Cyk Lop
Basic
Inledning
De två klockorna som beskrivs i detta inlägg, Tag Heuer Aquaracer WAY201A.BA0927 och Omega SMP 210.30.42.20.03.001., har ju redan recenserats i forumet. Här beskrivs klockorna efter några års användning, hoppas därför att ni finner texten någorlunda intressant. Har alltså haft båda klockorna i några år, Aquaracern lite längre än SMP:n.
Tanken är att beskriva klockorna var för sig (om än i samma artikel) men det är svårt att motstå frestelsen att jämföra dem. Läsaren ska dock vara försiktig med sådana jämförelser. Det är ju i princip fel att jämföra klockor från helt olika finish- och prisklasser. Sådana jämförelser görs när man vill skapa intryck av att den billigare klockan är finare än vad den egentligen är, eller när man vill tona ner (för att inte säga sätta dit) den dyrare klockan. Jo, visst kan man jämföra vilka klockor som helst men läsaren får tänka på att de presenterade klockorna tillhör två tämligen olika pris- och kvalitetsklasser.
Onödigt att säga men jag gör det ändå: alla bedömningar i texten är ju subjektiva.
Bilderna är lånade från tillverkarnas hemsidor.
Helheten och urtavlan
Båda klockorna är tunga monster, Aquaracern väger närmast 200g. Det är en stor klocka (43mm) men jag uppfattar den samtidigt som tämligen elegant (att säga dressig vore att ta i). Men elegant är den, bland annat tack vare den randiga, mycket stiliga urtavlan. Förutom ränderna har urtavlan även s. k. sunburst finish som dock endast syns i ”rätt” ljus (exempelvis solljus eller under LED strålkastare). Effekten (alltså sunburst i kombination med ränderna) är vacker och jag undrar om detta inte är en detalj som förfalskare kanske inte kan kopiera.
Med en storlek på 42 mm i diameter samt med sitt konvexa glas framträder Omegan som lite mindre men är ändå lika ”närvarande” på handleden. Omegas urtavla är gjord av polerad keramik vilket resulterar i att den reflekterar ljus, ibland lika mycket som ett platt safirglas utan antireflexbehandling. Det är alltså inte alltid en fördel. En del fantastiska detaljer finns dock på urtavlan, bland annat den vita självlysande fyllningen som ”jäser” exakt lika mycket ur varje indexmarkering och som på varje markering har en lika fin konvex (och lackerad?) yta, de eleganta laserskurna vågorna samt de fantastiska skelettvisarna. Att skelettvisarna på sina ställen beskrevs med negativa ordalag oroade mig lite men bara tills jag själv såg dem och konstaterade att Omega inte valde den lätta vägen här utan la lite extra krut på de tunna, perfekt skurna och mycket stiliga visarna.
Omegas polerade urtavla reflekterar ibland mycket ljus.
På Urtavlan finns en del enastående detaljer. Exempelvis ”jäser” självlysande material exakt lika mycket ur varje indexmarkering. Materialet är troligtvis lackerat på ytan vilket ytterligare bidrar till känslan av precision och omsorg i tillverkningen.
Skelettvisarna visar också att Omega inte valde den lättaste (och billigaste) vägen utan la istället lite extra krut på detaljer.
De självlysande markeringarnas och visarnas luminiscens är fantastisk på båda klockorna. På båda klockorna lyser den i två färger (blå och grön) men i mina ögon tar Aquaracerns ljus (som helhet) en poäng här (nu kom en jämförelse). Anledningen är att den gröna färgen på Aquaracern i början är mycket stark och gul. Dessutom kommer luminiscensen bättre till sin rätt på Aquaracerns jättestora markeringar. Hela urtavlan blir som en välbelyst, färgglad skärm.
Båda klockorna lyser fantastiskt i mörkret. Aquaracerns ljus är nog lite snyggare tack vare klockans mycket stora markeringar och den starka gröna färgen som lyser nästan gult. Med lite svagare ljus på visarna blir det nästan tre färger på urtavlan.
På Omegan försökte man följa viss logik: den självlysande nollpunkten på vridringen och minutvisaren är gröna, resten lyser blått. Tanken är ju att underlätta avläsning av dyktiden men det kanske bara är ett försäljningsargument (ett snyggt sådant dock), eller kanske ännu en detalj som Omega ville utföra med extra omsorg.
Avvikande färg på vridringens nollpunkt och på minutvisaren förväntas underlätta avläsning av dyktiden.
Aquaracern är i detta avseende mer en ”pizza extra allt”, de glada färgerna på denna leksak för vuxna pojkar kan även här vara ett försäljningsargument. I så fall funkade det!
Om Aquaracern vinner som helhet så vinner Omegan med en detalj: självlysande materialet fyller inte bara skelettvisarnas toppar utan hela visarna (eller hela skelettet då). Spåret med självlysande material, liksom visarnas ”skenor” smalnar gradvis av mot urtavlans centrum. Ännu en mycket fin detalj där Omega inte valde den lättare vägen utan bjöd istället på vacker precision.
Fler imponerande detaljer på Omegans urtavla. Skelettvisarna är fyllda med självlysande material som i likhet med visarna själva också smalnar av mot urtavlans centrum.
Man kan väl avrunda med att konstatera att båda klockorna är monster av stål men att båda samtidigt är riktiga skönheter.
Bezeln
Aquaracerns bezel är mycket speciell, tolvkantig, polerad på ovansidan, med ”dubbar” på varannan av de tolv sidorna. Jag har för mig att tillverkning av en sådan skapelse kräver mer arbete och fler operationer än tillverkning av Omegas bezel vars borstade inbuktningar enkelt kan skäras med fräs. (Ännu en jämförelse.)
Aquaracerns svarta keramiska inlägg lyser med en ”kobolt”-effekt i rätt ljus, vilket förstärker känslan av elegans. De polerade ytorna är lite dressigare än Omegas borstade ytor dock mer känsliga för ”skrivbordsdykning”.
Det är svårt att beskriva den effekt som jag kallar för ”kobolt-effekt”. Det handlar om att inlägget i vridringen reflekterar ljus i likhet med polerad kobolt, nästan att den framträder som genomskinlig. Bilden har inte riktigt lyckats fånga effekten men man kanske kan ana den.
Tillverkning av Aquaracerns bezel kräver troligtvis fler operationer än tillverkning av Omegas. Aquaracerns polerade bezeln är också lite dressigare dock också känsligare för skrivbordsdykning. På bilden syns tydliga spår av alla ”vrak” och ”rev” på ”skrivbordshavsbotten”.
Inlägget i Omegas vridring lyser också som kobolt och dess vita markeringar är lite snyggare än Aquaracerns som är metallfärgade. Måste dock lägga till att båda klockornas markeringar är applicerade med stor precision och de håller sig helt utan skador efter några år av (inte så försiktig) användning.
Markeringar på båda klockors bezlar är applicerade med stor precision.
Vridringarna på båda klockorna tickar fint vid vridning (i alla fall låter de fint för mig som inte är någon vidare expert). Båda är mycket tystare och mycket lättare att vrida än vridring på Longines HC. Detta behöver dock inte nödvändigtvis vara en fördel. Har nämligen för mig att dykare inte alltid gillar att bezlar vrids för lätt. Här välkomnas alltså ingen elegans.
Safirglaset
Här finns ett stort irritationsmoment på Omegan: antireflexbehandlingen på utsidan är inte så hård. Jag är inte så känslig för ett par repor här och där men att ha synliga skador på glaset är mycket irriterande. Kan inte annat än att hålla med alla er som då och då undrar varför man ska ha safirglas om ytan ändå kan skadas. (Tidigare trodde jag att någon konkurrent lanserar falska nyheter om skador på SMP:s antireflexbehandling. Tyvärr blev jag smärtsamt dementerad av min egen erfarenhet.) Ska polera bort antireflexbehandlingen så fort garantin har gått ut. Hoppas det är genomförbart. (Lyckades inte fånga reporna på bild men de är där.)
Aquaracerns safirglas är ju platt med ett Cyk Lop
som i början var lite störande men som numer också ger en elegant touch. (Är det bara jag som känner att det börjar bli lite tjatigt med all elegans?)
Länken
Aquaracerns länk är massiv, här har mycket stål gått åt. Länkarna i mitten är ännu tjockare! Länken är borstad och den reflekterar ljus med en mycket fin effekt. De polerade sidorna bidrar också till känslan av elegans (elegans igen
). Länkens svaga punkter är ju den tunna dykförlängningen och pinnar.
Omegas länk känns lite tunnare men det är nog bara en känsla. Vissa recensenter klagade på länkens vassa kanter. Visserligen är de lite vassa men inte så vassa att man har anledning att tänka på det. Länken har sin unika design som direkt avslöjar vilken klocka man har på sig. Tag Heuers pinnar kommer ju aldrig att falla ur men Omegas skruvar ger ändå en känsla av bättre finish. Samma måste sägas om Omegas dykförlängning som ”spelar i en helt annan division” men som ibland oavsiktligt öppnas när längdjusteringen i viklåset är helt utdragen och när viklåset samtidigt är öppet.
Urverk och tidhållning
Enligt tillverkaren har ”Calibre 5” i min Aquaracer 26 stenar vilket ju betyder att det är en Sellita SW200. Enligt tillverkaren är Sellitan av finare finish, med gångreserv på 42 timmar. Nu, efter några års användning håller klockan fortfarande samma avvikelse som i början: ca + 1 till 2 sekunder vid normal daglig användning.
Omega drivs ju av ett 8800. Ett fantastiskt urverk med bra tidhållning, otroligt bra skydd mot magnetism, koaxialt driv med balansfjäder av kisel (Si14). Inte konstigt att den av många betraktas som state of the art. Detta med antimagnetism är viktigt. På min dator sitter högtalarna nära främre kant och det kan lätt hända att klockan befinner sig under lång tid i det starka magnetfältet.
Urverket har ju 35 juveler. Utifrån svaren som jag i en tråd fick från @JeJej, @th0m och @Stefan S, så kräver det koaxiala drivet 4 extra stenar förutsatt att ”mellanhjulet” är kvar. Med en ”lever escapement” hade urverket alltså haft 31 stenar. Fler stenar går kanske inte att placera i ett urverk med bara datum, om man nu vill placera dem med en riktig funktion?
Det är dock inte bara de tekniska specifikationerna som gör 8800:n fantastisk. Att bara titta på den är en enastående upplevelse. Även om det här inte riktigt är high end utan kanske snarare “industritillverkningens high end” så visar de böjda och praktiskt taget perfekta arabeskerna vad Biver menar när han talar om ”invisibile visibility”. Fast tack vare den genomskinliga bakboetten får man här ”visible visibility” istället.
Visible visibility.
Omegan är kännbart dyrare än Aquaracern men detta fantastiska urverk berättigar utan tvekan det höga priset (som i jämförelse med andra klockor som kostar mer och ger mindre, kanske inte är så högt heller).
På tal om bakboett så skulle Sellitan också vara rolig att titta på. Det känns ibland som att fler detaljer och kugghjul är synliga när man tittar på en SW200 eller en 2824 än när man tittar på en 8800. Synd att ”fönster” saknas på Aquaracerns bakboett.
Efter flera års användning noterade jag ytterligare en skillnad (en jämförelse igen). Medan Aquaracern kräver att kronan vrids några varv för att klockan ska börja ticka, kommer Omegan i gång så fort man har rört på den. Det krävs alltså mycket lite energi för att sätta urverket i gång, klockan börjar ticka så fort rotorn överhuvudtaget har rört sig.
Avslutningsvis
Båda klockorna är fantastiska, tänker inte sälja någon av dem. Omegan är dyrare och betraktas som en bättre klocka men Aquaracern är absolut inte bortglömd för den sakens skull. Jo, lite bortglömd var den när Omegan var ny men inte nu längre. Tvärtom uppskattar jag dess fina detaljer alltmer.
Omegan i havets kalla djup (hela 25-30 centimeter).
Kan på slutet lägga till att jag brukar byta klocka i månadsskiftet efter en kort månad. Eftersom kronan ändå måste skruvas ner för datumkorrigering så byter jag till ”ny” klocka och jag lämnar den ”gamla” att ”ticka ut”.
Och nu har den här texten (äntligen) också tickat ut. Tack alla som orkat läsa ända hit.
Och tack @NiklasF för värdefulla synpunkter.
De två klockorna som beskrivs i detta inlägg, Tag Heuer Aquaracer WAY201A.BA0927 och Omega SMP 210.30.42.20.03.001., har ju redan recenserats i forumet. Här beskrivs klockorna efter några års användning, hoppas därför att ni finner texten någorlunda intressant. Har alltså haft båda klockorna i några år, Aquaracern lite längre än SMP:n.
Tanken är att beskriva klockorna var för sig (om än i samma artikel) men det är svårt att motstå frestelsen att jämföra dem. Läsaren ska dock vara försiktig med sådana jämförelser. Det är ju i princip fel att jämföra klockor från helt olika finish- och prisklasser. Sådana jämförelser görs när man vill skapa intryck av att den billigare klockan är finare än vad den egentligen är, eller när man vill tona ner (för att inte säga sätta dit) den dyrare klockan. Jo, visst kan man jämföra vilka klockor som helst men läsaren får tänka på att de presenterade klockorna tillhör två tämligen olika pris- och kvalitetsklasser.
Onödigt att säga men jag gör det ändå: alla bedömningar i texten är ju subjektiva.
Bilderna är lånade från tillverkarnas hemsidor.
Helheten och urtavlan
Båda klockorna är tunga monster, Aquaracern väger närmast 200g. Det är en stor klocka (43mm) men jag uppfattar den samtidigt som tämligen elegant (att säga dressig vore att ta i). Men elegant är den, bland annat tack vare den randiga, mycket stiliga urtavlan. Förutom ränderna har urtavlan även s. k. sunburst finish som dock endast syns i ”rätt” ljus (exempelvis solljus eller under LED strålkastare). Effekten (alltså sunburst i kombination med ränderna) är vacker och jag undrar om detta inte är en detalj som förfalskare kanske inte kan kopiera.
Med en storlek på 42 mm i diameter samt med sitt konvexa glas framträder Omegan som lite mindre men är ändå lika ”närvarande” på handleden. Omegas urtavla är gjord av polerad keramik vilket resulterar i att den reflekterar ljus, ibland lika mycket som ett platt safirglas utan antireflexbehandling. Det är alltså inte alltid en fördel. En del fantastiska detaljer finns dock på urtavlan, bland annat den vita självlysande fyllningen som ”jäser” exakt lika mycket ur varje indexmarkering och som på varje markering har en lika fin konvex (och lackerad?) yta, de eleganta laserskurna vågorna samt de fantastiska skelettvisarna. Att skelettvisarna på sina ställen beskrevs med negativa ordalag oroade mig lite men bara tills jag själv såg dem och konstaterade att Omega inte valde den lätta vägen här utan la lite extra krut på de tunna, perfekt skurna och mycket stiliga visarna.
Omegas polerade urtavla reflekterar ibland mycket ljus.
På Urtavlan finns en del enastående detaljer. Exempelvis ”jäser” självlysande material exakt lika mycket ur varje indexmarkering. Materialet är troligtvis lackerat på ytan vilket ytterligare bidrar till känslan av precision och omsorg i tillverkningen.
Skelettvisarna visar också att Omega inte valde den lättaste (och billigaste) vägen utan la istället lite extra krut på detaljer.
De självlysande markeringarnas och visarnas luminiscens är fantastisk på båda klockorna. På båda klockorna lyser den i två färger (blå och grön) men i mina ögon tar Aquaracerns ljus (som helhet) en poäng här (nu kom en jämförelse). Anledningen är att den gröna färgen på Aquaracern i början är mycket stark och gul. Dessutom kommer luminiscensen bättre till sin rätt på Aquaracerns jättestora markeringar. Hela urtavlan blir som en välbelyst, färgglad skärm.
Båda klockorna lyser fantastiskt i mörkret. Aquaracerns ljus är nog lite snyggare tack vare klockans mycket stora markeringar och den starka gröna färgen som lyser nästan gult. Med lite svagare ljus på visarna blir det nästan tre färger på urtavlan.
På Omegan försökte man följa viss logik: den självlysande nollpunkten på vridringen och minutvisaren är gröna, resten lyser blått. Tanken är ju att underlätta avläsning av dyktiden men det kanske bara är ett försäljningsargument (ett snyggt sådant dock), eller kanske ännu en detalj som Omega ville utföra med extra omsorg.
Avvikande färg på vridringens nollpunkt och på minutvisaren förväntas underlätta avläsning av dyktiden.
Aquaracern är i detta avseende mer en ”pizza extra allt”, de glada färgerna på denna leksak för vuxna pojkar kan även här vara ett försäljningsargument. I så fall funkade det!
Om Aquaracern vinner som helhet så vinner Omegan med en detalj: självlysande materialet fyller inte bara skelettvisarnas toppar utan hela visarna (eller hela skelettet då). Spåret med självlysande material, liksom visarnas ”skenor” smalnar gradvis av mot urtavlans centrum. Ännu en mycket fin detalj där Omega inte valde den lättare vägen utan bjöd istället på vacker precision.
Fler imponerande detaljer på Omegans urtavla. Skelettvisarna är fyllda med självlysande material som i likhet med visarna själva också smalnar av mot urtavlans centrum.
Man kan väl avrunda med att konstatera att båda klockorna är monster av stål men att båda samtidigt är riktiga skönheter.
Bezeln
Aquaracerns bezel är mycket speciell, tolvkantig, polerad på ovansidan, med ”dubbar” på varannan av de tolv sidorna. Jag har för mig att tillverkning av en sådan skapelse kräver mer arbete och fler operationer än tillverkning av Omegas bezel vars borstade inbuktningar enkelt kan skäras med fräs. (Ännu en jämförelse.)
Aquaracerns svarta keramiska inlägg lyser med en ”kobolt”-effekt i rätt ljus, vilket förstärker känslan av elegans. De polerade ytorna är lite dressigare än Omegas borstade ytor dock mer känsliga för ”skrivbordsdykning”.
Det är svårt att beskriva den effekt som jag kallar för ”kobolt-effekt”. Det handlar om att inlägget i vridringen reflekterar ljus i likhet med polerad kobolt, nästan att den framträder som genomskinlig. Bilden har inte riktigt lyckats fånga effekten men man kanske kan ana den.
Tillverkning av Aquaracerns bezel kräver troligtvis fler operationer än tillverkning av Omegas. Aquaracerns polerade bezeln är också lite dressigare dock också känsligare för skrivbordsdykning. På bilden syns tydliga spår av alla ”vrak” och ”rev” på ”skrivbordshavsbotten”.
Inlägget i Omegas vridring lyser också som kobolt och dess vita markeringar är lite snyggare än Aquaracerns som är metallfärgade. Måste dock lägga till att båda klockornas markeringar är applicerade med stor precision och de håller sig helt utan skador efter några år av (inte så försiktig) användning.
Markeringar på båda klockors bezlar är applicerade med stor precision.
Vridringarna på båda klockorna tickar fint vid vridning (i alla fall låter de fint för mig som inte är någon vidare expert). Båda är mycket tystare och mycket lättare att vrida än vridring på Longines HC. Detta behöver dock inte nödvändigtvis vara en fördel. Har nämligen för mig att dykare inte alltid gillar att bezlar vrids för lätt. Här välkomnas alltså ingen elegans.
Safirglaset
Här finns ett stort irritationsmoment på Omegan: antireflexbehandlingen på utsidan är inte så hård. Jag är inte så känslig för ett par repor här och där men att ha synliga skador på glaset är mycket irriterande. Kan inte annat än att hålla med alla er som då och då undrar varför man ska ha safirglas om ytan ändå kan skadas. (Tidigare trodde jag att någon konkurrent lanserar falska nyheter om skador på SMP:s antireflexbehandling. Tyvärr blev jag smärtsamt dementerad av min egen erfarenhet.) Ska polera bort antireflexbehandlingen så fort garantin har gått ut. Hoppas det är genomförbart. (Lyckades inte fånga reporna på bild men de är där.)
Aquaracerns safirglas är ju platt med ett Cyk Lop
som i början var lite störande men som numer också ger en elegant touch. (Är det bara jag som känner att det börjar bli lite tjatigt med all elegans?)Länken
Aquaracerns länk är massiv, här har mycket stål gått åt. Länkarna i mitten är ännu tjockare! Länken är borstad och den reflekterar ljus med en mycket fin effekt. De polerade sidorna bidrar också till känslan av elegans (elegans igen
). Länkens svaga punkter är ju den tunna dykförlängningen och pinnar.
Omegas länk känns lite tunnare men det är nog bara en känsla. Vissa recensenter klagade på länkens vassa kanter. Visserligen är de lite vassa men inte så vassa att man har anledning att tänka på det. Länken har sin unika design som direkt avslöjar vilken klocka man har på sig. Tag Heuers pinnar kommer ju aldrig att falla ur men Omegas skruvar ger ändå en känsla av bättre finish. Samma måste sägas om Omegas dykförlängning som ”spelar i en helt annan division” men som ibland oavsiktligt öppnas när längdjusteringen i viklåset är helt utdragen och när viklåset samtidigt är öppet.
Urverk och tidhållning
Enligt tillverkaren har ”Calibre 5” i min Aquaracer 26 stenar vilket ju betyder att det är en Sellita SW200. Enligt tillverkaren är Sellitan av finare finish, med gångreserv på 42 timmar. Nu, efter några års användning håller klockan fortfarande samma avvikelse som i början: ca + 1 till 2 sekunder vid normal daglig användning.
Omega drivs ju av ett 8800. Ett fantastiskt urverk med bra tidhållning, otroligt bra skydd mot magnetism, koaxialt driv med balansfjäder av kisel (Si14). Inte konstigt att den av många betraktas som state of the art. Detta med antimagnetism är viktigt. På min dator sitter högtalarna nära främre kant och det kan lätt hända att klockan befinner sig under lång tid i det starka magnetfältet.
Urverket har ju 35 juveler. Utifrån svaren som jag i en tråd fick från @JeJej, @th0m och @Stefan S, så kräver det koaxiala drivet 4 extra stenar förutsatt att ”mellanhjulet” är kvar. Med en ”lever escapement” hade urverket alltså haft 31 stenar. Fler stenar går kanske inte att placera i ett urverk med bara datum, om man nu vill placera dem med en riktig funktion?
Det är dock inte bara de tekniska specifikationerna som gör 8800:n fantastisk. Att bara titta på den är en enastående upplevelse. Även om det här inte riktigt är high end utan kanske snarare “industritillverkningens high end” så visar de böjda och praktiskt taget perfekta arabeskerna vad Biver menar när han talar om ”invisibile visibility”. Fast tack vare den genomskinliga bakboetten får man här ”visible visibility” istället.
Visible visibility.
Omegan är kännbart dyrare än Aquaracern men detta fantastiska urverk berättigar utan tvekan det höga priset (som i jämförelse med andra klockor som kostar mer och ger mindre, kanske inte är så högt heller).
På tal om bakboett så skulle Sellitan också vara rolig att titta på. Det känns ibland som att fler detaljer och kugghjul är synliga när man tittar på en SW200 eller en 2824 än när man tittar på en 8800. Synd att ”fönster” saknas på Aquaracerns bakboett.
Efter flera års användning noterade jag ytterligare en skillnad (en jämförelse igen). Medan Aquaracern kräver att kronan vrids några varv för att klockan ska börja ticka, kommer Omegan i gång så fort man har rört på den. Det krävs alltså mycket lite energi för att sätta urverket i gång, klockan börjar ticka så fort rotorn överhuvudtaget har rört sig.
Avslutningsvis
Båda klockorna är fantastiska, tänker inte sälja någon av dem. Omegan är dyrare och betraktas som en bättre klocka men Aquaracern är absolut inte bortglömd för den sakens skull. Jo, lite bortglömd var den när Omegan var ny men inte nu längre. Tvärtom uppskattar jag dess fina detaljer alltmer.
Omegan i havets kalla djup (hela 25-30 centimeter).
Kan på slutet lägga till att jag brukar byta klocka i månadsskiftet efter en kort månad. Eftersom kronan ändå måste skruvas ner för datumkorrigering så byter jag till ”ny” klocka och jag lämnar den ”gamla” att ”ticka ut”.
Och nu har den här texten (äntligen) också tickat ut. Tack alla som orkat läsa ända hit.
Och tack @NiklasF för värdefulla synpunkter.
Senast ändrad:
