Den äldre mannen satte sig på andra sidan mötesbordet, tittade på oss fyra besökare och sade med allvarlig röst:
Mein Name ist Mühle.
Det som hade tagit mig hit var att jag var i Dresden av andra skäl, för att hälsa på vänner och skåda kultur. När jag ändå planerade resa till Sachsen så började jag som klocknörd givetvis kolla på vad som fanns där och i den lilla staden Glashütte finns ju några klockmärken med sin produktion men också ett par butiker och ett museum.
Men enbart ett märke gjorde direkt på sin webbsida reklam för att de hade fabriksvisningar, det var Nautische Instrumente Mühle Glashütte SA … så jag skickade in en fråga om bokningen. Det blev ett positivt besked på den enda dagen jag kunde, med bivillkoret att det denna dag enbart fanns guidning på tyska. Jag accepterade – min skoltyska må vara gammal men jag trodde jag skulle förstå lite.
Det började med att jag kom dit tjugo minuter innan utsatt tid och var först. Några minuter senare kom en besökare som var där inte enbart för turen utan också för att hämta en justerad klocka. Ytterligare en stund senare kom en far och en son kring 70 resp 40 år. Sen började vi.
Den man som skulle guida oss var den nu pensionerade grundaren av nuvarande firman, Hans-Jürgen Mühle, som kom att dra hela historien. På tyska. Eller på den lokala dialekten, sachiska, snarare, vilket gav mig vissa problem… men jag är glad jag försökte.
I konferensrummet fastnade vi i en timme när han först berättade om staden historia, sedan om urmakeriets historia i staden såsom startat av Ferdinand Adolph Lange år 1845, och hur vår cicerons gammelfarfar Robert Mühle hade börjat som lärling hos Moritz Grossmann femton år senare. Vi fick sen höra om allt de gjorde i och nära klockindustrin under närmare hundra år… och sen kom kriget. Samt branschens sammanbrott efter kriget när allt som inte var sönderbombat i fabrikerna, alla verktyg och allt material, skeppades till Moskva av ockupationsmakten. Vi fick höra hur bolaget trots allt lyckades överleva fram till 1972 när det förstatligades av kommunistregimen. Herr Mühle berättade hur han även efter det genom att tillverka och sälja skeppskronometrar kunde fortsätta i någon form och även resa utomlands. Arbetande för kommnisterna på dagarna och kapitalist efter klockan fem. Efter murens fall blev han utnämnd till VD för det sammanslagna bolaget GUB vari klockindustrin samlats av kommunisterna och försöka vända det till ett bolag på fria marknaden. 1994, efter vad han såg som avslutat värv med detta startade han om sitt gamla familjebolag under eget namn.
Hela denna historia tog en timme drygt i det där mötesrummet men var mycket intressant. En innovativ och entreprenörsrik man.
Därefter gick vi ut i fabriken. Först i en lokal där han stolt visade sina marina kronometrar, kvartsur med synkning mellan många olika urtavlor så att allt på skeppet gick lika.
Nästa lokal var den maskinhall där en bunt CNC-maskiner producerade delar till urverk med de kanske finaste skärstål jag sett. Några bilder:
Vi gick vidare genom ett lunchrum – Herr Mühle stoppade alla han såg och önskade dem god helg när den nu skulle inträffa – och sen vidare till poleringsrummet där delarna slipades till funktion och utseende av ett par erfarna damer.
Vi gick vidare in i en dammkontrollerad lokal där olika avskilda och glasväggsförsedda rum var fyllda av urmakare i vita rockar som slutmonterade och justerade olika ur.
Den av besökarna som hade fått sin klocka justerad av fabriken inledde sedan en halvdjup diskussion med Herr Mühle om detta arbete och vilken precision man kan förvänta sig. Även täthetskontroller förevisades och diskuterades.
Efter en stund blev han inskickad till den urmakare som jobbat med just hans klocka som visade saker på affischer och mätinstrument och efter några minuter kom besökaren ut, skinande som en sol när han förstod hans ur var i toppskick.
Det hela avslutades med att vi visades de olika modellserierna de gör just nu i sitt showroom:
Hela turen tog två och en halv timme och det märktes att denna äldre Herr Mühle var mycket stolt över sitt företag och att hålla traditionen vid liv. Hans son, 5:e generationens urmakar-Mühle är nu VD för firman och dennes son och dotter har båda också börjat jobba där.
Tja… det var väl en kort historia om vad jag såg i utkanten av Glashütte en regning fredag i september. Om du har vägarna förbi kan det vara värt ett besök – men boka först. Och om du får Herr Hans-Jürgen Mühle som guide och du kan förstå hans tyska så kommer du får en upplevelse värd att minnas.
Som tur är fanns ingen fabriksutförsäljning så jag kunde hålla i plånboken. Men nog borde man...
www.muehle-glashuette.de
Mein Name ist Mühle.
Det som hade tagit mig hit var att jag var i Dresden av andra skäl, för att hälsa på vänner och skåda kultur. När jag ändå planerade resa till Sachsen så började jag som klocknörd givetvis kolla på vad som fanns där och i den lilla staden Glashütte finns ju några klockmärken med sin produktion men också ett par butiker och ett museum.
Men enbart ett märke gjorde direkt på sin webbsida reklam för att de hade fabriksvisningar, det var Nautische Instrumente Mühle Glashütte SA … så jag skickade in en fråga om bokningen. Det blev ett positivt besked på den enda dagen jag kunde, med bivillkoret att det denna dag enbart fanns guidning på tyska. Jag accepterade – min skoltyska må vara gammal men jag trodde jag skulle förstå lite.
Det började med att jag kom dit tjugo minuter innan utsatt tid och var först. Några minuter senare kom en besökare som var där inte enbart för turen utan också för att hämta en justerad klocka. Ytterligare en stund senare kom en far och en son kring 70 resp 40 år. Sen började vi.
Den man som skulle guida oss var den nu pensionerade grundaren av nuvarande firman, Hans-Jürgen Mühle, som kom att dra hela historien. På tyska. Eller på den lokala dialekten, sachiska, snarare, vilket gav mig vissa problem… men jag är glad jag försökte.
I konferensrummet fastnade vi i en timme när han först berättade om staden historia, sedan om urmakeriets historia i staden såsom startat av Ferdinand Adolph Lange år 1845, och hur vår cicerons gammelfarfar Robert Mühle hade börjat som lärling hos Moritz Grossmann femton år senare. Vi fick sen höra om allt de gjorde i och nära klockindustrin under närmare hundra år… och sen kom kriget. Samt branschens sammanbrott efter kriget när allt som inte var sönderbombat i fabrikerna, alla verktyg och allt material, skeppades till Moskva av ockupationsmakten. Vi fick höra hur bolaget trots allt lyckades överleva fram till 1972 när det förstatligades av kommunistregimen. Herr Mühle berättade hur han även efter det genom att tillverka och sälja skeppskronometrar kunde fortsätta i någon form och även resa utomlands. Arbetande för kommnisterna på dagarna och kapitalist efter klockan fem. Efter murens fall blev han utnämnd till VD för det sammanslagna bolaget GUB vari klockindustrin samlats av kommunisterna och försöka vända det till ett bolag på fria marknaden. 1994, efter vad han såg som avslutat värv med detta startade han om sitt gamla familjebolag under eget namn.
Hela denna historia tog en timme drygt i det där mötesrummet men var mycket intressant. En innovativ och entreprenörsrik man.
Därefter gick vi ut i fabriken. Först i en lokal där han stolt visade sina marina kronometrar, kvartsur med synkning mellan många olika urtavlor så att allt på skeppet gick lika.
Nästa lokal var den maskinhall där en bunt CNC-maskiner producerade delar till urverk med de kanske finaste skärstål jag sett. Några bilder:
Vi gick vidare genom ett lunchrum – Herr Mühle stoppade alla han såg och önskade dem god helg när den nu skulle inträffa – och sen vidare till poleringsrummet där delarna slipades till funktion och utseende av ett par erfarna damer.
Vi gick vidare in i en dammkontrollerad lokal där olika avskilda och glasväggsförsedda rum var fyllda av urmakare i vita rockar som slutmonterade och justerade olika ur.
Den av besökarna som hade fått sin klocka justerad av fabriken inledde sedan en halvdjup diskussion med Herr Mühle om detta arbete och vilken precision man kan förvänta sig. Även täthetskontroller förevisades och diskuterades.
Efter en stund blev han inskickad till den urmakare som jobbat med just hans klocka som visade saker på affischer och mätinstrument och efter några minuter kom besökaren ut, skinande som en sol när han förstod hans ur var i toppskick.
Det hela avslutades med att vi visades de olika modellserierna de gör just nu i sitt showroom:
Hela turen tog två och en halv timme och det märktes att denna äldre Herr Mühle var mycket stolt över sitt företag och att hålla traditionen vid liv. Hans son, 5:e generationens urmakar-Mühle är nu VD för firman och dennes son och dotter har båda också börjat jobba där.
Tja… det var väl en kort historia om vad jag såg i utkanten av Glashütte en regning fredag i september. Om du har vägarna förbi kan det vara värt ett besök – men boka först. Och om du får Herr Hans-Jürgen Mühle som guide och du kan förstå hans tyska så kommer du får en upplevelse värd att minnas.
Som tur är fanns ingen fabriksutförsäljning så jag kunde hålla i plånboken. Men nog borde man...
Precision since 1869 | Mühle-Glashütte - watch manufactory
150 years of German watchmaking: Mühle-Glashütte stands for precision, durability & perfect readability – handcrafted in Glashütte.
www.muehle-glashuette.de
