Ärlighet varar längst.... för några år sedan satt jag i bilen på väg hem tillsammans med en kompis. "Titta här, ser fin ut" sa han och sträckte fram sin mobiltelefon. Blocket. En annons på en bil. Tja, jag hade ju ingen stress direkt så jag vände bilen och åkte ut till Ekerö istället, för att provköra denna läckra tingest. Det är faktiskt ok att provköra även om man vet att man inte kommer köpa bilen. Men bara provköra såklart, inte köpa. Absolut inte.
Det tog mig ungefär fem sekunder att avgöra, "denna bil är fin, fin på riktigt". Tror ni jag köpte den? Läget var inte det bästa, involverad i budgivningar på nya huset, nytt jobb... det fanns varken tid eller fonder för en ny bil, men vad gör man? När man ser något man absolut vill ha? Man-vet-ju-aldrig-när-man-får-chansen-igen!
Jo, man köper bilen men gömmer den i ett hemligt garage i åtta månader, i väntan rätt tillfälle att lansera den goda nyheten. Åtta hemska månader vill jag lova, stressa hem från jobbet för att gömma registreringsbeviset som kom hem i lådan, försäkringspapper...dessutom försökte jag ju få tid att köra bileländet någon gång då och då. Ni kanske har nerver av stål men för mig var det en högst olustig upplevelse att ljuga för min dåvarande flickvän och nuvarande fru (som alltså är samma person...).
-Nu när vi flyttar kanske vi kan mellanlagra lite grejer i ditt garage...?
-Nja...alltså, det är ganska fullt. Med smågrejer. Betydelselösa smågrejer.
-Som vi ska kasta...?
-Nja, helst inte...
Inköpet lanserades i samband med att hon och tjejkompisarna åkte på någon weekend eller vad det nu var, "när du är borta ska jag bara städa och göra fint hemma. Och provköra en bil. Kanske".