Belgrad, den vita staden, tillika Serbiens huvudstad. För en svensk är det vår, kanske till och med en halvnormal sommar. Men i Belgrad är det fortfarande ”jack väder” och man ser dunjackor blandat med pälsar när folk skyndar fram längs de vindlande gatorna. Det är få turister, om man inte räknar med den relativt stora delen av ryssar som kommit sen kriget startade. Detta trots att det bara är ett stenkast hit från t ex Göteborg. Billigt är det också, man kan komma hit för runt en femhundring om det kniper. Men vi svenskar väljer ofta Kroatiens stränder eller Greklands vitkalkade hus, kanske känns det mer hemma eller så vågar vi inte riktigt.
Jag har åkt tåget en timme norrifrån för att komma hit och det är första gången jag får njuta av den nybyggda centralstationen, Београд Центар – Belgrad Central, som jag passerat otaliga gånger. Den är ljus och stor med affärer och restauranger, tidigare var den lite mer av ”öststatskaraktär”. Jag vet inte vilken version jag gillade bäst, båda hade sin charm. Jag ska gå norrut till fots, mot Vračar, som ligger på andra sidan motorvägen, nära de flesta ambassaderna. Målet är Časovničar Rajkov som ligger på Maksima Gorkog 13, efter den Sovjetiska författaren.
Dagens besök är för att hämta klockor hos Darko och Konstantin, de har god tillgång till Sovjetiska och Öststats klockor, man kan säga att det är så nära en ”kran” man kan komma.
Darko är 46 år gammal och äger urmakeriet Rajkov. Han är gammal i gemet och har jobbat som urmakare i över 30 år. Det började tidigt, hans far var urmakare och som många hantverksarbeten så blir det en familjeaffär av det hela. Förutom att växa upp med urmakeriet via sin far så gick han 4 år i serbisk skola för finmekanik, inriktning urmakeri. Den inriktningen finns inte längre då behovet minskat. Ska man bli urmakare idag så får man gå i lära, det är enda sättet. När han var 18 år så bestämde han sig för att stå på egna ben och öppna eget urmakeri, samma som han driver än idag.
Konstantin, också 46 år gammal, fick upp ögonen för urmakeri senare i livet och blev naturligt intresserad då han tidigare arbetade med att importera klockor och delar. Då fanns det ingen skola att utbilda sig i utan han gick i lära hos Darko och är sedan 10 år tillbaka verksam urmakare.
Solen har tittat fram när jag närmar mig butiken, jag känner mig varm i jeans och skjorta och tänker att jag kunde ha tagit en t-shirt. Det är trångt i den lilla butiken, en kund får hjälp med ett batteribyte när jag kommer in. Konstantin hälsar från bakom plexiglaset som sitter som en påminnelse från pandemin. Han är ivrig att visa mig klockorna. Ett gäng Raketor och en Vostok, allt är NOS och till och med skyddsplasten sitter kvar. Han har ett gäng från ishockey VM i Sverige 1995, de är lite ovanliga men han kan fixa flera säger han. Det blir ett paket om 6 stycken klockor, tills Darko sticker fram en Zeno från andra sidan glaset. Nyservad och de fungerande börjar bli ovanliga säger han. Det är en 35mm klocka från 70/80 talet, mekanisk, men med en funktion som gör att tavlan visas gradvis, från helt mörk till helt synlig för att sen bli helt mörk igen, under loppet av en minut. Det är Tito på tavlan, ett klassiskt jugoslaviskt motiv. Den är lite sliten i boetten men jag kan inte motstå en klenod som denna. Så vi slutar på 7 klockor den här gången. Det sitter en gammal Domus prislapp på baksidan av en av Raketorna. Man kan inte annat än undra hur den hamnade där?
Jag frågar hur det går att vara urmakare i dessa tider, ökar det, minskar det, finns det ett kundunderlag?
Darko tittar upp från urmakarbänken.
– Det har ändrats snabbt, allt ska vara elektroniskt idag. Det finns inget intresse hos ungdomarna med mekaniska urverk. För 20 år sedan fick jag in 2–3 mekaniska ur per dag, nu kanske det är 4-6 på en vecka om ens det. Det är mycket batteribyten och bandbyten idag.
– Vad tror du om framtiden som urmakare i Serbien? Frågar jag.
En kund kommer in samtidigt. Han har en digital klocka med en mörk tavla och mörka visare. Det är svårt att läsa av tiden tycker han. Darko öppnar snabbt klockan, han tänker ett par sekunder och springer över till grannbutiken. Han kommer tillbaka med en flaska tipex. Visarna får en bred vit rand av tipex och han fyller i med en röd filtpenna. Det blir snyggt och tydligt, jag skulle aldrig gissa att det inte var fabriksgjort. Kunden är nöjd och får tjata lite för att betala några tior innan han går ut 5 minuter senare. Darko hade gjort det gratis, man vill hjälpa till säger han innan han fortsätter att svara på min tidigare fråga.
– Det finns kanske ett 20 tal independent urmakare i Belgrad, jobben räcker till, än så länge, för alla. Några av de är yngre vilket är kul, de håller hantverket vid liv.
Konstantin flikar in.
– Om 10-15 år kommer det vara svårt i den här branschen. Då har smartklockorna tagit över helt. Visst det kommer alltid att finnas entusiaster, särskilt inom lyxsegmentet, men de har ju sitt eget spår när det kommer till försäljning och service. Sen har vi ju alla traders såklart, de kommer aldrig att sluta så länge det finns pengar i lyxklockor, men det är ju ingen framtidsbransch…den saknar passion och genuint intresse.
– Hur såg klockindustrin ut historiskt i Serbien? Frågar jag när jag letar efter en förankring.
Konstantin tittar upp mot en väckarklocka som står på ett skåp i hörnet och fortsätter.
– Det gjordes lite inhemska klockor, typ väckarklockor och väggur. Alla armbandsklockor importerades eller kom i delar från Sovjetunionen eller Östtyskland och monterades i Serbien. Det var ganska stort på den tiden, monteringen, många arbetade med det. Nu finns det nästan igen montering eller tillverkning kvar. Men vi har gott om delar till den typen av ur, det är en positiv bieffekt.
– Har ni svårt med delar överlag? Frågar jag.
– Det beror på, det är väl för som alla andra, man får leta på eBay eller i Europa när det kommer till schweiziska delar och europeiskt vintage. Det är lite synd, vi har en hel del fina rariteter liggandes i lådorna men som väntar på en del eller två. Men som sagt, äldre sovjetiska och östtyska delar finns det gott om.
Under min halvtimme i här så har minst 5 kunder passerat in och ut genom dörrarna, trots att trenden med mekaniska klockor viker så är det ett levande urmakeri, långt ifrån det sterila Schweiziska. Man känner att här kan alla få hjälp och oftast direkt eller väldigt snart i alla fall. Människor har råd att hålla liv i sina klockor. Det är viktigt, tycker jag i alla fall. Ett urmakeri ska ju inte vara en institution där man på nåder och en halvnjure senare eventuellt kan få serva sina klockor. En urmakare ska ju främja viljan och lusten att bära armbands ur, särskilt i tider som dessa.
Tiden rinner i väg och jag måste börja ge mig av. Men jag har en fråga kvar till de båda urmakarna. Vad har de för personliga favoriter.
– Vacheron Constantin, säger Darko snabbt. Jag gillar mycket vintage såklart men om jag måste välja ett så blir det VC.
Konstantin funderar.
– Jag gillar lite udda grejer med komplikationer som sticker ut. Typ jump hour eller en clean enhandare. Men måste jag välja så säger Seiko.
– Seiko eller Grand Seiko? Frågar jag nyfiket.
– Seiko 6138 Ufo om jag ska vara specifik.
Man märker att det finns en tydlig passion och ett varmt intresse. En vilja att sprida kunskapen och känslan vidare, inte att gömma den och göra den onåbar. Jag tackar de båda herrarna för denna gång och lovar att jag ska titta in oftare. Det tror jag att kommer att göra, definitivt, tänker jag när jag fortsätter ner längs Maksim Gorkog i försommar värmen och slutar dagens resa där den startade.
Senast ändrad:
