Mina herrar,
Luciadagen är här — den där märkliga, nordiska högtiden där mörkret för en kort stund ersätts av ett ljus som inte kommer från elektricitet utan från tradition, fromhet och en aning för mycket saffran.
Och vad vore Lucia utan julbordets prövningar?
Ett riktigt julbord är inte en buffé. Det är en koreografi.
En gentleman kliver inte fram som en hungrig varg och kastar sig över sill och prinskorvar som om han vore på kryssning.
Nej, han närmar sig bordet som han närmar sig livet: med säker avsikt och kontrollerad njutning.
Låt mig därför erinra om några enkla riktlinjer som tycks ha gått förlorade bland softshelljackor och “familjefavoriter”:
1. Sill och kall fisk först.
Det är fundamentet, den nordiska aperitifen. Den som börjar med Janssons har redan förlorat sin heder.
2. Smaka — dominera inte.
En gentleman tar av det bästa, men aldrig mest. Överflöd är vackert när det gäller dukningen, aldrig när det gäller beteendet.
3. Osten är högtidens altare. När man möter en vällagrad hårdost behandlar man den med samma respekt som en rar årgång i källaren. Bryt, riv, njut — men aldrig skära med brutalitet.
4. Sötman avslutar, inte ersätter måltiden. Choklad och bakverk är epilogen, inte huvudnumret. Den som fyller tallriken med knäck och kolor innan huvudrätten visar med all tydlighet sin härkomst.
5. Rytm. Tempo. Finess.
Ett julbord är inte tävling — det är ritual.
Och låt oss slutligen minnas: En gentleman dricker inte för att bli full på julbordet. Han dricker för att hedra sällskapet, traditionen och smaken.
Så, på denna Lucia, må ljuset falla över era tallrikar, över era glas och över era beslut.
Låt måltiden bli en hyllning till civilisationen — inte en utmaning av dess gränser.
Vänligen,
– Lapo Elkann
