Warwian
Cartier
Många av de vackra ur som postas på forumet har tekniska lösningar, exempelvis gällande spiraler, som har sina rötter i de precisionstävlingar som hölls på observatorierna i Geneve, Neuchatel, Besancon och Kew-Teddington. Tävlingarna bedrevs i marknadsföringssyfte och för att driva forskningen i tidhållning framåt. Ibland tycker jag att det krävs en återblick till de ur som låg till grund för de moderna armbandsuren (och då också givetvis de ur som postas i delforumet).
Nedan ser ni G. Tribaudeau nummer 2436, som år 1909 fick en guldmedalj på observatorietävlingen i Besancon (Frankrike). Den må vara fransk, men urverket kommer från LeCoultre & Cie i Schweiz och motsvarar precisionsmässigt det bästa från exempelvis Patek Philippe. Urmakaren, reglören, som justerade gången för tävlingen hette Arthur Tissot. Det fick 207,5 poäng av maximalt 300, vilket kanske kan låta lite lågt, men poängresultatet var ett mått på hur mycket bättre urverket presterade än de lägst tillåtna gränsvärdena. 300 poäng motsvarade ett perfekt resultat (som aldrig uppnåddes) och det teoretiskt lägsta poängresultatet ett urverk som ändå klarade testningen var 3,3 poäng (en gräns vid 100 poäng introducerades dock för att urverket skulle få ett observatoriecertifikat).
Tävlingen var 44 dagar lång över 8 perioder på 5-6 dagar vardera. Perioderna användes för att testa urverket i olika positioner och i olika temperaturer (typen av testning kallades "Premiere classe" - alltså första klassens testning).
Här är ett antal olika testparametrar och deras gränsvärden.
De kan verka ganska krångliga, men parametrarna som var centrala i poängberäkningen står översatta till svenska nedan:
Genomsnittlig daglig gångvariation
Genomsnittlig skillnad i gång vid positionsförändring
Kompensationsfel
Gångåterhämtning
Gångvariation är skillnaden i gångavvikelse. Gångåterhämtning var enkelt förklarat skillnaden i gång mellan en period tidigt i testningen och en period mot slutet av testningen, exempelvis perioderna 1 och 8. Kompensationsfelet har med temperaturkompensation att göra.
På bilden nedan står hur mitt urverk presterat utifrån parametrarna (dock på tyska).
Nyckeln till den goda precisionen var utöver reglörens skicklighet en teknisk lösning, nämligen Guillaume-balansen. Guillaume-balansen användes i denna typen av precisionsur in på 60-talet för att kompenserna för det så kallade sekundära felet. Vanliga kompensationsbalanser kompenserade nämligen inte linjärt, istället blev det en oönskad topp någonstans i kurvan för temperaturkompensationen – det sekundära felet. Om uret var justerat att gå bra vid exempelvis +0C och +30C kunde det bli en topp där urverket fortade vid exempelvis +15C (enkelt förklarat). Balansen är en typ av bimetallisk kompensationsbalans där ståldelen ersatts av en stålnickellegering, Anibal (Acier au NIckel pour BALanciers – 44% nickel), uppfunnen av Charles Édouard Guillaume (den andra delen är mässing). Guillaume fick faktiskt nobelpriset i fysik år 1920 för stålnickellegeringar. Idag används självjusterande spiraler av exemeplvis Nivarox för att uppnå god temperaturkompensation. I Guillaume-balansen är det själva balanshjulet som sköter temperaturkompensationen, inte spiralen (som är av stål).
En reglör kunde spendera många veckor med justeringen av en observatoriekronometer och de var således mycket dyra. Nedan syns ett utdrag från 1911-års katalog från G. Tribaudeau där vi kan se att denna typ av ur, kallad No. 5, kostade 475 franc. Som jämförelse kostade ett enkelt cylinderur runt 30 franc, ett ankarur runt 60 och ett bättre ankarur i guld runt 150. Den dyraste på bilden, No. 5 bis, var samma ur som mitt fast med boett i savonettutförande.
Intressant att beskrivningen av urverket i princip bara är "det bästa inom kronometrivetenskapen just nu".
Nedan ser ni G. Tribaudeau nummer 2436, som år 1909 fick en guldmedalj på observatorietävlingen i Besancon (Frankrike). Den må vara fransk, men urverket kommer från LeCoultre & Cie i Schweiz och motsvarar precisionsmässigt det bästa från exempelvis Patek Philippe. Urmakaren, reglören, som justerade gången för tävlingen hette Arthur Tissot. Det fick 207,5 poäng av maximalt 300, vilket kanske kan låta lite lågt, men poängresultatet var ett mått på hur mycket bättre urverket presterade än de lägst tillåtna gränsvärdena. 300 poäng motsvarade ett perfekt resultat (som aldrig uppnåddes) och det teoretiskt lägsta poängresultatet ett urverk som ändå klarade testningen var 3,3 poäng (en gräns vid 100 poäng introducerades dock för att urverket skulle få ett observatoriecertifikat).
Tävlingen var 44 dagar lång över 8 perioder på 5-6 dagar vardera. Perioderna användes för att testa urverket i olika positioner och i olika temperaturer (typen av testning kallades "Premiere classe" - alltså första klassens testning).
Här är ett antal olika testparametrar och deras gränsvärden.
De kan verka ganska krångliga, men parametrarna som var centrala i poängberäkningen står översatta till svenska nedan:
Genomsnittlig daglig gångvariation
Genomsnittlig skillnad i gång vid positionsförändring
Kompensationsfel
Gångåterhämtning
Gångvariation är skillnaden i gångavvikelse. Gångåterhämtning var enkelt förklarat skillnaden i gång mellan en period tidigt i testningen och en period mot slutet av testningen, exempelvis perioderna 1 och 8. Kompensationsfelet har med temperaturkompensation att göra.
På bilden nedan står hur mitt urverk presterat utifrån parametrarna (dock på tyska).
Nyckeln till den goda precisionen var utöver reglörens skicklighet en teknisk lösning, nämligen Guillaume-balansen. Guillaume-balansen användes i denna typen av precisionsur in på 60-talet för att kompenserna för det så kallade sekundära felet. Vanliga kompensationsbalanser kompenserade nämligen inte linjärt, istället blev det en oönskad topp någonstans i kurvan för temperaturkompensationen – det sekundära felet. Om uret var justerat att gå bra vid exempelvis +0C och +30C kunde det bli en topp där urverket fortade vid exempelvis +15C (enkelt förklarat). Balansen är en typ av bimetallisk kompensationsbalans där ståldelen ersatts av en stålnickellegering, Anibal (Acier au NIckel pour BALanciers – 44% nickel), uppfunnen av Charles Édouard Guillaume (den andra delen är mässing). Guillaume fick faktiskt nobelpriset i fysik år 1920 för stålnickellegeringar. Idag används självjusterande spiraler av exemeplvis Nivarox för att uppnå god temperaturkompensation. I Guillaume-balansen är det själva balanshjulet som sköter temperaturkompensationen, inte spiralen (som är av stål).
En reglör kunde spendera många veckor med justeringen av en observatoriekronometer och de var således mycket dyra. Nedan syns ett utdrag från 1911-års katalog från G. Tribaudeau där vi kan se att denna typ av ur, kallad No. 5, kostade 475 franc. Som jämförelse kostade ett enkelt cylinderur runt 30 franc, ett ankarur runt 60 och ett bättre ankarur i guld runt 150. Den dyraste på bilden, No. 5 bis, var samma ur som mitt fast med boett i savonettutförande.
Intressant att beskrivningen av urverket i princip bara är "det bästa inom kronometrivetenskapen just nu".
Senast ändrad:
