Panerai... Jag känner någon slags hatkärlek (även om det är ett allt för starkt ord) till fabrikatet. Det är lite för mycket efterkonstruktioner av historik... även om allt säkert stämmer med rötterna i det lilla urmakeriet som tillverkade små serier till Italienska marinen.
Redan innan Panerai introducerades i Sverige klämde jag på några modeller när jag var på resa och var duktigt sugen, men de har hela tiden känts för stora och klossiga för mig. Jag blir förförd av linjespelet i bilderna och enkelheten (i många fall) i tavlorna, inte att förglömma alla sköna band i läder... Men så ser jag bilder, "handledsskott" där klockan framstår som gigantisk, där bäraren (enligt min mening) inte kommer undan med de dramatiskt tjocka läderbanden och i de gigantiska spännena. Det blir som om man vore en liten pojke, som fått låna pappas klocka...
... men så dyker det upp någon, som bär upp klockan så otroligt skönt och så blir jag själv sugen igen...
Och så har jag hållt på nu sedan - vadå? - 2001, 2002?
Mina favoriter är modellerna utan kronskyddet, särskilt de så kallat historiska, gärna med "trådluggar", eller med Rolexformad krona. Att tillverka en sportis i guld är en motsägelse, men just i det här fallet (kronskyddslösa) och på läder, så ser de otroligt tilltalande ut. Helt fel som dress i kombination med kostym, men samtidigt också helt rätt - på sitt sätt.
A