ständig medlem i Club Alfa Romeo Sweden.
fick ett gott skratt där innan läggdags, tack!