Gubbz, ni ser lätt om det är C- eller D-versionen av 2500 i er PO's genom att studera typsnittet på datumet, lånad bild från WUS nedan.
2500A var första generationen och den som varit i produktion under kortast tid; den plågades av tillförlitlighetsproblem (oftast genom att ankaret "hakade upp sig" vid en måttlig stöt och fastnade i ankarhjulet vilket fick hela klockan att stanna), och är tillverkad i relativt få exemplar då Omega, till följd av att tekniken var så oprövad, inte kom upp i högre produktionsvolymer förrän lanseringen av B-versionen (som bl.a. sitter i första generationens Aqua Terra som debuterade år 2003) som de kände sig trygga med att släppa ut i stora serier. Kaliber 2500B reviderades med nya material och lanserades, tror jag, år 2001 och kunde fortfarande drabbas av problem men inte alls i samma utsträckning.
Kaliber 2500C debuterade i Planet Ocean och har inte mer bekymmer än vilken annan 2892-A2 baserad klocka som helst. Den stora skillnaden gentemot A och B är att arbetstakten sänktes från 28.800 halvsvängar per timme till den för co-axial tekniken unika tempot om 25.200 halvsvängar per timme i C-versionen. D-versionen, den enda version som numera tillverkas, arbetar i samma tempo och har även fått ett ankarhjul i tre nivåer, på samma sätt som ankarhjulet i 8500-generationen, vilket anses öka tillförlitligheten ytterligare (George Daniels designade ankarhjul i både två- och tre nivåer). Eftersom ankarhjulet är tjockare kunde det inte bytas ut rakt av; Omega har därför bearbetat större delen av drivlinan mellan fjäderhus och balans för att få det hela att fungera. D-versionen får ses som den optimala, och slutgiltiga, versionen av 2500-kalibern som är det mest modifierade urverket av 2892-A2 i serieproduktion.
De tre stora skillnaderna gentemot ett standardiserat 2892-A2 är den modifierade uppdragningsmekanismen (som fanns implementerad redan i kaliber 1120) som gör att fjädern är fullt uppdragen vid ett mindre antal rotorvarv jämfört med ett 2892-A2; en balans som andas fritt och som regleras av två mot varandra sittande viktskruvar på balanshjulet (den i sig viktigaste modifieringen i mina ögon och som enbart, co-axial eller inte, motiverar prisökningen) och så förstås implementeringen av co-axial tekniken. Ingen annan av de större tillverkarna modifierar sina 2892-A2 i samma omfattning; kaliber 2500 är snäppet före IWC's motsvarigheter (som inte modifierats i samma utsträckning men som däremot satts samman med betydligt tajtare toleranser än vad ETA själva gör med 2892-A2) och ljusår före Breitlings olika versioner (exempelvis Breitling caliber 10 som mig veterligen är helt omodifierat, men som givetvis har komponenter av högsta klass).
Valet mellan kaliber 2500D och 8500A/B är därför inte helt lätt. Den förstnämnda är betydligt enklare ur teknisk synvinkel, vilket inte på något sätt behöver vara en nackdel, och mycket välbeprövad. En kultiverad traktor, kort och gott, med samma fina förutsättningar till utsökt gångprecision i det långa loppet. 8500 representerar Omegas "cutting edge"; här finns allt man kan önska sig och lite till i en verkligt unik manufakturkaliber. Jag hade själv lagt 10k extra på 8500 men så är jag också ett teknikfreak när det gäller urverk. 2500D gör jobbet lika väl, och en klocka handlar ju om så mycket mer än bara urverket; personligen kan jag tycka att första generationens PO med orange bezel, precis som Ricrob skaffat sig, är det snyggaste dykaruret Omega producerat i modern tid.
