Filip Ericsson
Basic
Helt plötsligt och helt otippat har jag blivit ägare till en Omega Seamaster Polaris från 1987. Här följer den förunderliga historien om hur det kunde bli så. Allting började när jag förlorade budgivningen på en sinnessjukt fin Omega Seamaster 200 från 1988. Stukad och med hängande huvud började jag avmätt strosa runt på nätets säljsajter och helt plötsligt fanns den bara där – Omega Seamaster Polaris. Priset var skrattretande lågt och jag ville ha en tröstklocka att vardagsslita på. Men annons-gubben, och därmed klockan, gled ifrån mig som Diana från Charles. Det blev ingen klocka.
Men nu var fröet sått. Intensiva Polaris-studier inleddes, jag sög åt mig all Polaris-vetenskap som fanns och till slut hittade jag vad jag ville ha: en helt oanvänd (!) Polaris i stål och guld från 1987. Priset var högre än gubb-Polarisen men fortfarande löjligt lågt. Read my lips: när entusiasterna får syn på den här modellen kommer den skjuta i höjden som en nordkoreansk kärnvapenrobot. Den samtida, mer välkända Seamaster 200 hade i liknande skick kostat tre, kanske fyra gånger så mycket som min förskjuta Polaris.
Att en notorisk kvarts-hatare som jag skulle införskaffa en batteriklocka var förstås lika otippat som att Stefan Löfvén skulle hoppa i säng med Jimmie Åkesson. Jag kommer garanterat att få utstå en hel del gliringar på grund av detta men faktum är att kvartsuren i själ och mening fundamentalt är sammankopplade med Seamaster Polaris – och med 80-talet över huvud taget. De är en del av grejen, en del av historien. Där har ni mitt försvarstal.
Men nu var fröet sått. Intensiva Polaris-studier inleddes, jag sög åt mig all Polaris-vetenskap som fanns och till slut hittade jag vad jag ville ha: en helt oanvänd (!) Polaris i stål och guld från 1987. Priset var högre än gubb-Polarisen men fortfarande löjligt lågt. Read my lips: när entusiasterna får syn på den här modellen kommer den skjuta i höjden som en nordkoreansk kärnvapenrobot. Den samtida, mer välkända Seamaster 200 hade i liknande skick kostat tre, kanske fyra gånger så mycket som min förskjuta Polaris.
Att en notorisk kvarts-hatare som jag skulle införskaffa en batteriklocka var förstås lika otippat som att Stefan Löfvén skulle hoppa i säng med Jimmie Åkesson. Jag kommer garanterat att få utstå en hel del gliringar på grund av detta men faktum är att kvartsuren i själ och mening fundamentalt är sammankopplade med Seamaster Polaris – och med 80-talet över huvud taget. De är en del av grejen, en del av historien. Där har ni mitt försvarstal.
