Det gick ett styng av saknad genom kroppen när N släppte ned det bruna vadderade kuvertet i brevlådan. Det hade ändå varit en intressant tid. Att få upptäcka den nästan 80 år gamla tungt patinerade tavlans små egenheter, den sköna varma sandliknande färgen, skuggorna vid tavelkanten nere vid 6, kanske en vattenskada? Missfärgningarna, som liknade ökendyner, hela vägen mellan 3 och 9. Känslan i tavlan var som i filmen The English Patient tänkte N. Kanske fanns hon bakom de där ökendynerna, Katharine Clifton, skadad, väntande i sin grotta. Kanske fanns det ännu tid att rädda henne? Klockan var ju ändå samtida med handlingen i filmen.
Klockan hade också varit med honom den där lustiga dagen i Dublin då N först bevittnade en bilolycka. Skrikande däck och ett överraskande långdraget kraschljud och sen tyst - innan föräldern skrek och kastade sig ur bilen och in igen i baksätet för att få ut sina barn innan nåt ännu hemskare skulle hända. Hennes gråmetallic japanska lilla bil i Golfklassen skulle inte gå att köra mer. Glassplitter på asfalten. Nån ringde ambulans. 11:47.
Sedan, några minuter senare samma förmiddag såg N när en tjuv fångades mitt på trottoaren av en butiksvakt från en välkänd klädkedja. Tjuven fördes bryskt bort längs trottoaren med ett hårt grepp i ena armen. Vakten hade axelklaffar, var upprörd och arg och stirrig, och talade högt, och märkte inte när tjuven lät de fina påsarna glida ur handen ner på plattorna. De landade upprätt. Det var nog bara N som såg. Han lät det vara. 12:30.
Ytterligare en stund senare fick den blonde kyparen sparken när N åt lunch. Han såg ut som en vikingaättling tänkte N. N fick beställa av en annan kypare, en yngre tjej med uppsatt hår som sneglade bekymrat mot köket när hon tog beställningen. Alla på den lilla restauranten verkade besvärade av att få dela denna kanske avgörande stund i grabbens liv. Alla hade hört gormandet från chefen från andra sidan svängdörren mot köket. Det var tydligt vad diskussionerna vid borden nu handlade om, folk böjde sig lite närmare varandra och talade lågmält som för att behålla en hemlighet, fast det ju inte var nån hemlighet. Men killens flickvän skulle nog trösta honom senare på kvällen över en pint nere i Temple Bar –du är bättre än så - å det är ändå roligare att jobba mer kväll än vad du fick göra - där det ordnar sig - jag har sett massor av ”we are hiring”-skyltar. 13:45.
Tidhållningen hade inte varit bra när N fick klockan. Han hade burit den flera dagar i sträck och den hade sackat 3-4 minuter per dygn. Precis retligt mycket så att man inte kunde lita på den utan måste kolla den flera gånger om dagen. Konstigt nog hade den bättrat sig efter att fått sitta på en vecka. Nu behövde den inte längre ställas fram varje dag. Om N ställde den fyra minuter före kunde det gå nästan en vecka innan den var så långt efter att den behövde ställas igen. Klart tillfredsställande och uppmuntrade till användning.
Den tickade dock lika mjukt och fint hela tiden när N ägde den. 18000 stillsamma rytmiska halvsvängningar per minut. En bra frekvens. Kronan var nog inte original. Men det gör mindre tänkte N. Den var liten i diametern och kullrig som tidens mode föreskrev. Fantastiskt mjuk i uppdraget. Som att dra fingrarna genom min dotters hår tänkte N. Arton gånger fram och tillbaka från tom till full fjäder, kanske tolv när jag gör det varje morgon.
Lite märkligt att försöka fylla ett maskinellt objekt, ett dött ting, som den här klockan med bilder och känslor tänkte N. Eller är det tvärtom kanske, den som fyller mig med bilder och känslor? Vad skulle hända om jag valde att ha klockan kvar? Skulle vår relation fyllas av ytterligare gemensamma upplevelser som den där underliga dagen vi delade i Dublin, skulle bandet bli starkare över tiden? Eller, har jag nu tömt den på de meningar som redan fanns där och som låg och väntade på att jag skulle upptäcka dem, i klockan och i mig själv? Har den nu visat mig vad den kom för att visa mig? Är dess magi uttömd, har jag fått mina tre önskningar och måste nu lämna den vidare till nästa ägare att gnugga den för att få se vad den bär med sig till honom?
Det var en japan som hade köpt den. N hade tagit den finaste lilla lådan han hade i garderoben och lagt klockan i. Knutit en rosett runt med ett tygband. Japaner är otroligt noga med sina gåvor och paket och jag vill ju inte att deras relation ska starta på fel sätt tänkte N. Det vore taskigt mot klockan, och japanen.
Klockan hade sett väldigt bra ut på ett ganska mörkt cordovan, tunt. Det lyfte fram den nedåtgående solen över ökendynerna tänkte N. Men även ett grönt canvas hade fungerat bra, då gick tankarna mera till den slitna fläcken framför mål, gult grus med lite blekt grönt gräs bredvid, på bortaplan, mot Starka Viljor, där N hade gjort ett av de två mål han någonsin slog in i pojklaget. Högerbackar gör inte så mycket mål, så det var nog ett bra facit ändå. De två självmålen var retligare, men inte så många minns dem nog idag tänkte N.
Det vadderade kuvertet gled ner i lådan. Ingen duns. Den är nog rätt full så här sent på dagen tänkte N. Pengarna han fått för klockan hade han redan spenderat på en annan klocka, från 70-talet, med C-formad boett och blå tavla, lite sunbursteffekt, som såg nästan ny ut. Från Tyskland. N kunde riktigt se hur den första ägaren, tandläkaren, höll upp den nyköpta dyrgripen mot solen i sin praktik för att se hur ljuset väckte tavlan till liv. Den hade ännu inte kommit, men nånstans i Bayern gick någon annan strax till en brevlåda med ett vadderat kuvert i handen.
Klockan hade också varit med honom den där lustiga dagen i Dublin då N först bevittnade en bilolycka. Skrikande däck och ett överraskande långdraget kraschljud och sen tyst - innan föräldern skrek och kastade sig ur bilen och in igen i baksätet för att få ut sina barn innan nåt ännu hemskare skulle hända. Hennes gråmetallic japanska lilla bil i Golfklassen skulle inte gå att köra mer. Glassplitter på asfalten. Nån ringde ambulans. 11:47.
Sedan, några minuter senare samma förmiddag såg N när en tjuv fångades mitt på trottoaren av en butiksvakt från en välkänd klädkedja. Tjuven fördes bryskt bort längs trottoaren med ett hårt grepp i ena armen. Vakten hade axelklaffar, var upprörd och arg och stirrig, och talade högt, och märkte inte när tjuven lät de fina påsarna glida ur handen ner på plattorna. De landade upprätt. Det var nog bara N som såg. Han lät det vara. 12:30.
Ytterligare en stund senare fick den blonde kyparen sparken när N åt lunch. Han såg ut som en vikingaättling tänkte N. N fick beställa av en annan kypare, en yngre tjej med uppsatt hår som sneglade bekymrat mot köket när hon tog beställningen. Alla på den lilla restauranten verkade besvärade av att få dela denna kanske avgörande stund i grabbens liv. Alla hade hört gormandet från chefen från andra sidan svängdörren mot köket. Det var tydligt vad diskussionerna vid borden nu handlade om, folk böjde sig lite närmare varandra och talade lågmält som för att behålla en hemlighet, fast det ju inte var nån hemlighet. Men killens flickvän skulle nog trösta honom senare på kvällen över en pint nere i Temple Bar –du är bättre än så - å det är ändå roligare att jobba mer kväll än vad du fick göra - där det ordnar sig - jag har sett massor av ”we are hiring”-skyltar. 13:45.
Tidhållningen hade inte varit bra när N fick klockan. Han hade burit den flera dagar i sträck och den hade sackat 3-4 minuter per dygn. Precis retligt mycket så att man inte kunde lita på den utan måste kolla den flera gånger om dagen. Konstigt nog hade den bättrat sig efter att fått sitta på en vecka. Nu behövde den inte längre ställas fram varje dag. Om N ställde den fyra minuter före kunde det gå nästan en vecka innan den var så långt efter att den behövde ställas igen. Klart tillfredsställande och uppmuntrade till användning.
Den tickade dock lika mjukt och fint hela tiden när N ägde den. 18000 stillsamma rytmiska halvsvängningar per minut. En bra frekvens. Kronan var nog inte original. Men det gör mindre tänkte N. Den var liten i diametern och kullrig som tidens mode föreskrev. Fantastiskt mjuk i uppdraget. Som att dra fingrarna genom min dotters hår tänkte N. Arton gånger fram och tillbaka från tom till full fjäder, kanske tolv när jag gör det varje morgon.
Lite märkligt att försöka fylla ett maskinellt objekt, ett dött ting, som den här klockan med bilder och känslor tänkte N. Eller är det tvärtom kanske, den som fyller mig med bilder och känslor? Vad skulle hända om jag valde att ha klockan kvar? Skulle vår relation fyllas av ytterligare gemensamma upplevelser som den där underliga dagen vi delade i Dublin, skulle bandet bli starkare över tiden? Eller, har jag nu tömt den på de meningar som redan fanns där och som låg och väntade på att jag skulle upptäcka dem, i klockan och i mig själv? Har den nu visat mig vad den kom för att visa mig? Är dess magi uttömd, har jag fått mina tre önskningar och måste nu lämna den vidare till nästa ägare att gnugga den för att få se vad den bär med sig till honom?
Det var en japan som hade köpt den. N hade tagit den finaste lilla lådan han hade i garderoben och lagt klockan i. Knutit en rosett runt med ett tygband. Japaner är otroligt noga med sina gåvor och paket och jag vill ju inte att deras relation ska starta på fel sätt tänkte N. Det vore taskigt mot klockan, och japanen.
Klockan hade sett väldigt bra ut på ett ganska mörkt cordovan, tunt. Det lyfte fram den nedåtgående solen över ökendynerna tänkte N. Men även ett grönt canvas hade fungerat bra, då gick tankarna mera till den slitna fläcken framför mål, gult grus med lite blekt grönt gräs bredvid, på bortaplan, mot Starka Viljor, där N hade gjort ett av de två mål han någonsin slog in i pojklaget. Högerbackar gör inte så mycket mål, så det var nog ett bra facit ändå. De två självmålen var retligare, men inte så många minns dem nog idag tänkte N.
Det vadderade kuvertet gled ner i lådan. Ingen duns. Den är nog rätt full så här sent på dagen tänkte N. Pengarna han fått för klockan hade han redan spenderat på en annan klocka, från 70-talet, med C-formad boett och blå tavla, lite sunbursteffekt, som såg nästan ny ut. Från Tyskland. N kunde riktigt se hur den första ägaren, tandläkaren, höll upp den nyköpta dyrgripen mot solen i sin praktik för att se hur ljuset väckte tavlan till liv. Den hade ännu inte kommit, men nånstans i Bayern gick någon annan strax till en brevlåda med ett vadderat kuvert i handen.
Senast ändrad:
Bara det inte är din Royal Giant Oyster
