Ni vet hur det börjar. Det börjar med ett telefonsamtal.
– Rolex! Klart du ska ha en Rolex grabbhalva! hojtar en entusiastisk kollega i andra änden.
Allt började egentligen våren 2012 då jag träffade min kollega (även känd forums medlem) som behövde min hjälp. Jag är väldigt musik intresserad och har kört som DJ i några år på olika klubbar som en fritidssysselsättning. Efter att ha erbjudit mina musik tjänster till min kollega fick jag ta mig till en stor tillställning med en kraftig överhängande bakfylla från dagen innan och tänker "Åh, hur ska jag orka med det här". Väl på festen möts jag upp av en glad kollega som är alldeles till sig av lycka och tillåter inte mig att dricka Loka citron så efter att vi har tagit några drinkar och samtalat om både det ena och det andra, mycket om klockor, så känner jag när jag går därifrån att jag har en ny vän.
Tiden går och jag sugs ner mer och mer i klockträsket, mycket pga min vän som öppnar en relativt ny värld. Det införskaffas snabbt en Glycin combat sub och jag blir medlem på klocksnack och läser mycket vad alla skriver, för jag har aldrig tyckt att män klär i smycken men en fin klocka är aldrig fel. Sedan fortsätter livet som det gör för som många andra, man träffar en tjej, man blir sambo, man ska ha större lägenhet etc etc. När allt detta har gjorts och ny lägenhet införskaffad (som sambon då självklart fått bestämma kök, golv, färg mm) börjar hjulen i huvudet att snurra och som man säger "happy wife , happy life". Till min stora förtjusning fanns det pengar kvar när allt var fixat med lägenheten (det ni grabbar jag tror jag har fått Jackpott när det gäller fruga). Jag och min kollega disskuterar mycket (eller jag suger i mig som en svamp av hans kunskap) och det blir många kaffepauser, AW's mm. Det finns många fina klockor därute men jag inser snabbt att det finns en klocka som har det lilla extra.
Tillbaks till telefonsamtalet förra veckan
– Okej, säger jag.
– Mår du dåligt eller så? utbrister han hoppfullt.
– Nej... eller...vadå? Varför frågar du det? undrar jag.
– Vad tvekar du om? säger han allvarligt.
Jag funderar en stund.
– Näe. Du vet. Inget speciellt tror jag. Men du vet.... Säger jag och babblar på en massa strunt.
Ni vet hur det börjar. Det är så det börjar? Jag är en vit, 30-årig man i världens tryggaste industriland. Jag har ingen rationell anledning att vara rädd för någonting. Ändå stod jag där, i en klockbutik, nervös som tusan och ska precis köpa dröm klockan. Ska det vara så här? Är det sant?
Boxen Plockas upp.
Tur att man har vänner som kan komma med goda råd och knuffa en i rätt riktning ibland.
Nu är jag här med klockornas klocka och knappt tagit av mig den under hela helgen och kommer att vårda den med kärlek och ömhet.
Ps. Måste ju bara nämna att den blåa färgen och guldet matchar en av mina tatueringar också som min sambo så trevligt påpekade när jag visade klockan för henne.
– Rolex! Klart du ska ha en Rolex grabbhalva! hojtar en entusiastisk kollega i andra änden.
Allt började egentligen våren 2012 då jag träffade min kollega (även känd forums medlem) som behövde min hjälp. Jag är väldigt musik intresserad och har kört som DJ i några år på olika klubbar som en fritidssysselsättning. Efter att ha erbjudit mina musik tjänster till min kollega fick jag ta mig till en stor tillställning med en kraftig överhängande bakfylla från dagen innan och tänker "Åh, hur ska jag orka med det här". Väl på festen möts jag upp av en glad kollega som är alldeles till sig av lycka och tillåter inte mig att dricka Loka citron så efter att vi har tagit några drinkar och samtalat om både det ena och det andra, mycket om klockor, så känner jag när jag går därifrån att jag har en ny vän.
Tiden går och jag sugs ner mer och mer i klockträsket, mycket pga min vän som öppnar en relativt ny värld. Det införskaffas snabbt en Glycin combat sub och jag blir medlem på klocksnack och läser mycket vad alla skriver, för jag har aldrig tyckt att män klär i smycken men en fin klocka är aldrig fel. Sedan fortsätter livet som det gör för som många andra, man träffar en tjej, man blir sambo, man ska ha större lägenhet etc etc. När allt detta har gjorts och ny lägenhet införskaffad (som sambon då självklart fått bestämma kök, golv, färg mm) börjar hjulen i huvudet att snurra och som man säger "happy wife , happy life". Till min stora förtjusning fanns det pengar kvar när allt var fixat med lägenheten (det ni grabbar jag tror jag har fått Jackpott när det gäller fruga). Jag och min kollega disskuterar mycket (eller jag suger i mig som en svamp av hans kunskap) och det blir många kaffepauser, AW's mm. Det finns många fina klockor därute men jag inser snabbt att det finns en klocka som har det lilla extra.
Tillbaks till telefonsamtalet förra veckan
– Okej, säger jag.
– Mår du dåligt eller så? utbrister han hoppfullt.
– Nej... eller...vadå? Varför frågar du det? undrar jag.
– Vad tvekar du om? säger han allvarligt.
Jag funderar en stund.
– Näe. Du vet. Inget speciellt tror jag. Men du vet.... Säger jag och babblar på en massa strunt.
Ni vet hur det börjar. Det är så det börjar? Jag är en vit, 30-årig man i världens tryggaste industriland. Jag har ingen rationell anledning att vara rädd för någonting. Ändå stod jag där, i en klockbutik, nervös som tusan och ska precis köpa dröm klockan. Ska det vara så här? Är det sant?
Boxen Plockas upp.
Tur att man har vänner som kan komma med goda råd och knuffa en i rätt riktning ibland.
Nu är jag här med klockornas klocka och knappt tagit av mig den under hela helgen och kommer att vårda den med kärlek och ömhet.
Ps. Måste ju bara nämna att den blåa färgen och guldet matchar en av mina tatueringar också som min sambo så trevligt påpekade när jag visade klockan för henne.