Lucidor
Breitling
Historien om ryska K-43
Rysslands inhemska produktion av klockor började så sent som 1930. Innan dess hade man visserligen producerat klockor i över hundra år, men det byggde på inhemsk kapsling av ebauché från utländska tillverkare. Före revolutionen var klockor företrädesvis statussymboler förbehållet tsarfamiljen, adelsmän och höga tjänstemän, ofta i form av påkostande fickur i guld och ädla stenar. Så småningom kom de även att användas praktiskt inom armén och marinen, men var då förbehållet de högsta officerarna. Dessa klockor hade typiskt boetter i silver men ibland också förnicklad mässing. Under 1910-talet gjorde armbandsuret entré, där de små s.k. skyttegravsklockorna snabbt blev populära. Många fickur konverterades i efterhand till armbandsur för att hänga med modet, men blev på grund av verkens storlek ganska klumpiga.
Efter revolutionen 1917 förstatligades all klocktillverkning under namnet "Institutet för finmekanik". Man kan lätt känna igen dem genom att tillverkarens logotyp byttes ut mot institutets. Fortfarande var det dock hopsättning av halvfabrikat med urverk från bl.a. P. Buhre, Hy. Moser och George Favre Jacot. Den nya kommunistregimen betraktades dock med misstro av omvärlden och handelshinder gjorde att det blev allt svårare att få tag i delar. Detta var ett allvarligt problem eftersom klockor nu inte bara var lyxartiklar utan hade viktiga funktioner att fylla inom armén, marinen och även järnvägen. Således bestämde Stalin år 1927 att man skulle starta upp en inhemsk tillverkning av klockor. För att komma igång snabbt köpte man ett amerikanskt konkursbo: klocktillverkaren Dueber Hempton. Hela fabriken monterades ner och fraktades 1930 med ångbåt till Moskva där en ny fabriksbyggnad väntade på att ta emot utrustningen. Redan i september samma år började produktionen i vad som då kallades "Statens första urfabrik". Man tillverkade ett fickursverk från Deuber Hempton i två utföranden, som kom att kallas Typ-1; ett med 7 rubiner för den civila marknaden, och ett med 15 rubiner för militären. De kapslades dels som fickur, dels som armbandsur. Armbandsuren, med beteckningen K-43 blev med dåtidens mått ganska stora (43mm), men storleken är ju desto trendigare idag.
K-43 från Moskvas första urfabrik - Kirov. Bandet är tidstypiskt och skört av ålder
Statens första urfabrik bytte namn några gånger under årens lopp. Första bytet skedde 1943 till "Moskvas första urfabrik", senare med tillägget "Kirov" efter revolutionshjälten Sergei Mironovich Kirov som Stalin förmodligen lät lönnmörda. Sedan 1964 är fabriken kanske mest känd under namnet "Poljot". De var verksamma till runt 2005 då de tyvärr gick omkull i konkurrensen. Fabriken ynglade dock av sig under åren. Först skedde en kapacitetsökning genom en grannfabrik, som fantasifullt nog hette "Moskvas andra urfabrik", sedermera mer känt som märket "Slava".
Det startades ytterligare fabriker men nu med ett annat syfte; när tyskarna närmade sig Moskva så evakuerades delar av tillverkningen till andra orter. Delar av Moskvas första urfabrik evakuerades till Tschistopolsky 1941, som vi sedan 1960-talet känner under märket "Vostok". Den fjärde fabriken att startas på detta sätt heter Zlatoust och är förlagd i orten med samma namn. Moskvas andra urfabrik flyttades mellan 1942 och 1946 till Tschistopol vid floden Kama i Tatarstan och kom att kallas "Femte urfabriken".
K-43 från Tschistopolsky (Vostok). De är speciella så tillvida att bandhornen är pressade
Alla dessa fem fabriker tillverkade under någon period klockan K-43 och jag har samlat på mig minst ett exemplar av varje. Utseendet kan variera lite grann. De var mest påkostade i början med luminiscerande visare och tavla (radium), logotyper, stämplade serienummer och fint frästa bryggor med Genève-mönster. Senare verkar det som om den höga produktionstakten under kriget gjorde att man sparade där man kunde och de klockorna saknar ofta ett eller flera av dessa attribut. Klockorna med signerade urtavlor är svårast att hitta och därmed också eftertraktade bland samlare. Produktionen fortsatte på vissa ställen ända in på mitten av 50-talet, vilket är fascinerande för en konstruktion som har sina rötter från 1800-talet.
Urverket "typ-1" från Tschistopolsky-klockan ovan, tillverkat 1949
Är det en bra klocka? Ja, men för att inse det så måste man förstå rysk designfilosofi. Det är en mycket enkel konstruktion, och därmed robust och lättmekad. Den är inte det minsta vattenskyddad, men boetten kan ofta öppnas med fingrarna, varefter hela mekanismen kan lyftas ut för underhåll. Urverket var i stort sett identisk under hela tillverkningsperioden från alla fem fabrikerna, så det var lätt att få tag i reservdelar. Det senare är lite av ett problem för oss samlare eftersom det är svårt att hitta klockor som inte är ett brokigt hopplock av delar.
Min mest exklusiva och ovanliga K-43 i massivt silver. Möjligen är visarna inte original eftersom de till skillnad mot tavlan inte är luminiscenta.
K-43 är de mest högljudda av alla mina klockor; man kan höra dem gå på flera meters håll!
Rysslands inhemska produktion av klockor började så sent som 1930. Innan dess hade man visserligen producerat klockor i över hundra år, men det byggde på inhemsk kapsling av ebauché från utländska tillverkare. Före revolutionen var klockor företrädesvis statussymboler förbehållet tsarfamiljen, adelsmän och höga tjänstemän, ofta i form av påkostande fickur i guld och ädla stenar. Så småningom kom de även att användas praktiskt inom armén och marinen, men var då förbehållet de högsta officerarna. Dessa klockor hade typiskt boetter i silver men ibland också förnicklad mässing. Under 1910-talet gjorde armbandsuret entré, där de små s.k. skyttegravsklockorna snabbt blev populära. Många fickur konverterades i efterhand till armbandsur för att hänga med modet, men blev på grund av verkens storlek ganska klumpiga.
Efter revolutionen 1917 förstatligades all klocktillverkning under namnet "Institutet för finmekanik". Man kan lätt känna igen dem genom att tillverkarens logotyp byttes ut mot institutets. Fortfarande var det dock hopsättning av halvfabrikat med urverk från bl.a. P. Buhre, Hy. Moser och George Favre Jacot. Den nya kommunistregimen betraktades dock med misstro av omvärlden och handelshinder gjorde att det blev allt svårare att få tag i delar. Detta var ett allvarligt problem eftersom klockor nu inte bara var lyxartiklar utan hade viktiga funktioner att fylla inom armén, marinen och även järnvägen. Således bestämde Stalin år 1927 att man skulle starta upp en inhemsk tillverkning av klockor. För att komma igång snabbt köpte man ett amerikanskt konkursbo: klocktillverkaren Dueber Hempton. Hela fabriken monterades ner och fraktades 1930 med ångbåt till Moskva där en ny fabriksbyggnad väntade på att ta emot utrustningen. Redan i september samma år började produktionen i vad som då kallades "Statens första urfabrik". Man tillverkade ett fickursverk från Deuber Hempton i två utföranden, som kom att kallas Typ-1; ett med 7 rubiner för den civila marknaden, och ett med 15 rubiner för militären. De kapslades dels som fickur, dels som armbandsur. Armbandsuren, med beteckningen K-43 blev med dåtidens mått ganska stora (43mm), men storleken är ju desto trendigare idag.
K-43 från Moskvas första urfabrik - Kirov. Bandet är tidstypiskt och skört av ålder
Statens första urfabrik bytte namn några gånger under årens lopp. Första bytet skedde 1943 till "Moskvas första urfabrik", senare med tillägget "Kirov" efter revolutionshjälten Sergei Mironovich Kirov som Stalin förmodligen lät lönnmörda. Sedan 1964 är fabriken kanske mest känd under namnet "Poljot". De var verksamma till runt 2005 då de tyvärr gick omkull i konkurrensen. Fabriken ynglade dock av sig under åren. Först skedde en kapacitetsökning genom en grannfabrik, som fantasifullt nog hette "Moskvas andra urfabrik", sedermera mer känt som märket "Slava".
Det startades ytterligare fabriker men nu med ett annat syfte; när tyskarna närmade sig Moskva så evakuerades delar av tillverkningen till andra orter. Delar av Moskvas första urfabrik evakuerades till Tschistopolsky 1941, som vi sedan 1960-talet känner under märket "Vostok". Den fjärde fabriken att startas på detta sätt heter Zlatoust och är förlagd i orten med samma namn. Moskvas andra urfabrik flyttades mellan 1942 och 1946 till Tschistopol vid floden Kama i Tatarstan och kom att kallas "Femte urfabriken".
K-43 från Tschistopolsky (Vostok). De är speciella så tillvida att bandhornen är pressade
Alla dessa fem fabriker tillverkade under någon period klockan K-43 och jag har samlat på mig minst ett exemplar av varje. Utseendet kan variera lite grann. De var mest påkostade i början med luminiscerande visare och tavla (radium), logotyper, stämplade serienummer och fint frästa bryggor med Genève-mönster. Senare verkar det som om den höga produktionstakten under kriget gjorde att man sparade där man kunde och de klockorna saknar ofta ett eller flera av dessa attribut. Klockorna med signerade urtavlor är svårast att hitta och därmed också eftertraktade bland samlare. Produktionen fortsatte på vissa ställen ända in på mitten av 50-talet, vilket är fascinerande för en konstruktion som har sina rötter från 1800-talet.
Urverket "typ-1" från Tschistopolsky-klockan ovan, tillverkat 1949
Är det en bra klocka? Ja, men för att inse det så måste man förstå rysk designfilosofi. Det är en mycket enkel konstruktion, och därmed robust och lättmekad. Den är inte det minsta vattenskyddad, men boetten kan ofta öppnas med fingrarna, varefter hela mekanismen kan lyftas ut för underhåll. Urverket var i stort sett identisk under hela tillverkningsperioden från alla fem fabrikerna, så det var lätt att få tag i reservdelar. Det senare är lite av ett problem för oss samlare eftersom det är svårt att hitta klockor som inte är ett brokigt hopplock av delar.
Min mest exklusiva och ovanliga K-43 i massivt silver. Möjligen är visarna inte original eftersom de till skillnad mot tavlan inte är luminiscenta.
K-43 är de mest högljudda av alla mina klockor; man kan höra dem gå på flera meters håll!
