Relationsråd

[zeke_varg]

Tjena,

Skulle behöva lite kloka råd från er. Frågan kan givetvis ställas på andra siter men känner mig säker att jag får vettiga svar från er medmänniskor jämfört med alternativen.

Det kärvar där hemma och det känns som en dialog mellan facket och arbetsgivare, långt ifrån varandra. Det positiva är att vi båda vill reda ut saker. Få det på banan.

Relationer och hur de fungerar kan skilja sig åt på en miljard sätt men har ni några tips som varit viktiga för er att få det att rulla (relationsrådgivare, träning, familjegrejer, etc)? Särskilt när det varit lite tuffare..

Vi har två kids så det är inte bara att skjuta ut sig själv när det blåser motvind. Vi har varit ett par i 8år o känt varandra i 20. Det kan visa sig vara enda vägen i slutändan att splitta men alternativen behöver beaktas.

Väl mött!

 

[Psykel]

Nyckeln är iallafall att ta tag i problemen och prata om det. Jag avslutade i somras ett mångårigt förhållande (inga barn inblandade) för att förhållandet hade blivit dåligt och min dåvarande aldrig ville prata om problematiken.
Lycka till!

 

[TompaC]

Det är ju alltid viktigt att ta tid för varandra. Med barn kan det vara svårt men isåfall skapa tid? Be mor/farföräldrarna vakta barnen en kväll så klär ni upp er och går ut och äter bara ni två. Kan också vara något simpelt som att ses på luncher eller ta en tur på stan. Helt enkelt att skapa lite egen tid om det inte finns någon. Detta är ju såklart bara min åsikt och tankegång då jag ej har barn.

 

[Tobias Eriksson]

Jag sitter i ganska precis samma sits dock med ett barn. Vi har nu börjat i parterapi via landstinget/kommunen och det är bra tycker jag. Kändes rejält jobbigt när tanken togs upp men jag gjorde bort mig duktigt (typ otrohet) i ett redan dåligt förhållande med mycket bakomliggande problem samt att det precis framkommit att jag troligen lider av adhd så vi har minst sagt mycket att jobba med men jag skulle råda er till att faktiskt våga ta en sådan kontakt.

Det är inte bara alkoholiserade trasiga knarkfamiljer som har nytta av denna hjälp trots vad man innan trodde. Det viktigaste är att ni båda vill kämpa och då är enligt mig mycket vunnet!

 

[JoberMan]

Tjena,

Skulle behöva lite kloka råd från er. Frågan kan givetvis ställas på andra siter men känner mig säker att jag får vettiga svar från er medmänniskor jämfört med alternativen.

Det kärvar där hemma och det känns som en dialog mellan facket och arbetsgivare, långt ifrån varandra. Det positiva är att vi båda vill reda ut saker. Få det på banan.

Relationer och hur de fungerar kan skilja sig åt på en miljard sätt men har ni några tips som varit viktiga för er att få det att rulla (relationsrådgivare, träning, familjegrejer, etc)? Särskilt när det varit lite tuffare..

Vi har två kids så det är inte bara att skjuta ut sig själv när det blåser motvind. Vi har varit ett par i 8år o känt varandra i 20. Det kan visa sig vara enda vägen i slutändan att splitta men alternativen behöver beaktas.

Väl mött!

Sök riktig terapi eller skilj er. Det finns en hel del samlad kunskap på KS. Kring klockor...

 

[HardcoreError]

Sök riktig terapi eller skilj er. Det finns en hel del samlad kunskap på KS. Kring klockor...

Finns en hel del samlad kunskap även kring cigarrer, rom, föräldrarskap, träning, iPhones, mm. En relationstråd känns ganska rimlig att ha. Tycker jag.

 

[JoberMan]

Finns en hel del samlad kunskap även kring cigarrer, rom, föräldrarskap, träning, iPhones, mm. En relationstråd känns ganska rimlig att ha. Tycker jag.

Vad jag menade var att om TS seriöst behöver hjälp för att rädda sin relation kanske han bör söka professionell sådan isf att starta en tråd på ett klockforum.
Att höra vad du har för smakpreferenser vad gäller cigarrer eller mobiltelefoner är säkert jättespännande, men inte riktigt samma sak...?

 

[zeke_varg]

Sök riktig terapi eller skilj er. Det finns en hel del samlad kunskap på KS. Kring klockor...

Jag tippar på att många samlar erfarenhet från sina föräldrar och nära vänner? Bra alternativ då de har bra insikt i vem man är men kan förmodligen vara partiska!

Terapi är ingen dum grej (vi har med den i vår diskussion hemma) men att hyvla till våra medlemmar som dåligt alternativ håller jag inte med om. De flesta har nog gått på en nit eller tre när det gäller förhållande och lärt sig nåt till nästa..

Uppskattar alla tankar och åsikter så länge de är konstruktiva!

 

[JoberMan]

Jag tippar på att många samlar erfarenhet från sina föräldrar och nära vänner? Bra alternativ då de har bra insikt i vem man är men kan förmodligen vara partiska!

Terapi är ingen dum grej (vi har med den i vår diskussion hemma) men att hyvla till våra medlemmar som dåligt alternativ håller jag inte med om. De flesta har nog gått på en nit eller tre när det gäller förhållande och lärt sig nåt till nästa..

Uppskattar alla tankar och åsikter så länge de är konstruktiva!

OK. Mina tips:
Lägg pengar på parterapi. Inte kommunens familjerådgivning som åtminstone i Sthlm är ganska kass, utan ta hellre referenser och betala för det. Kan man lägga 700 spänn i timmen för en PT på gymet bör man kunna lägga en del på vettig terapi.
Eller så är det helt enkelt så att det är dags att skilja sig. Har man ett par (hyfsat små) ungar, varit tillsammans länge (8 år) och känt varandra ännu längre (20 år, gymnasiet typ?) är det kanske inte så konstigt att man inte längre vill samma saker. Det sköna med att inte leva på 50-talet är att ingen behöver leva kvar i ett förhållande efter att kärleken dragit någon annanstans. Att fortsätta "för barnens skull" är en myt. Inga ungar mår bra av att leva med två föräldrar som egentligen inte vill leva tillsammans.
Orkar du inte med vare sig terapi eller skilsmässa, så testa att vara otrogen. Knulla runt och slampa sig boostar åtminstone självförtroendet. Passa dig för affärer på jobbet bara. Kan bli jobbigt i längden.

Så. Mina 50 cent och hela det där. Hoppas du känner dig styrkt

 

[Torsten]

Se till att få en manlig terapeut eller en av varje. De kvinnliga sympatiserar alltid med kvinnorna och du blir boven.

 

[Moorflax]

Orkar du inte med vare sig terapi eller skilsmässa, så testa att vara otrogen. Knulla runt och slampa sig boostar åtminstone självförtroendet. Passa dig för affärer på jobbet bara. Kan bli jobbigt i längden.

Så. Mina 50 cent och hela det där. Hoppas du känner dig styrkt

Tror/hoppas du skämtar

 

[Strindberg]

Sitter på tåg och kan inte sova, så nu får du en redig dos "erfarenhet".
Jag har två långa förhållanden i ryggen, kvar i det ena och vansinnigt nöjd. Båda har dock haft sina ups-and-downs, annars vore det väldigt märkligt.

Det som gjorde att det förhållandet som tog slut, tog slut, vara att vi helt enkelt växt ifrån varandra. Jäkla klyscha, men vi träffades unga och allt eftersom så utvecklades vi åt olika håll. Hon fortsatte vara omogen (och är fortfarande), medan jag upplever att jag blivit mer vuxen. Oavsett "mognad" så kan man utvecklas åt olika gåll, inget konstigt.
Är det så för er så är det bara att dra så fort det går. Trist men sant.
Har man olika mål i livet och olika syn på hur livet ska levas hjälper det inte hur mycket man än gillar den andres sällskap.
Låter ni det gnaga på er allt för länge så kommer ni bara att bli mer osams, och ha svårare att samarbeta med barnen sedan.

Är det däremot så att ni egentligen är på samma plats i livet, och "bara" har fastnat i ett dåligt sätt att prata om saker, så tror jag att det är värt att pyssla ihop.
Jag och frun (min absolut bästa vän i hela världen) har haft två kriser där vi på allvar funderat på om vi ska hålla på.
Första gången hade vi hamnat i en situation där båda fick runt och var småirriterade på den andre, och där ingen riktigt ville/kunde prata med den andre om vad som var fel eller vad vi egentligen ville, i stort och smått.

Detta löste vi med en roadtrip i Skottland. Att komma iväg från vardagsskiten och få nya intryck tillsammans gjorde susen, fånigt nog. Vi fick även många timmar med varandra, utan att ha något annat att göra än att prata med varandra.
Bra tips från mig.

Andra gången så upplvde jag att frun var vansinnigt lättirriterad och stressad. Hon upplevde att jag var "lat" och ickekommunikativ.
Vi valde att söka hjälp, och ganska snabbt så blev frun diagnosticerad (av läkare) med utmattning.
Nu har hon varit sjukskriven ett tag, och under den tiden har vi bara tagit det lugnt och sänkt kraven på oss själva. Gård, hästar, två företag och barn kan få vem som helst utmattad.

Sensmoral: Fundera på om det finns yttre orsaker till era bekymmer i relationen.

Tänk inte så mycket på det här med barnen (jo, såklart du ska tänka på dem!!!).
Jag blev en mycket bättre pappa till mina två första efter att jag separerat från deras mamma.
Mer avslappnad, och jag kan själv sätta regler och stratergier för deras uppfostran. Självklart så funkar det skitdåligt ibland, men så länge båda fattar att man måste prata om barnen så funkar det.

Kanske mitt längsta inlägg på KS?

 

[Cliff]

Modigt att du vågar ställa frågan här, det vill jag hedra genom några tankar.

Jag håller verkligen inte med @DoberMan i det han skriver..förutom i hans huvudpoäng vilket är mitt huvudsakliga råd till dig också: gå i parterapi. Och som någon annan skriver så ska ni inte snåla, och ha gärna man och kvinna eller bara en man. Om er gemensamma ansträngning tillsammans med livets omständigheter tagit er till vägs ende, så är det nu dags med att ta in en tredje part som kan hjälpa er hitta en ny väg.
I bästa fall hittar du tillsammans med terapeuten massor av utmaningar och fel som du kan ta ansvar för och förbättra, och dito för din sambo. Helt plötsligt kan ni fokusera på erat individuella ansvar och agera på det och låta terapeuten hjälpa den andra att hitta och förstå vad denna har att jobba med för att bli en bättre livskamrat.

Personligen anser jag att man ibland är del i något större och vackrare än sig själv; familjen. Klart ni ska göra vad ni kan för att rädda familjen och relationen. Om ni lägger 20% av energin (praktiskt och emotionellt) som kommer krävas av en separation och istället redan innan separationen nyttjar all denna energi i att utveckla och reparera relationen så kommer ni långt.
Och du kommer troligen inte ångra att du försökte lite extra när du ser tillbaka på denna tid i livet.

Lycka till.

 

[Jimpa]

OK. Mina tips:
Lägg pengar på parterapi. Inte kommunens familjerådgivning som åtminstone i Sthlm är ganska kass, utan ta hellre referenser och betala för det. Kan man lägga 700 spänn i timmen för en PT på gymet bör man kunna lägga en del på vettig terapi.
Eller så är det helt enkelt så att det är dags att skilja sig. Har man ett par (hyfsat små) ungar, varit tillsammans länge (8 år) och känt varandra ännu längre (20 år, gymnasiet typ?) är det kanske inte så konstigt att man inte längre vill samma saker. Det sköna med att inte leva på 50-talet är att ingen behöver leva kvar i ett förhållande efter att kärleken dragit någon annanstans. Att fortsätta "för barnens skull" är en myt. Inga ungar mår bra av att leva med två föräldrar som egentligen inte vill leva tillsammans.
Orkar du inte med vare sig terapi eller skilsmässa, så testa att vara otrogen. Knulla runt och slampa sig boostar åtminstone självförtroendet. Passa dig för affärer på jobbet bara. Kan bli jobbigt i längden.

Så. Mina 50 cent och hela det där. Hoppas du känner dig styrkt

Känns som jag vill betala dig för denna upplysande stund på något sätt mitt liv är förändrat

 

[JoberMan]

Tror/hoppas du skämtar

Utveckla gärna resonemanget om det finns något bakom kommentaren.
Är det bara ett uttryck för moralisk indignation över förslaget att vara otrogen kan du låta bli, då sådant inte är särskilt intressant.

 

[Moorflax]

Utveckla gärna resonemanget om det finns något bakom kommentaren.
Är det bara ett uttryck för moralisk indignation över förslaget att vara otrogen kan du låta bli, då sådant inte är särskilt intressant.

Du menar på allvar att det är en bra idé att vara otrogen?

 

[JoberMan]

Du menar på allvar att det är en bra idé att vara otrogen?

Moraliskt indignerad med andra ord.
Om du i stället för att få panik över tanken på otrohet i stället läser mitt inlägg så framgår det att jag tycker det är en bra idé att:
i. satsa på vettig parterapi hos välrenommerad terapeut isf hos steg 1-utbildad socialtant inom den kommunala familjerådgivningen.
ii. skilja sig om det inte finns någon annan anledning att fortsätta leva ihop än "för barnens skull".

Orkar TS inte med vare sig terapi eller att skilja sig så varför inte vara otrogen? Ingen får ändå medalj i slutet av ett långt, troget och tråkigt liv.

 

[Moorflax]

Moraliskt indignerad med andra ord.
Om du i stället för att få panik över tanken på otrohet i stället läser mitt inlägg så framgår det att jag tycker det är en bra idé att:
i. satsa på vettig parterapi hos välrenommerad terapeut isf hos steg 1-utbildad socialtant inom den kommunala familjerådgivningen.
ii. skilja sig om det inte finns någon annan anledning att fortsätta leva ihop än "för barnens skull".

Orkar TS inte med vare sig terapi eller att skilja sig så varför inte vara otrogen? Ingen får ändå medalj i slutet av ett långt, troget och tråkigt liv.

Nejdå, jag är inte särskilt upprörd (varför skriver man ord som indignerad?) över detta.
Jag är mer häpen över att du tipsar Ts om at vara otrogen.
Du kom med bra råd i början och det är väl jättebra. Men sedan tvärvänder du och tycker att otrohet är en bra idé.
Tror inte vi hjälper Ts mer i denna diskussion. Skriv gärna att jag är ”indignerad” men jag avslutar min konversation med dig då den varken tillför Ts eller mig någonting.

 

[JoberMan]

...men jag avslutar min konversation med dig då den varken tillför Ts eller mig någonting.

Mot bakgrund av att det var du som även startade konversationen med mig, så kan du i så fall fundera på om du egentligen har något att säga innan du initierar en konversation

 

[Seikosthlm]

Tror det är dags för en bild på frugan?

 

[Moorflax]

Tror det är dags för en bild på frugan?

Jaa! Vi vill se bild.
Så kan Doberman avgöra om det är värt att vara otrogen

 

[Seikosthlm]

Jaa! Vi vill se bild.
Så kan Doberman avgöra om det är värt att vara otrogen

Är väl värt ett försök? Kan ju alltid gå tillbaka.

 

[Norrlänningen]

Jag brukar bara gå ner i pannrummet jävligt länge tills ovädret passerat, brukar lösa det mesta. Ihop i 15 år nu, varit bekanta i snart 20.

Men man vet ju hur det är, man har inte förutsättningarna på sin sida varken intellektuellt eller utseendemässigt, så man ska väl vara jävligt glad över att hon står ut med mig år ut och år in.

 

[Hugii]

Ge varandra respekt, förståelse, tid, kram, klapp på axeln, inte reta upp sig på varandra (vilket ibland kan vara svårt).
Man kan få för sig att andra har det mkt bättre. Att andra är gladare osv. Akta dig för FB & Insta-fällan, folk visar bara fasaden och aldrig insidan där.

Om några månader fyrar vi 20 år ihop. Jag känner igen allt det där men ni måste våga acceptera varandra och stötta varandra. Om det inte finns förståelse och respekt, då får du kanske fundera på andra alternativ.

 

[Molgan]

Resa.
En eller två gånger per år, lång-weekend utan barn.
Prata, äta, dricka, njuta.
Bästa tipset.

12 år som gift man, tillsammans 17, all good

 

[Chad]

I bästa fall hittar du tillsammans med terapeuten massor av utmaningar och fel som du kan ta ansvar för och förbättra, och dito för din sambo.

Tror du på fullaste allvar att en kvinna kan ta ansvar för att en relation går snett?

 

[Gummo]

Se till att få en manlig terapeut eller en av varje. De kvinnliga sympatiserar alltid med kvinnorna och du blir boven.

Stämmer bara om mannen är ful eller en skithög. De kvinnliga terapeuterna brukar alltid sympatisera med mig

 

[Torsten]

Stämmer bara om mannen är ful eller en skithög. De kvinnliga terapeuterna brukar alltid sympatisera med mig

Tack för den

Kan det bero på att du är väldigt feminin i ditt sätt och att det skapar sympati från en medsyster?

 

[Gummo]

Tack för den

Kan det bero på att du är väldigt feminin i ditt sätt och att det skapar sympati från en medsyster?

Nä. De brukar stöta på mig och föreslå att vi ses bara vi. Inte helt proffsigt kanske men men...

 

[DrSbaitso]

Jag upprepar vad som redan sagts - parterapi är bra. Det reserverar tid för att prata med varandra, och även en dålig terapeut är en tredje part i rummet, och därmed måste man prata fullständigt. Man kan inte förutsätta att hen förstår, och på så sätt minskar missförstånd även mellan er. Vi gick först hos kommunen, vilket gjorde att vi började prata med varandra, men bytte ganska snabbt till privat, där nya terapeuten ställer mer riktade frågor och gräver mer i vissa situationer och känslor vilket känns väldigt nyttigt. Vi är ganska nya på det, och utgången är inte alls säkrad. Det jag själv märker av är att hjulspåren är djupa, och det krävs aktivt arbete väldigt ofta för att inte halka in i gamla vanor, både när det är bra och när det är sämre, där det senare kan få mer explosiva konsekvenser.