Fangioeffekten tänkte jag. Mannen som stod längre fram i bussen hade väldigt svårt att låta bli att titta på kvinnan som satt ett par säten framför mig. Själv kunde jag bara se hennes frisyr och axlar, som såg rätt vanliga ut. Men utan tvekan var hon mycket vacker.
Jag hade namngett Fangioeffekten för att hylla min barndomshjälte Juan Manuel Fangio, F1-världsmästare 1951 och 1954-1957. På Monacos Grand Prix 1950 var han i ledningen efter första varvet. En krock med många bilar längre bak i fältet hade blockerat hela banan strax efter Tabac, en kurva som man tar blint i rätt hög fart. Och nu kom Fangio, ensam i ledning på andra varvet. Rusande rakt i farans riktning. Men efter att ha passerat tunneln, på rakan efter chikanen, före ingången av Tabac, bromsade Fangio. Hårt. Övernaturligt hårt. Det räddade antagligen hans liv.
Fangio förklarade senare för världspressen – Jag hade tur. Det hade varit en liknande olycka 1936 och jag såg ett foto av den, och när jag kom ut ur chikanen så kände jag att något var annorlunda med publiken, en skiftning, något var fel, kanske med ljuset? Jag var i ledningen. Men ingen i publiken tittade på mig utan alla ansikten var vända mot något längre fram i banan. Jag mindes fotot från 1936 och bromsade. Hårt.
När du går bakom en kvinna på trottoaren, så nära att du ibland kan känna hennes parfym, så behöver du inte se hennes ansikte för att veta om hon är vacker. De mötande blickarna avslöjar henne. Fangioeffekten.
Anledningen till att jag kollade på mannen överhuvudtaget var att han hängde med armen i stroppen från räcket i taket och på hans handled satt en liten guldklocka på ett tunt brunt band. Det var för långt håll för att se exakt vad det var för klocka. Men i bästa fall en Patek Calatrava ref 25-nånting från 1950-nånting tänkte jag. Som mannens far hade köpt på Beyer i Zurich med sin första rejäla lön från banken. När han och modern var nyförlovade och bilade ner genom Europa i farfarns flång nya Volvo PV 444. De hade tagit sig tid att stanna för att vila och titta på utsikterna i Alperna. De hade gjort en poäng av att dricka kaffe vid vatten varje gång det var möjligt. Nykära. De hade ätit sena hotellfrukostar. De hade tagit skydd för regnet i italienska arkader. Det hade varit fantastiska veckor.
Men antagligen var det någonting betydligt mindre romantiskt. Förmodligen en vanlig Omega, Eterna eller Zenith, som mannen som fått i present av sin numera exfru och hade på armen utan att fundera nåt mer över det.
Han var också alldeles för gammal och hade för dyra kläder för att ha en av de där nyare pläterade parfymklockorna med urverksring i plast och billigt kvartsverk. Om du frågar honom så är han född tidigt på våren -51 faktiskt. Och han berättar glatt att han blev till i en svart PV 444 på en skogsväg i Schwarzwald. Det hade hans mamma avslöjat med ett brett leende, lite smålullig en juldagseftermiddag. Han hade alltid gillat skogen.
Killen snett över gången från mig hade kortärmat, tränade underarmar och en tatuering ut över handens ovansida, nån slags slingrig blomma, och en guldklocka på rejäl länk, jag gissade på en DayDate? Människor har tatueringar för att de vill att det ska synas utanpå det som är viktigt inuti tänkte jag. Vad betyder den där blomman för honom? Vad är det han vill att vi ska förstå när vi ser den? Eller den där klockan? Vad vill han säga med den? En klocka kan ju på det sättet fungera som en tatuering, den som har klockan vill att vi ska förstå den. Fast klockor fungerar ju så mycket sämre än tatueringar, de flesta människor har mycket lättare att tolka en dödskalle, ett brustet hjärta, ett ankare eller en fjäril, än en Longines Weems med U.S. Patent på tavlan eller en Favre-Leuba med mekanisk dykmätare tänkte jag.
Killen kanske fixade blomtatueringen till minne av sin mormor. Hon som älskade klängrosor. Hon som var den som det var nån ordning på i familjen. Hon som sjöng jazz i Amsterdam under kriget och träffade morfar som låg som maskinist vid Kriegsmarine. Det var inte så kul för paret i Holland sen, efter kriget. Han fick jobb i Södertälje 1949. Killens mamma var redan i magen. Morföräldrarna byggde ett litet hus där killens mamma växte upp och där mormor bodde resten av sitt liv. Morfar var mest tyst, drack sprit och läste böcker. Men mormor var glad, lekte med barnbarnen, lärde dem fåglar, och huset var täckt med rosor på ena sidan.
Killen hade köpt klockan för pengar han fick efter farsan. Farsan bodde i hyresrätt men han hade ett par gamla amerikanska bilar som gick jämnt upp mot en fet guldrolex. De hade väl inte setts jättemycket efter att han och morsan skiljt sig. Men farsan verkade rätt nöjd i garaget med sina bilar, sina polare och sina cigaretter. Mamma och mormor hade blivit supertajta efter skilsmässan. Åkte till Keukenhof ihop varje vår. Killen hade fått följa med ett par gånger. De hade bott på Hotell i Haag. Flugit drake på stranden. Sen blev han så stor att det inte var coolt längre. Han hade alltid gillat Amstel.
Jag vet inte om han bär DayDaten för att imponera? Han kanske bär den hundra procent för sin egen skull, för att den får honom att känna sig trygg? Som en talisman. Som en hartass i en läderrem om halsen. - Vi har varit igenom så mycket tillsammans du och jag Oyster, vi klarar det här också.
Klockan är en del av det skyddande skiktet vi bygger mellan oss och omvärlden. På samma sätt som vi inreder våra boplatser för trygghet och vila. En del får trygghet av att omge sig med grejor ur sitt liv. I bokhyllan ligger morfars gamla knivar med handtag av renhorn, där står det lilla ölkruset från skolresan med ”Visingsö” tryckt i gult Westerntypsnitt, en liten grå, men färgglad på andra sidan, bit av Berlinmuren, den lustiga indianstatyetten från festen på Döbelnsgatan som spårade, och ölunderläggen från resan till London med R. På väggen hänger affischen från utställningen på Moderna där H skrattade så underbart och teckningen med huvudfotingar från brorsdottern när hon var tre år, och farsans gamla gitarr. De människornas rum är helt enkelt svaret på frågan - var kommer du ifrån?
Medan andra vill att det ska vara tomt och lugnt hemma. Naturmaterial. Sadelgjord. Trä. Fårskinn. Vila. Vitt. Och bara för sin egen skull, inte för att det är så det ser ut i de glossiga magasinen.
Din klocka kan också vara svaret på frågan – var kommer du ifrån? Farfars gamla Nit-Och-Redlighet-Omega, eller dykarklockan från Thailandsresan, nån vintage som får dig att känna dig delaktig.
Men det är svårt att skilja det inåtriktade från det utåtriktade både i hemmen och på armen. Är biten av Berlinmuren i bokhyllan ett genuint minne eller bara kosmopolitiskt skryt? Är Baertlingtavlan på den vita väggen en obruten horisontlinje eller bara en statusmarkör för dina vänner? Har du och din Explorer varit på Gasherbrum eller bara på Gekås?
Det svischar förbi ett par cyklister utanför bussfönstret, hjul mot hjul, med Fredrikshof-tröjor. Antagligen kör de ”Tour de Finans” - morgonetappen från Saltsjöbaden till Kungsträdgården tänkte jag. Såna snubbar som jobbar utav helvete och tränar utav helvete också. Och visar det genom att ha plastklocka till kostym. De vill att vi ska se signalen att de är sjukt sportiga, en sund själ i en sund kropp. Men det är ingen trovärdig signal. En soffpotatis kan lika lätt bära pulsklockan som en vinthund som gör sub8 på Vättern. För att en signal ska vara trovärdig måste den vara mycket svårare eller omöjlig att signalera för den andra gruppen. Bankrånarklockor för sexsiffriga belopp är ju trovärdiga på det sättet, bara en som har tillräckligt mycket lätta pengar löst köper en ROO Barrichello.
I klockvärlden finns både posörer och passionerade, och posörerna kommer alltid att ha minst lika mycket pengar som de passionerade, och dyrare klockor än du. Om du är passionerad får du lära dig att leva med det. Men det är ju också för lätt att identifiera sig själv som en passionerad snarare än en posör. Vem vill vara posör? Men alla har nog en posör i sig, om du väljer en NK-kasse att ta skorna/vinet/presenten i när du ska på fest hellre än en Willys-kasse, så är du en posör, just då iallafall.
Men det inåtriktade är mycket viktigare än det utåtriktade . Effekten på dig själv, känslan av att ha rätt klocka, är mycket viktigare än effekten på omvärlden av att ha rätt klocka. Det är nästan ingen som bryr sig eller ens ser din klocka överhuvudtaget. Så i praktiken är det helt skitsamma vad du har på armen för hur världen kommer att behandla dig. Hur den känns för dig är desto viktigare och kanske kan påverka hur du behandlar världen.
Jag hade namngett Fangioeffekten för att hylla min barndomshjälte Juan Manuel Fangio, F1-världsmästare 1951 och 1954-1957. På Monacos Grand Prix 1950 var han i ledningen efter första varvet. En krock med många bilar längre bak i fältet hade blockerat hela banan strax efter Tabac, en kurva som man tar blint i rätt hög fart. Och nu kom Fangio, ensam i ledning på andra varvet. Rusande rakt i farans riktning. Men efter att ha passerat tunneln, på rakan efter chikanen, före ingången av Tabac, bromsade Fangio. Hårt. Övernaturligt hårt. Det räddade antagligen hans liv.
Fangio förklarade senare för världspressen – Jag hade tur. Det hade varit en liknande olycka 1936 och jag såg ett foto av den, och när jag kom ut ur chikanen så kände jag att något var annorlunda med publiken, en skiftning, något var fel, kanske med ljuset? Jag var i ledningen. Men ingen i publiken tittade på mig utan alla ansikten var vända mot något längre fram i banan. Jag mindes fotot från 1936 och bromsade. Hårt.
När du går bakom en kvinna på trottoaren, så nära att du ibland kan känna hennes parfym, så behöver du inte se hennes ansikte för att veta om hon är vacker. De mötande blickarna avslöjar henne. Fangioeffekten.
Anledningen till att jag kollade på mannen överhuvudtaget var att han hängde med armen i stroppen från räcket i taket och på hans handled satt en liten guldklocka på ett tunt brunt band. Det var för långt håll för att se exakt vad det var för klocka. Men i bästa fall en Patek Calatrava ref 25-nånting från 1950-nånting tänkte jag. Som mannens far hade köpt på Beyer i Zurich med sin första rejäla lön från banken. När han och modern var nyförlovade och bilade ner genom Europa i farfarns flång nya Volvo PV 444. De hade tagit sig tid att stanna för att vila och titta på utsikterna i Alperna. De hade gjort en poäng av att dricka kaffe vid vatten varje gång det var möjligt. Nykära. De hade ätit sena hotellfrukostar. De hade tagit skydd för regnet i italienska arkader. Det hade varit fantastiska veckor.
Men antagligen var det någonting betydligt mindre romantiskt. Förmodligen en vanlig Omega, Eterna eller Zenith, som mannen som fått i present av sin numera exfru och hade på armen utan att fundera nåt mer över det.
Han var också alldeles för gammal och hade för dyra kläder för att ha en av de där nyare pläterade parfymklockorna med urverksring i plast och billigt kvartsverk. Om du frågar honom så är han född tidigt på våren -51 faktiskt. Och han berättar glatt att han blev till i en svart PV 444 på en skogsväg i Schwarzwald. Det hade hans mamma avslöjat med ett brett leende, lite smålullig en juldagseftermiddag. Han hade alltid gillat skogen.
Killen snett över gången från mig hade kortärmat, tränade underarmar och en tatuering ut över handens ovansida, nån slags slingrig blomma, och en guldklocka på rejäl länk, jag gissade på en DayDate? Människor har tatueringar för att de vill att det ska synas utanpå det som är viktigt inuti tänkte jag. Vad betyder den där blomman för honom? Vad är det han vill att vi ska förstå när vi ser den? Eller den där klockan? Vad vill han säga med den? En klocka kan ju på det sättet fungera som en tatuering, den som har klockan vill att vi ska förstå den. Fast klockor fungerar ju så mycket sämre än tatueringar, de flesta människor har mycket lättare att tolka en dödskalle, ett brustet hjärta, ett ankare eller en fjäril, än en Longines Weems med U.S. Patent på tavlan eller en Favre-Leuba med mekanisk dykmätare tänkte jag.
Killen kanske fixade blomtatueringen till minne av sin mormor. Hon som älskade klängrosor. Hon som var den som det var nån ordning på i familjen. Hon som sjöng jazz i Amsterdam under kriget och träffade morfar som låg som maskinist vid Kriegsmarine. Det var inte så kul för paret i Holland sen, efter kriget. Han fick jobb i Södertälje 1949. Killens mamma var redan i magen. Morföräldrarna byggde ett litet hus där killens mamma växte upp och där mormor bodde resten av sitt liv. Morfar var mest tyst, drack sprit och läste böcker. Men mormor var glad, lekte med barnbarnen, lärde dem fåglar, och huset var täckt med rosor på ena sidan.
Killen hade köpt klockan för pengar han fick efter farsan. Farsan bodde i hyresrätt men han hade ett par gamla amerikanska bilar som gick jämnt upp mot en fet guldrolex. De hade väl inte setts jättemycket efter att han och morsan skiljt sig. Men farsan verkade rätt nöjd i garaget med sina bilar, sina polare och sina cigaretter. Mamma och mormor hade blivit supertajta efter skilsmässan. Åkte till Keukenhof ihop varje vår. Killen hade fått följa med ett par gånger. De hade bott på Hotell i Haag. Flugit drake på stranden. Sen blev han så stor att det inte var coolt längre. Han hade alltid gillat Amstel.
Jag vet inte om han bär DayDaten för att imponera? Han kanske bär den hundra procent för sin egen skull, för att den får honom att känna sig trygg? Som en talisman. Som en hartass i en läderrem om halsen. - Vi har varit igenom så mycket tillsammans du och jag Oyster, vi klarar det här också.
Klockan är en del av det skyddande skiktet vi bygger mellan oss och omvärlden. På samma sätt som vi inreder våra boplatser för trygghet och vila. En del får trygghet av att omge sig med grejor ur sitt liv. I bokhyllan ligger morfars gamla knivar med handtag av renhorn, där står det lilla ölkruset från skolresan med ”Visingsö” tryckt i gult Westerntypsnitt, en liten grå, men färgglad på andra sidan, bit av Berlinmuren, den lustiga indianstatyetten från festen på Döbelnsgatan som spårade, och ölunderläggen från resan till London med R. På väggen hänger affischen från utställningen på Moderna där H skrattade så underbart och teckningen med huvudfotingar från brorsdottern när hon var tre år, och farsans gamla gitarr. De människornas rum är helt enkelt svaret på frågan - var kommer du ifrån?
Medan andra vill att det ska vara tomt och lugnt hemma. Naturmaterial. Sadelgjord. Trä. Fårskinn. Vila. Vitt. Och bara för sin egen skull, inte för att det är så det ser ut i de glossiga magasinen.
Din klocka kan också vara svaret på frågan – var kommer du ifrån? Farfars gamla Nit-Och-Redlighet-Omega, eller dykarklockan från Thailandsresan, nån vintage som får dig att känna dig delaktig.
Men det är svårt att skilja det inåtriktade från det utåtriktade både i hemmen och på armen. Är biten av Berlinmuren i bokhyllan ett genuint minne eller bara kosmopolitiskt skryt? Är Baertlingtavlan på den vita väggen en obruten horisontlinje eller bara en statusmarkör för dina vänner? Har du och din Explorer varit på Gasherbrum eller bara på Gekås?
Det svischar förbi ett par cyklister utanför bussfönstret, hjul mot hjul, med Fredrikshof-tröjor. Antagligen kör de ”Tour de Finans” - morgonetappen från Saltsjöbaden till Kungsträdgården tänkte jag. Såna snubbar som jobbar utav helvete och tränar utav helvete också. Och visar det genom att ha plastklocka till kostym. De vill att vi ska se signalen att de är sjukt sportiga, en sund själ i en sund kropp. Men det är ingen trovärdig signal. En soffpotatis kan lika lätt bära pulsklockan som en vinthund som gör sub8 på Vättern. För att en signal ska vara trovärdig måste den vara mycket svårare eller omöjlig att signalera för den andra gruppen. Bankrånarklockor för sexsiffriga belopp är ju trovärdiga på det sättet, bara en som har tillräckligt mycket lätta pengar löst köper en ROO Barrichello.
I klockvärlden finns både posörer och passionerade, och posörerna kommer alltid att ha minst lika mycket pengar som de passionerade, och dyrare klockor än du. Om du är passionerad får du lära dig att leva med det. Men det är ju också för lätt att identifiera sig själv som en passionerad snarare än en posör. Vem vill vara posör? Men alla har nog en posör i sig, om du väljer en NK-kasse att ta skorna/vinet/presenten i när du ska på fest hellre än en Willys-kasse, så är du en posör, just då iallafall.
Men det inåtriktade är mycket viktigare än det utåtriktade . Effekten på dig själv, känslan av att ha rätt klocka, är mycket viktigare än effekten på omvärlden av att ha rätt klocka. Det är nästan ingen som bryr sig eller ens ser din klocka överhuvudtaget. Så i praktiken är det helt skitsamma vad du har på armen för hur världen kommer att behandla dig. Hur den känns för dig är desto viktigare och kanske kan påverka hur du behandlar världen.
Senast ändrad:
