David
Bödeln
När jag i onsdags lämnade över en Seiko (se där, inte helt OT!) till Bojke, som alltså måste ha varit runt tre år gammal när Apple släppte sin första iPod, frågade jag var närmsta skivbutik låg. Han tittade på mig som om jag hade bett om bästa vägen till Antarktis. Mycket riktigt visade det sig att alla ortens skivbutiker slagit igen och att varken Akademibokhandeln eller Åhléns längre har något utbud.
Struntsamma. I Göteborg finns det fortfarande skivbutiker, och där fann jag även det jag sökte. Här känner jag att jag måste förklara mig. Mina skivor packades aldrig upp ur kartongen efter en flytt ca 2003, och då hade de alla varit digitaliserade sedan säkert fem-sex år, men Bad Religion är Bad Religion, och har en ny skiva släppts så ska den inhandlas fysiskt, även om den bara används en enda gång.
Raskt vidare då, är den något att ha? Det är klart den är, är du dum, eller? Men hur bra? Jo, så bra att i princip alla låtar skulle kunna platsa på Suffer eller No Control om inte produktionen hade varit så tung som den är. Bandet förvaltar sitt tidiga arv på samma sätt som de gjort med återkomsten New Maps of Hell och efterföljaren The Dissent of Man, men utan några singel-hits i stil med The Day that the Earth Stalled, New Dark Ages eller Dearly Beloved, eller för den delen American Jesus eller 21st Century Digital Boy.
Den här skivan är den sista spiken i kistan som innehåller det sista minnet av The Gray Race, No Substance och The New America, nu är allt verkligen glömt och förlåtet.
Låt för låt då, så har vi:
(True North börjar 24:15.)
(Kanske den bästa recensionen någonsin.)
(Inget BR-släpp är komplett utan en ganska tveksam akustisk tolkning.)
Blir det spelningar på Hultsfred eller Roskilde köper jag biljett direkt, blir i så fall det första besöket för mig sedan 1997.
Struntsamma. I Göteborg finns det fortfarande skivbutiker, och där fann jag även det jag sökte. Här känner jag att jag måste förklara mig. Mina skivor packades aldrig upp ur kartongen efter en flytt ca 2003, och då hade de alla varit digitaliserade sedan säkert fem-sex år, men Bad Religion är Bad Religion, och har en ny skiva släppts så ska den inhandlas fysiskt, även om den bara används en enda gång.
Raskt vidare då, är den något att ha? Det är klart den är, är du dum, eller? Men hur bra? Jo, så bra att i princip alla låtar skulle kunna platsa på Suffer eller No Control om inte produktionen hade varit så tung som den är. Bandet förvaltar sitt tidiga arv på samma sätt som de gjort med återkomsten New Maps of Hell och efterföljaren The Dissent of Man, men utan några singel-hits i stil med The Day that the Earth Stalled, New Dark Ages eller Dearly Beloved, eller för den delen American Jesus eller 21st Century Digital Boy.
Den här skivan är den sista spiken i kistan som innehåller det sista minnet av The Gray Race, No Substance och The New America, nu är allt verkligen glömt och förlåtet.
Låt för låt då, så har vi:
- True North – Rysning! Genom mina äldre, långt mer cyniska och tinnitussusande öron har jag för ett kort ögonblick samma känsla i kroppen som jag inbillar mig att jag fick när jag hörde Generator för första gången.
- Past is Dead – Summerar allt med tre ord!
- Robin Hood in Reverse – Så fantastiskt bra och bästa kommentaren till "corporations are people"-debaclet sedan ""I'll believe corporations are people when Texas executes one".
- Land of Endless Greed – Klassisk BR.
- Fuck You – Ännu en framtida klassiker.
- Dharma and the Bomb – Inte dålig på något sätt, men känns inte riktigt BR.
- Hello Cruel World – En aning för emo för min smak.
- Vanity – Nu snackar vi! Snabbt, tajt och tralligt.
- In Their Hearts is Right – Ny variation på det klassiska allsångsreceptet som kommer att bli en given succé på sommarens konserter.
- Crisis Time – Ännu en låt som påminner om bandets vilsenhet under 90-talet.
- Dept. of False Hope – Inte bäst, men bättre än Blink 182:s samlade verk tillsammans.
- Nothing yo Dismay – Välartikulerat enligt BR-mall 1A. Så bra!
- Popular Consensus – Inte heller riktigt bäst någonsin.
- My Head is Full of Ghosts – Ny twist på det klassiska receptet, så sjukt bra!
- The Island – Fantastiskt bra, hade passat perfekt på No Control.
- Changing Tide – Inte tralligast, men inte desto mindre en bra låt.
Blir det spelningar på Hultsfred eller Roskilde köper jag biljett direkt, blir i så fall det första besöket för mig sedan 1997.
Men Bojke kan ju inte bara köra musik i datorn 
