Bilder längre ner för de som inte orkar med sentimental smörja.
Trots att jag hängt här sedan 2013 har jag aldrig varit en frekvent skrivare. Mitt fokus har varit att på ett egocentriskt vis ta del av andras missbruk och ignorera mitt egna.
Allt började egentligen långt innan jag köpte min första klocka. Mina minnen av min pappa är utöver att han var den stora idolen, den som aldrig klagade, den som alltid fanns där när livet var tufft eller för den delen stod bakom mig när äventyr väntade. I soffan framför pågående fotbollsmatch brukade han på ren rutin och reflex dra upp sin klocka.
Jag visste det inte då men troligen såddes ett frö redan där. Åren gick och när jag började sommarjobba under gymnasietiden var målet av ett för mig lika förvånande som oväntat mål. Jag ville ha en kvalitetsklocka. Målet var inställt på en omega Seamaster som jag precis sett i uppföljaren till Golden eye på bio. 14000 spänn tror jag att automataren kostade vilket då i princip var att likställa med en lägenhet, en lyxbil eller en generell tandreglering för den genomsnittliga engelsmannen. Men jag lyckades stuva undan kosingen och snart var den på handleden. Tyvärr var kamera på mobil och eller digitalkamera inte ett vardagligt föremål så denna har jag inga bilder på.
Sedan förstod jag den makalösa känslan av att jobba och skörda frukten av insatsen. Jag tassade ner till Bergströms och hämtade en Rolexkatalog och lät ögonen dansa över deras utbud. En 14060 blev målet (inte heller denna har jag bilder på). Jag blev medlem på TTT och därefter var det kört...
No-daten köptes för vad jag tror var ca 30 papp. Hissnande summor för en klocka. Hade man bara vetat hur prisutvecklingen skulle te sig hade jag inte gnällt.
Nu var det igång på allvar. Under gymnasiet träffade jag min nuvarande fru (nej, vi är inte Jehovas). Världens bästa människa levde med mig och hur kunde jag hedra henne bättre än att köpa en klocka till henne?
Hon fick välja fritt och valde tack & lov en prismässigt överkomlig TH. Än idag vägrar hon något nytt och det är väldigt sällan den lämnar hennes handled. När det sker är det för att hon lånat något annat av mig.
Farsan hann fylla 59 innan han insåg att arbetet och karriären tagit för mycket tid från det som han verkligen älskade - familjen.
Han bestämde sig för att gå in pension när han var 60 så han laddade för ett sista år.
Tre månader in på året blev han sjuk.
Ytterligare tre månader senare gick han bort.
En bodelning är en märklig sak. Berörda och inte sällan emotionellt skadade ska dela på ting under en sårig period.
Jag bad om en sak- hans klocka.
Åren gick och jag vågar inte ens tänka på hur många klockor jag köpt och sålt.
Jag tänker definitivt inte reflektera över hur mycket kosing jag tappat på att göra det.
Men oavsett finns det alltid något närvarande varje gång jag får en ny klocka på armen och det är min pappas närvaro.
Jag norpade några bilder ur mitt klockalbum på de som satt mest avtryck genom åren.
Mina SDs var en upplevelse utöver det vanliga. Totalt har jag ägt fyra stycken. Varje gång de säljs tycks de komma tillbaka.
SOH - stor som ett hus men jäklar vad stilren den är. Världens bästa mesh, knivskarpa linjer i sina visare och inte minst det då nya ”B:et” istället för vingloggan.
Aquatimern flög in. All respekt för No-daten men DETTA är världens vassaste och mest ”prisvärda” toolwatch.
Den skulle senare kompletteras med en 2000-modell.
Choparden var steget utanför ramarna. Den skramlade som fan av 7750-verket men jäklar vad den var egen. Överprisad på ett obeskrivligt vis men ändå helt underbar.
Någon udda nätt klocka ramlade in mellan de stora dykarna.
Precis som de flesta har ett antal sportrollar kommit och gått genom åren.
Sedan vände det. Tunga och stora dykare byttes bort och in började istället mer delikata ting att infinna sig. Reverson kom in i mitt liv.
GT:n
Day daten:
Och inte minst den något vulgära 976:an.
Sedan tar det ännu en oväntad vändning. Större och tyngre än allt annat tidigare.
Någonstans behöver man ju fundera på huruvida man verkligen är frisk i huvudet.
Här tar jag kort på när frugan tar kort på min klocka.
Finns det något som jag trånat efter men ännu ej tagit tag i? Självklart! 15300 hade smakat fågel och en Nautilus får jag nog äga någon gång också. Men om jag skulle bli en OWG skulle jag jävlar i mig göra det med stil. En Roger Dubuis GS skulle då pryda min handled.
Just det.
Farsans klocka. Den är fortsatt den enda klockan som aldrig lämnar.
Den är sliten och rasslig. Fan vet om han inte fullpolerade den med spott och grus och varje gång den åker in på service önskar jag bara genomgång av urverket. Ingen ska återställa något till originalskick. Den ska vara som den är. Den ska fortsätta vara hans klocka tills dess att jag är borta och det blir dotterns klocka.
Tack KS för det eviga vattenhålet!
Trots att jag hängt här sedan 2013 har jag aldrig varit en frekvent skrivare. Mitt fokus har varit att på ett egocentriskt vis ta del av andras missbruk och ignorera mitt egna.
Allt började egentligen långt innan jag köpte min första klocka. Mina minnen av min pappa är utöver att han var den stora idolen, den som aldrig klagade, den som alltid fanns där när livet var tufft eller för den delen stod bakom mig när äventyr väntade. I soffan framför pågående fotbollsmatch brukade han på ren rutin och reflex dra upp sin klocka.
Jag visste det inte då men troligen såddes ett frö redan där. Åren gick och när jag började sommarjobba under gymnasietiden var målet av ett för mig lika förvånande som oväntat mål. Jag ville ha en kvalitetsklocka. Målet var inställt på en omega Seamaster som jag precis sett i uppföljaren till Golden eye på bio. 14000 spänn tror jag att automataren kostade vilket då i princip var att likställa med en lägenhet, en lyxbil eller en generell tandreglering för den genomsnittliga engelsmannen. Men jag lyckades stuva undan kosingen och snart var den på handleden. Tyvärr var kamera på mobil och eller digitalkamera inte ett vardagligt föremål så denna har jag inga bilder på.
Sedan förstod jag den makalösa känslan av att jobba och skörda frukten av insatsen. Jag tassade ner till Bergströms och hämtade en Rolexkatalog och lät ögonen dansa över deras utbud. En 14060 blev målet (inte heller denna har jag bilder på). Jag blev medlem på TTT och därefter var det kört...
No-daten köptes för vad jag tror var ca 30 papp. Hissnande summor för en klocka. Hade man bara vetat hur prisutvecklingen skulle te sig hade jag inte gnällt.
Nu var det igång på allvar. Under gymnasiet träffade jag min nuvarande fru (nej, vi är inte Jehovas). Världens bästa människa levde med mig och hur kunde jag hedra henne bättre än att köpa en klocka till henne?
Hon fick välja fritt och valde tack & lov en prismässigt överkomlig TH. Än idag vägrar hon något nytt och det är väldigt sällan den lämnar hennes handled. När det sker är det för att hon lånat något annat av mig.
Farsan hann fylla 59 innan han insåg att arbetet och karriären tagit för mycket tid från det som han verkligen älskade - familjen.
Han bestämde sig för att gå in pension när han var 60 så han laddade för ett sista år.
Tre månader in på året blev han sjuk.
Ytterligare tre månader senare gick han bort.
En bodelning är en märklig sak. Berörda och inte sällan emotionellt skadade ska dela på ting under en sårig period.
Jag bad om en sak- hans klocka.
Åren gick och jag vågar inte ens tänka på hur många klockor jag köpt och sålt.
Jag tänker definitivt inte reflektera över hur mycket kosing jag tappat på att göra det.
Men oavsett finns det alltid något närvarande varje gång jag får en ny klocka på armen och det är min pappas närvaro.
Jag norpade några bilder ur mitt klockalbum på de som satt mest avtryck genom åren.
Mina SDs var en upplevelse utöver det vanliga. Totalt har jag ägt fyra stycken. Varje gång de säljs tycks de komma tillbaka.
SOH - stor som ett hus men jäklar vad stilren den är. Världens bästa mesh, knivskarpa linjer i sina visare och inte minst det då nya ”B:et” istället för vingloggan.
Aquatimern flög in. All respekt för No-daten men DETTA är världens vassaste och mest ”prisvärda” toolwatch.
Den skulle senare kompletteras med en 2000-modell.
Choparden var steget utanför ramarna. Den skramlade som fan av 7750-verket men jäklar vad den var egen. Överprisad på ett obeskrivligt vis men ändå helt underbar.
Någon udda nätt klocka ramlade in mellan de stora dykarna.
Precis som de flesta har ett antal sportrollar kommit och gått genom åren.
Sedan vände det. Tunga och stora dykare byttes bort och in började istället mer delikata ting att infinna sig. Reverson kom in i mitt liv.
GT:n
Day daten:
Och inte minst den något vulgära 976:an.
Sedan tar det ännu en oväntad vändning. Större och tyngre än allt annat tidigare.
Någonstans behöver man ju fundera på huruvida man verkligen är frisk i huvudet.
Här tar jag kort på när frugan tar kort på min klocka.
Finns det något som jag trånat efter men ännu ej tagit tag i? Självklart! 15300 hade smakat fågel och en Nautilus får jag nog äga någon gång också. Men om jag skulle bli en OWG skulle jag jävlar i mig göra det med stil. En Roger Dubuis GS skulle då pryda min handled.
Just det.
Farsans klocka. Den är fortsatt den enda klockan som aldrig lämnar.
Den är sliten och rasslig. Fan vet om han inte fullpolerade den med spott och grus och varje gång den åker in på service önskar jag bara genomgång av urverket. Ingen ska återställa något till originalskick. Den ska vara som den är. Den ska fortsätta vara hans klocka tills dess att jag är borta och det blir dotterns klocka.
Tack KS för det eviga vattenhålet!
