Jag har nu ägt min PAM422 i en månad, så tänkte det kunde vara på sin plats med en liten recension..
Jag tänker inte delge er hela Panerais historia som ju bara finns en Wikiartikel bort, men vill ändå inleda med att lyfta fram det jag ser som mest väsentligt; Panerais koppling till den italienska marinen. Redan vid sekelskiftet 1900 var Panerai leverantör av klockor och undervattensinstrument till dåvarande Regia Marina, och fortsatte som sådan även efter andra världskriget, men då till Marina Militare. Den sistnämnda bildades 1946 ur andra världskrigsspillrorna av Regia Marina. Samarbetet fortsatte ända fram till början på 1970-talet.
1993 kom så nästa milstolpe när Panerai lanserade sina produkter på den civila marknaden. 1997 köptes företaget upp av Richemont, som påbörjade den ambitiösa resan mot att styra Panerai till att bli ett lyxmärke inom den schweiziska klockindustrin (2002 invigdes Panerai Manufacture in Neuchâtel i Schweiz). Huvudkontoret ligger dock än idag i Florens i Italien, där märket en gång grundades 1860.
Vad kan jag då säga om Panerai..
Till att börja med kan konstateras att det handlar om en tillverkare med en design som inom klockrelaterade kretsar sällan lämnar någon helt oberörd. De som tycker om märket, tenderar i hög utsträckning att inte bara tycka om utan snarare att älska Panerai. Paneristis anses allt som oftast vara lite mer galna fanboys/girls än nästan alla andra märkestokar.
På andra sidan av spektrumet har vi de andra, de som för allt i världen inte kan förstå hur någon kan tilltalas av vare sig design eller storlek på dessa åbäken.
Visst finns det säkert några som befinner sig mitt emellan, men min erfaranhet är att det verkligen oftast är bu eller bä vad gäller ens åsikt om Panerai.
Av uppenbara skäl och föga förvånande tillhör jag den förstnämnda gruppen. Jag måste dock tillstå att även jag själv i de första stadierna av mitt klockintresse hade föga förståelse för hur någon kunde vilja bära Panerai, då jag inte tilltalades det minsta av utseendet. Det som hände därefter, är som det heter historia för min del. Nedanstående skrev jag i paketöppningen av min första Panerai, PAM 590, och beskriver kort hur mitt intresse för märket eskalerade:
”Ganska tidigt efter mitt inträde på KS kom jag att utveckla en helt ny syn på det för mig tidigare alltså ganska ointressanta märket Panerai. Det som i min okunskap (och för all del även taffligare smak) hade framstått som helt irrelevant, utvecklades till en helt ny syn på märket. Helt plötsligt tilltalades jag rejält av designen, samtidigt som ökad kunskap kring Panerai och dess historia drog upp intresset till helt nya nivåer. Inte blev det sämre av mitt ivriga klämmande under flertalet GTG:er.. Nu var det inte längre något snack; jag måste ha en Panna!”
PAM422 är en nutida tolkning av ett antal närmast legendariska dykmodeller från 50-talet. Närmast till hand ligger Panerai 6152, och ännu mer specifikt Panerai 6152/1 med Angelus 240-verk. 6152 fanns i flera utföranden; både med Rolex- och Angelusurverk, med och utan kronskydd, och inte minst med och utan subsekund. Det är för övrigt därför jag brukar säga att det är ganska skevt att hävda att äkta Panerai-DNA alltid innebär en tavla utan subsekund, då det alltså även finns synnerligen klassiska historiska Paneraimodeller som haft den komplikationen.
6152/1
Urverk:
PAM422 är bestyckad med det av Panerai helt och hållet egenutvecklade och manuella P.3001, en vidareutveckling av P.3000 som introducerades 2011. Det är ett relativt stort urverk som mäter in på 6,3 mm i tjocklek och 37,2 mm (16,5 lignes) i diameter. Även här ses kopplingen till forna tiders dykmodeller från Panerai, vilka var utrustade med urverk ursprungligen ämnade för större fickur. Det handlar om ett mycket robust och tåligt urverk, bland annat då det är utrustat med så kallad Incabloc antistötmekanism (mer om detta står att finna här: http://www.incabloc.ch/en/).
Fakta Panerai P.3001:
Kaliber: manuell mekanisk
Gångreserv: 72 timmar
Diameter: 16,5 lignes (37,2 mm)
Tjocklek: 6,3 mm
Frekvens: 21 600 bph
Antal juveler: 21
Antal komponenter: 207
På baksidan av urverket (som kan beskådas genom klockans safirglasbaksida) finns en i mitt tycke mycket trevlig gångreservindikator som visar hur mycket kräm som finns kvar i klockan av maximala tre dygns gångtid.
Urverket har också en seconds reset-funktion, vilket innebär att sekundvisaren vid tidsinställning direkt hoppar till noll och stannar där tills kronan trycks in igen. Det finns också ett mellanläge, för individuell inställning av timvisaren utan att minut- eller sekundvisaren berörs. Onekligen en ganska praktisk historia om man är ute och reser över olika tidszoner, eller ägnar sig åt olika petitesser som att ställa om till sommar- eller vintertid..
Boett och glas:
PAM422 är onekligen en rejäl pjäs. Den mäter in på maffiga 47mm, vilket innebär att oavsett hur bra klockan bär, är det inte en klocka för alla. Med det sagt.. Tack vare den så kallade 1950-boettens kuddform (cushion case) och bandhornens utformning tycker jag 422:an bär riktigt bra för sin generösa storlek (återigen, under förutsättning att berörd handled inte är alltför tunn). För egen del har jag ca 18,5 cm runt handleden, vilket jag tycker medför att klockan sitter riktigt bra.
Det är dock värt att nämna att power reserve-indikatorfunktionen medför att 422:an i jämförelse med exempelvis systermodellen 372, har en lite större utbuktning på baksidan av boetten vilket gör att den ”lyfter” lite från handleden. Detta stör mig inte personligen, men jag har läst en del synpunkter bestående i att vissa anser tex just 372 (som saknar PR-indikator) bärs lite bättre med anledning av ovanstående.
Förekommer allergi mot hairlines finns det risk för att man bör söka sig åt något annat håll. Hela boetten (för övrigt tillverkad i 316L stål), bortsett från det för Panerai så välkända kronskyddet, är rejält polerad. Kombinera det med det faktum att vi talar om en så stor pjäs, nås enkelt slutsatsen att risken för hairlines är allt annat än liten. Utseendemässigt innebär poleringen dock att jag tycker klockan får en väldigt clean look. Handledsnärvaron är påtaglig även utöver storleksaspekten, vilket i mitt tycke också är något som det polerade caset bidrar till.
Som nämnts och visats ovan utgörs casets baksida av safirglas.
Glaset då? Glaset älskar jag! Jag vet att det i Paneraikretsar (och många andra märkeskretsar också för övrigt) anses rätt hett och inne att hela tiden sukta efter plexi. ”Det är så charmigt med plexi, det blir så mysiga repor, det blir sån karaktär” etc. etc. För egen del tycker jag 422:ans lösning är alldeles eminent! Här talar vi om ett safirglas som är utformat som ett plexi och således ger samma visuella effekter som ett plexiglas, men med safirglasets vida överlägsna uthållighet och resistens! Mums och hej då repor!
Tavla:
422:ans tavla är svart med arabiska siffror kl 3, 6 och 12. I stället för siffran 9 återfinns på den platsen subsekundvisare. Tavlan är av sandwichtyp, vilket innebär att under tavlan återfinns en skiva där Luminova applicerats, vilken syns i de på tavlan urkarvade tim- och indexmarkeringarna. Tavlan är så kallad ”Dirty Dial”, vilket innebär att Luminovan är crémefärgad, som en flört med äldre tiders patinerade Panerais.
Tavlan är tydlig och väldigt lättavläst och har självklart den klassiskt starka lumen Panerai är så välkänt för.
Jag finner tavlan vara balanserad och välavvägd. Bäst av allt anser jag ändå vara de härliga guldvisarna! Skulle nästan kunna stirra mig blind på dem, särskilt i lite sämre ljusförhållanden och i en vinkel där ingenting på tavlan syns utöver de fina visarna
Finns det något med tavlan att anmärka på? Ja jag för egen del hade inte blivit särskilt ledsen om den nedre textraden hade saknats..
Armband:
Med tanke på att en icke oväsentlig del av ett Paneraiägande handlar om att klä sin Panerai i olika kläder, tycker jag det kan vara värt att skriva en rad eller två om band och bandbyten. Min 422:a kom med det brun/beiga assolutamente-kalvskinnet (obehandlat) som av så av många anses vara det snyggaste band Panerai har att erbjuda, samt det gamla hederliga Paneraigummit.
Inte så mycket mer att säga än att båda sitter tämligen skönt. Assolutamentet har den egenskapen att det patineras fint över tid. Gummibandet är mjukt och följsamt och känns som en given vinnare sommartid. Här kommer min enda stulna bild, då klockprylarna inklusive berört band ligger i sovrummet där jag just nu har två barn, deras mamma och en hund liggande sovandes. Har nämligen konstigt nog ännu inte haft assolutamentet på 422:an (har dock ofta burit ett likadant på min tidigare PAM590). Kan dock försvara mig med att bilden visar min klocka, men är tagen av förre ägaren.
Vad gäller bandbytena i sig, är dessa en tämligen simpel historia. Bandstiften är skruvade, så ett bandbyte med medföljande skruvmejsel görs mycket enkelt.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att jag åtminstone för nu har hittat hem vad gäller Panerai. Sandwichtavla, kupat glas, 1950-boetten, subsekund och guldvisare; allt detta kittlar mitt Paneraihjärta avsevärt. Förvisso har jag som nämnts bara ägt klockan i en månad än så länge vilket delvis kan förklara det, men varje gång jag tittar på klockan får jag precis den där känslan jag är ute efter, den där härliga känslan av nöjdhet.
Klockan har helt klart levt upp till mina högt ställda förväntningar. Den är i mitt tycke snygg, kvaliteten är hög, den bär skönt för sin storlek, den gör sig oerhört väl på en myriad olika bandutföranden och den har en härlig handledsnärvaro som förklaras av även andra aspekter än bara storleken i sig.
Tycker @azcii i sin paketöppningstråd av systermodellen 372 sammanfattade det hela synnerligen väl; you either get it or you don´t…
Jag tänker inte delge er hela Panerais historia som ju bara finns en Wikiartikel bort, men vill ändå inleda med att lyfta fram det jag ser som mest väsentligt; Panerais koppling till den italienska marinen. Redan vid sekelskiftet 1900 var Panerai leverantör av klockor och undervattensinstrument till dåvarande Regia Marina, och fortsatte som sådan även efter andra världskriget, men då till Marina Militare. Den sistnämnda bildades 1946 ur andra världskrigsspillrorna av Regia Marina. Samarbetet fortsatte ända fram till början på 1970-talet.
1993 kom så nästa milstolpe när Panerai lanserade sina produkter på den civila marknaden. 1997 köptes företaget upp av Richemont, som påbörjade den ambitiösa resan mot att styra Panerai till att bli ett lyxmärke inom den schweiziska klockindustrin (2002 invigdes Panerai Manufacture in Neuchâtel i Schweiz). Huvudkontoret ligger dock än idag i Florens i Italien, där märket en gång grundades 1860.
Vad kan jag då säga om Panerai..
Till att börja med kan konstateras att det handlar om en tillverkare med en design som inom klockrelaterade kretsar sällan lämnar någon helt oberörd. De som tycker om märket, tenderar i hög utsträckning att inte bara tycka om utan snarare att älska Panerai. Paneristis anses allt som oftast vara lite mer galna fanboys/girls än nästan alla andra märkestokar.
På andra sidan av spektrumet har vi de andra, de som för allt i världen inte kan förstå hur någon kan tilltalas av vare sig design eller storlek på dessa åbäken.
Visst finns det säkert några som befinner sig mitt emellan, men min erfaranhet är att det verkligen oftast är bu eller bä vad gäller ens åsikt om Panerai.
Av uppenbara skäl och föga förvånande tillhör jag den förstnämnda gruppen. Jag måste dock tillstå att även jag själv i de första stadierna av mitt klockintresse hade föga förståelse för hur någon kunde vilja bära Panerai, då jag inte tilltalades det minsta av utseendet. Det som hände därefter, är som det heter historia för min del. Nedanstående skrev jag i paketöppningen av min första Panerai, PAM 590, och beskriver kort hur mitt intresse för märket eskalerade:
”Ganska tidigt efter mitt inträde på KS kom jag att utveckla en helt ny syn på det för mig tidigare alltså ganska ointressanta märket Panerai. Det som i min okunskap (och för all del även taffligare smak) hade framstått som helt irrelevant, utvecklades till en helt ny syn på märket. Helt plötsligt tilltalades jag rejält av designen, samtidigt som ökad kunskap kring Panerai och dess historia drog upp intresset till helt nya nivåer. Inte blev det sämre av mitt ivriga klämmande under flertalet GTG:er.. Nu var det inte längre något snack; jag måste ha en Panna!”
PAM422 är en nutida tolkning av ett antal närmast legendariska dykmodeller från 50-talet. Närmast till hand ligger Panerai 6152, och ännu mer specifikt Panerai 6152/1 med Angelus 240-verk. 6152 fanns i flera utföranden; både med Rolex- och Angelusurverk, med och utan kronskydd, och inte minst med och utan subsekund. Det är för övrigt därför jag brukar säga att det är ganska skevt att hävda att äkta Panerai-DNA alltid innebär en tavla utan subsekund, då det alltså även finns synnerligen klassiska historiska Paneraimodeller som haft den komplikationen.
6152/1
Urverk:
PAM422 är bestyckad med det av Panerai helt och hållet egenutvecklade och manuella P.3001, en vidareutveckling av P.3000 som introducerades 2011. Det är ett relativt stort urverk som mäter in på 6,3 mm i tjocklek och 37,2 mm (16,5 lignes) i diameter. Även här ses kopplingen till forna tiders dykmodeller från Panerai, vilka var utrustade med urverk ursprungligen ämnade för större fickur. Det handlar om ett mycket robust och tåligt urverk, bland annat då det är utrustat med så kallad Incabloc antistötmekanism (mer om detta står att finna här: http://www.incabloc.ch/en/).
Fakta Panerai P.3001:
Kaliber: manuell mekanisk
Gångreserv: 72 timmar
Diameter: 16,5 lignes (37,2 mm)
Tjocklek: 6,3 mm
Frekvens: 21 600 bph
Antal juveler: 21
Antal komponenter: 207
På baksidan av urverket (som kan beskådas genom klockans safirglasbaksida) finns en i mitt tycke mycket trevlig gångreservindikator som visar hur mycket kräm som finns kvar i klockan av maximala tre dygns gångtid.
Urverket har också en seconds reset-funktion, vilket innebär att sekundvisaren vid tidsinställning direkt hoppar till noll och stannar där tills kronan trycks in igen. Det finns också ett mellanläge, för individuell inställning av timvisaren utan att minut- eller sekundvisaren berörs. Onekligen en ganska praktisk historia om man är ute och reser över olika tidszoner, eller ägnar sig åt olika petitesser som att ställa om till sommar- eller vintertid..
Boett och glas:
PAM422 är onekligen en rejäl pjäs. Den mäter in på maffiga 47mm, vilket innebär att oavsett hur bra klockan bär, är det inte en klocka för alla. Med det sagt.. Tack vare den så kallade 1950-boettens kuddform (cushion case) och bandhornens utformning tycker jag 422:an bär riktigt bra för sin generösa storlek (återigen, under förutsättning att berörd handled inte är alltför tunn). För egen del har jag ca 18,5 cm runt handleden, vilket jag tycker medför att klockan sitter riktigt bra.
Det är dock värt att nämna att power reserve-indikatorfunktionen medför att 422:an i jämförelse med exempelvis systermodellen 372, har en lite större utbuktning på baksidan av boetten vilket gör att den ”lyfter” lite från handleden. Detta stör mig inte personligen, men jag har läst en del synpunkter bestående i att vissa anser tex just 372 (som saknar PR-indikator) bärs lite bättre med anledning av ovanstående.
Förekommer allergi mot hairlines finns det risk för att man bör söka sig åt något annat håll. Hela boetten (för övrigt tillverkad i 316L stål), bortsett från det för Panerai så välkända kronskyddet, är rejält polerad. Kombinera det med det faktum att vi talar om en så stor pjäs, nås enkelt slutsatsen att risken för hairlines är allt annat än liten. Utseendemässigt innebär poleringen dock att jag tycker klockan får en väldigt clean look. Handledsnärvaron är påtaglig även utöver storleksaspekten, vilket i mitt tycke också är något som det polerade caset bidrar till.
Som nämnts och visats ovan utgörs casets baksida av safirglas.
Glaset då? Glaset älskar jag! Jag vet att det i Paneraikretsar (och många andra märkeskretsar också för övrigt) anses rätt hett och inne att hela tiden sukta efter plexi. ”Det är så charmigt med plexi, det blir så mysiga repor, det blir sån karaktär” etc. etc. För egen del tycker jag 422:ans lösning är alldeles eminent! Här talar vi om ett safirglas som är utformat som ett plexi och således ger samma visuella effekter som ett plexiglas, men med safirglasets vida överlägsna uthållighet och resistens! Mums och hej då repor!
Tavla:
422:ans tavla är svart med arabiska siffror kl 3, 6 och 12. I stället för siffran 9 återfinns på den platsen subsekundvisare. Tavlan är av sandwichtyp, vilket innebär att under tavlan återfinns en skiva där Luminova applicerats, vilken syns i de på tavlan urkarvade tim- och indexmarkeringarna. Tavlan är så kallad ”Dirty Dial”, vilket innebär att Luminovan är crémefärgad, som en flört med äldre tiders patinerade Panerais.
Tavlan är tydlig och väldigt lättavläst och har självklart den klassiskt starka lumen Panerai är så välkänt för.
Jag finner tavlan vara balanserad och välavvägd. Bäst av allt anser jag ändå vara de härliga guldvisarna! Skulle nästan kunna stirra mig blind på dem, särskilt i lite sämre ljusförhållanden och i en vinkel där ingenting på tavlan syns utöver de fina visarna
Finns det något med tavlan att anmärka på? Ja jag för egen del hade inte blivit särskilt ledsen om den nedre textraden hade saknats..
Armband:
Med tanke på att en icke oväsentlig del av ett Paneraiägande handlar om att klä sin Panerai i olika kläder, tycker jag det kan vara värt att skriva en rad eller två om band och bandbyten. Min 422:a kom med det brun/beiga assolutamente-kalvskinnet (obehandlat) som av så av många anses vara det snyggaste band Panerai har att erbjuda, samt det gamla hederliga Paneraigummit.
Inte så mycket mer att säga än att båda sitter tämligen skönt. Assolutamentet har den egenskapen att det patineras fint över tid. Gummibandet är mjukt och följsamt och känns som en given vinnare sommartid. Här kommer min enda stulna bild, då klockprylarna inklusive berört band ligger i sovrummet där jag just nu har två barn, deras mamma och en hund liggande sovandes. Har nämligen konstigt nog ännu inte haft assolutamentet på 422:an (har dock ofta burit ett likadant på min tidigare PAM590). Kan dock försvara mig med att bilden visar min klocka, men är tagen av förre ägaren.
Vad gäller bandbytena i sig, är dessa en tämligen simpel historia. Bandstiften är skruvade, så ett bandbyte med medföljande skruvmejsel görs mycket enkelt.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att jag åtminstone för nu har hittat hem vad gäller Panerai. Sandwichtavla, kupat glas, 1950-boetten, subsekund och guldvisare; allt detta kittlar mitt Paneraihjärta avsevärt. Förvisso har jag som nämnts bara ägt klockan i en månad än så länge vilket delvis kan förklara det, men varje gång jag tittar på klockan får jag precis den där känslan jag är ute efter, den där härliga känslan av nöjdhet.
Klockan har helt klart levt upp till mina högt ställda förväntningar. Den är i mitt tycke snygg, kvaliteten är hög, den bär skönt för sin storlek, den gör sig oerhört väl på en myriad olika bandutföranden och den har en härlig handledsnärvaro som förklaras av även andra aspekter än bara storleken i sig.
Tycker @azcii i sin paketöppningstråd av systermodellen 372 sammanfattade det hela synnerligen väl; you either get it or you don´t…
Senast ändrad:
Den är väldigt bra. Tack för rec.
