RDFG
Basic
Året var 1996, eller däromkring, och jag var en liten parvel som såg Bondfilmen Live and let die med min pappa. Jag var väl typ 7 år och vid scenen där huvudkaraktären använder sin klocka som såg för att fly undan skurken säger farsan att ”kolla här, ser du att han har likadan klocka som mig”.
Farsgubben var militär och det var ju Bond med, de hade likadan klocka… de måste typ vara samma person! Såklart inte, men för en 7-åring togs det givetvis som sanning. Där nånstans tändes klockintresset. Det var nåt speciellt med dykarklockor och i det här fallet Rolex fick jag lära mig.
Rolexfaschinationen låg som en sjukdom över min släkt. Från historier om nån obskyr gammelfarbror med ljusskygg försörjning som dök upp med en miljon kronor i kontanter i en portfölj för ”visa hur det såg ut” samtidigt som han slängde sin datejust i ugnen och sedan i frysen för att påvisa dess kvalitet (han försvann förresten sedermera spårlöst). Till en annan släkting med fjälljägarhistorier och skönt sliten submariner 5513 eller en tredje med militära men fredliga uppdrag i mellanöstern rockandes en explorer 1016. Pappas submariner var en 16610 (utan såg) från mitt födelseår som jag numera äger. Han hade även han en datejust, men den la han aldrig i frysen.
Mamma hade matchande 28mm.
Så, en ohälsosam fäbless för militärer, klockor och allmänt spänningsorienterade levernen grydde i mig. Det ledde i sökmotorernas tid till mycket läsande om vilka klockor som figurerade hos olika specialförband, dykföretag, NASA och allt det där som de flesta av oss på KS sondmatats med i 10 år. Allt detta ackompanjerat av rolex oerhört pricksäkra annonser från 80 och 90-talet.
Begreppet toolwatch började definieras. Rolex milsubbar, comexbrandade klockor, panerai, omega speedmasters, Tudor M.N och CWC fladdrade förbi i rasande fart. Orakad Steve mcqueen med kaffekopp och skitiga nävar likaså. Klockan verkade viktig i dessa sammanhang, men inte för vad den kostade eller vilka signaler den sände. Utan för att den skulle hålla för de krav som ställdes på bäraren och den biten tilltalade mig oavsett om det gällde en fiktiv eller verklig karaktär.
Klipp till nutid. Klockinfluencers, youtuberecensioner, att köpa på spekulation, rånrisk, kit med plastfilm för att skydda sina safequeens, ”jag har x kronor, vilken klocka ska jag köpa?”-trådar unt so weiter. Oftast inte så mycket eget intresse utan allt verkar handla om hur kompisarna eller kollegorna ska uppfatta en. Eller ännu värre, instagramföljarna.
Allt detta samtidigt som de salta grabbarna man läser om nästan uteslutande bär g-shocks eller Garminklockor?
Faktumet att man i många fall inte ens kan köpa den klockan man vill ha för att tillverkare medvetet håller nere tillgången. Det har gjort mig trött…. På klockor, på hela cirkusen.
Jag hamnade själv inom räddningstjänsten och kan konstatera en 100% avsaknad av intresse för ”kvalitetsklockor” för att bedriva arbetet.
Frågan blir alltså; Om toolklockan av idag inte bärs av poliser, soldater, brandmän eller dyksvetsare utan av män i tweedkavaj och intellektuella glasögon på youtube. Har den då spelat ut sin rätt?
Rant over. Vad tycker ni? Har nånting gått förlorat? Eller är det bara naturligt att ens intressen svänger med åren? Eller har jag helt fel och Watchesofespionage.com bevisar det?
DISCLAIMER: läs ovantående med en näve salt, allt är skrivet med glimten i ögat och avsikten är inte att någon ska ta illa upp.
Farsgubben var militär och det var ju Bond med, de hade likadan klocka… de måste typ vara samma person! Såklart inte, men för en 7-åring togs det givetvis som sanning. Där nånstans tändes klockintresset. Det var nåt speciellt med dykarklockor och i det här fallet Rolex fick jag lära mig.
Rolexfaschinationen låg som en sjukdom över min släkt. Från historier om nån obskyr gammelfarbror med ljusskygg försörjning som dök upp med en miljon kronor i kontanter i en portfölj för ”visa hur det såg ut” samtidigt som han slängde sin datejust i ugnen och sedan i frysen för att påvisa dess kvalitet (han försvann förresten sedermera spårlöst). Till en annan släkting med fjälljägarhistorier och skönt sliten submariner 5513 eller en tredje med militära men fredliga uppdrag i mellanöstern rockandes en explorer 1016. Pappas submariner var en 16610 (utan såg) från mitt födelseår som jag numera äger. Han hade även han en datejust, men den la han aldrig i frysen.
Mamma hade matchande 28mm.
Så, en ohälsosam fäbless för militärer, klockor och allmänt spänningsorienterade levernen grydde i mig. Det ledde i sökmotorernas tid till mycket läsande om vilka klockor som figurerade hos olika specialförband, dykföretag, NASA och allt det där som de flesta av oss på KS sondmatats med i 10 år. Allt detta ackompanjerat av rolex oerhört pricksäkra annonser från 80 och 90-talet.
Begreppet toolwatch började definieras. Rolex milsubbar, comexbrandade klockor, panerai, omega speedmasters, Tudor M.N och CWC fladdrade förbi i rasande fart. Orakad Steve mcqueen med kaffekopp och skitiga nävar likaså. Klockan verkade viktig i dessa sammanhang, men inte för vad den kostade eller vilka signaler den sände. Utan för att den skulle hålla för de krav som ställdes på bäraren och den biten tilltalade mig oavsett om det gällde en fiktiv eller verklig karaktär.
Klipp till nutid. Klockinfluencers, youtuberecensioner, att köpa på spekulation, rånrisk, kit med plastfilm för att skydda sina safequeens, ”jag har x kronor, vilken klocka ska jag köpa?”-trådar unt so weiter. Oftast inte så mycket eget intresse utan allt verkar handla om hur kompisarna eller kollegorna ska uppfatta en. Eller ännu värre, instagramföljarna.
Allt detta samtidigt som de salta grabbarna man läser om nästan uteslutande bär g-shocks eller Garminklockor?
Faktumet att man i många fall inte ens kan köpa den klockan man vill ha för att tillverkare medvetet håller nere tillgången. Det har gjort mig trött…. På klockor, på hela cirkusen.
Jag hamnade själv inom räddningstjänsten och kan konstatera en 100% avsaknad av intresse för ”kvalitetsklockor” för att bedriva arbetet.
Frågan blir alltså; Om toolklockan av idag inte bärs av poliser, soldater, brandmän eller dyksvetsare utan av män i tweedkavaj och intellektuella glasögon på youtube. Har den då spelat ut sin rätt?
Rant over. Vad tycker ni? Har nånting gått förlorat? Eller är det bara naturligt att ens intressen svänger med åren? Eller har jag helt fel och Watchesofespionage.com bevisar det?
DISCLAIMER: läs ovantående med en näve salt, allt är skrivet med glimten i ögat och avsikten är inte att någon ska ta illa upp.
! Problemen kom efter 5-6 år, batterikapaciteten blev dålig och det integrerade gummibandet började smulas sönder. Efter att ha avverkat 2st Garmin forerunner 610 kände jag mig färdig med pulsmätning och kilometertids-stress. Vem behöver egentligen veta sin exakta puls och löptempo på sekunden hela tiden!? När jag tävlingsidrottade i ungdomen kollade man pulsen mot sekundvisaren på 6 eller 15 sekunder, funkade perfekt!
i mitt tycke.
