Brittiska Antikrundan är charmigt men dels är ju England rätt mycket större än Sverige och sen är ju deras "allmogegrejer" mer exotiska för oss att titta på. Ofta i den produktionen som de väljer en bra historia framför föremålet.
Personligen känns väl programidén åldrad men man får ha i åtanke vilka tittarna är också, även om det såklart finns tittare i alla åldrar skulle jag tro att medelåldern är tämligen hög.
Fallet Lindström är skrattretande på många plan, framförallt eftersom att övervägande många av dem levererades med samma ram. Det är inte ens nödvändigt att kolla på det lågkvalitativa kladdet utan man kan ofta se direkt på ramen om det handlar om en äkta eller inte. (Förutsatt att ramen inte blivit bytt då naturligtvis).
Jo, det är klart att loppisladorna har någorlunda koll men i extrema fall har jag besök sådana där småländskt glas står i kronologisk ordning med färdigskrivna prislappar. Var i en mysig lada någonstans i norra Uppland där den säkert 80-åriga gubben med skitiga snickarbrallor sålde på mig en gammal industrilampa med säkert 5 lager färg på som inte fungerade. Han ville ha 1000:- för den eftersom att de var så trendiga på Södermalm.
Med den typen av erfarenheter känns det helt orimligt att folk inte har en aning om värde gällande exempelvis släktklenoder som garanterat genomgått x-antal bouppteckningar osv. Svaret finns i de flesta fall bara en googling bort. Sen kan det i många fall vara svårt att avgöra huruvida ett föremål är värt 100 000kr eller 500 000kr men då har man nog redan anlitat en expert.